Självinsikt är inte alltid så lätt

Att veta vad man klarar av och vad som står utanför ens förmåga är inte helt lätt. Ständigt utsätter vi oss för situationer som vi inom oss mycket väl vet att vi inte klarar av, men som vi envist likt åsnor försöker klara ändå.

Vi har fått itutat oss från barnsben att ”god man klarar sig själv”.
Så står vi där med hammaren i hand och kliar oss i huvudet.
Skulle det inte bli en stol? Varför ser det då ut som låda?

Men måste man då ha självinsikt?
Många gånger kan jag tycka att det är ganska befriande med folk som verkligen tror att de kan klara av vad som helst.
Mina erfarenheter från funktionshindrade ger mig en annan syn på nyttan av att ha självinsikt.
Bilder från min son och hans vänner värmer mitt hjärta när de på fullt allvar tycks tro att de kan göra både det ena och det andra.
Jag minns när jag var och tittade på en innebandymatch där spelarna hade många olika typer av handikapp. Det var den bästa innebandymatch jag någonsin sett! Där sprang killarna åt alla möjliga håll och de slet verkligen för att vinna. I pausen satte sig en stor kille bredvid mig och frågade om jag såg hur otroligt snabb han var.
– Ja, du är verkligen snabb, sa jag.
– Jag vet, sa han med självsäkerhet i rösten. Jag tänkte vara med i landslaget, men det hinner jag inte. Jag måste spela fotboll också.
Varför skulle jag i detta läge göra som Idol-juryn och tala om för honom att han aldrig skulle kunna ha en chans att spela i något landslag i detta universum? Fanns det någon som helst anledning att sänka hans självkänsla på det sättet? Knappast.
Han var så underbart befriad från självinsikt och påklistrad ödmjukhet. Han var ju bäst! Det var inget snack om saken. Även nästa kille ansåg sig vara bäst. Och nästa. Och nästa. Däremot så uppstod aldrig något bråk om saken. Det var ingen som sa sig vara bättre än någon annan i gruppen. Alla var bäst, helt enkelt.

Min son lägger ständigt upp nya planer för hur hans framtida rockband ska se ut. Vilka kläder de ska ha och vilka namn de ska ha och så vidare.
Varför skulle jag vilja ta bort denna längtan hos honom?
Vad spelar det för roll om han går omkring och tror sig kunna bli en framtida rockstjärna?

När jag tänker på alla dessa drömmar och all denna längtan så funderar jag lite på hur deras verklighet egentligen ser ut.
Kanske finns det en verklighet inom dem som redan är så perfekt som de säger? Där är de redan hjältar. Inom deras begränsade kroppar så kanske det finns ett gränslöst universum där allt är möjligt.
För var går gränsen mellan fantasi och verklighet?
Det de ser inom sig är kanske lika verkligt som det vi ser från utsidan?
Vad har vi för rätt att tala om vad som är sant och vad som inte är sant till en människa som lever i sin egen värld? Varför ska vi med brutal ärlighet få dem att komma in i vår begränsade tillvaro och be dem att glömma sitt eget inre landskap?
Kanske är det vi som ska gå in och möta dem i deras obegränsade universum och låta oss bli hjältar och hjältinnor för en dag? Kanske kan det hjälpa oss att sluta begränsa oss och få oss att åter tro på vår egen förmåga att utföra stordåd.
Vore inte det ganska härligt?
Sören Olsson