Sjumilakliv i skolan

Simons första skolår handlade nästan bara om hur det är att gå i skolan. Idag går han i trean och följer grundskolans läroplan. Utvecklingen har gått framåt med stormsteg, socialt och i de flesta skolämnena.

Räkneboken ligger uppslagen på bordet i köket hemma hos familjen Löfgren. Mattetal övas in och repeteras. Simon, 9 år, jobbar med morgondagens läxa. På andra sidan kökets panoramafönster breder Duvnäs­viken ut sig som en spegel. Men Simon har inte tid att njuta av den magnifika utsikten. Matematiken går före och han räknar envist vidare.

Simon går i årskurs 3, i Sickla Skola. I en kommunikationsklass, för barn som har diagnoser inom autismspektrum samt tal- och språksvårigheter. Simon fick diagnosen autismliknande tillstånd och språkstörning vid 2,5 års ålder. Hans svårigheter har bland annat handlat om problem med social interaktion, kommunikation, koncentration och att hantera många intryck. Simon har också många starka sidor. Till exempel kan förmåga att vara en bra kamrat och logiskt tänkande noteras på den listan.

Ingen rak väg
Vägen från skolstart till dags dato har emellertid inte varit spikrak, två steg fram och ett steg bak. Men över tiden har det gått framåt och idag ligger han på samma nivå som jämnåriga barn i alla ämnen utom två.

– Tack vare pedagogernas kunskap och engagemang har Simon utvecklats otroligt bra sedan skolstarten, såväl socialt som i de olika skolämnena, säger mamma Anna Löfgren.
Simon tittar upp från matteboken.
– Lärarna är snälla och jag får hjälp med att skriva och räkna, säger han.

– Det första året la pedagogerna oerhört stor fokus på den sociala inlärningen, och vi hade väl våra betänkligheter. Men med facit i hand har det visat sig att barnen vunnit på det i längden, säger Anna Löfgren.

Kommunikationsklass
Sickla Skola ligger i Nacka, sydöst om Stockholm. På skolan går cirka 350 elever i förskola, grundskola och särskola. Det går färre barn i kommunikationsklasserna än i de vanliga klasserna.
– Jag har sju klasskamrater, berättar Simon.

Att ha andra barn, utan de egna svårigheterna, som förebilder är viktigt för många barn med neuropsykiatriska svårigheter. Faktum är att vi härmar varandra hela tiden, från det vi är spädbarn. Att kunna ta efter barn som förstår de sociala koderna kan därför vara en värdefull tillgång.

– Barnen i kommunikationsklassen in­­kluderas i övningsämnena, som idrott, musik och slöjd. På fritids är också många av barnen i skolan tillsammans. Kommunikationsklassen har vi för att skapa en optimal undervisningsmiljö, men det är viktigt att ge barnen större kontaktytor än den egna klassen, säger Anne Matslofva Uggla, som är Simons klassföreståndare.

– Undervisningen är individuell och pedagogerna ser vilka svårigheter och utmaningar som kan vara lämpliga för varje elev. I dagarna ska Simon prova att ha musik med den andra klassen, vilket jag är mycket glad för, säger Anna Löfgren.

Simons klass har också en idrottstimme tillsammans med en annan klass varje vecka. Barnen i kommunikationsklassen har dessutom möjlighet att vara med på andra aktiviteter som exempelvis sommaravslutningen och skoldisco, utifrån sina egna förutsättningar.

Dagsformen varierar
En av framgångsfaktorerna för Simon har varit att pedagogerna varit lyhörda och kunnat bedöma hans dagsform, som kan variera. Sol ibland, moln då och då. Vissa dagar fungerar allt, andra dagar kan det som annars går lätt vara oöverstigliga hinder.

– Det är nödvändigt att förstå det och inte uttrycka sig i form av att ”du kan, bara du anstränger dig”. Simons lärare har känt in vad Simon orkat och anpassat undervisningen till det. Till exempel har det hänt att de kortat ner en halvtimmes lektionspass till en kvart eller att de hoppat över de svåra uppgifterna en ”molnig” dag, säger Anna.

– Uppgifterna är upplagda efter elevernas inlärningsförmåga. De som har svårt att läsa, får enklare böcker, är man duktig i matte räknar man lite svårare tal. Eleverna ligger olika till i ämnena och vi jobbar utifrån var varje individ befinner sig. När vi delar ut en uppgift utför barnen den efter sin förmåga. I kommunikationsklassen finns det utrymme att arbeta mer flexibelt än i en vanlig klass, säger Anne Matslofva Uggla.

När man arbetar med barn inom autismspektrumtillstånd finns en rad metoder, hjälpmedel och modeller att använda sig av. I kommunikationsklassen finns bland annat tillgång till bildstöd, timstockar, hörselkåpor och individuella scheman. Dessutom har en logoped regelbundet besökt klassen och arbetat med barnen.

Att arbeta med individuella inlärningsstilar är ytterligare något som man har provat. Alla har vi olika preferenser på vilket som är det bästa sättet att inhämta ny kunskap. Vissa tycker att det fungerar bäst att läsa en text, andra vill hellre lyssna. Några vill sitta, andra vill stå. I Simons klass har eleverna fått använda den inlärningsstilen som fungerat bäst för dem. Förr stod Simon under mattelektionerna. Lärarna placerade en soffa med kuddar bakom honom så att han kunde stå vid sin bänk och räkna.
– Det var jättebra att stå upp, men nu behöver jag inte göra det längre, säger Simon.

Utifrån förutsättningar
Anne Matslofva Uggla vill också understryka att de arbetar mycket tillsammans i gruppen utifrån elevens förutsättning.

– Barnen tycker mycket om att vi gör saker tillsammans. Efter samlingen kanske några vill stanna kvar vid det gemensamma bordet och arbeta, medan någon vill gå till sin bänk. Om jag märker att en elev som arbetar i grupp har svårt med koncentrationen hjälper jag honom eller henne att hitta tillbaka till uppgiften, till exempel genom att sätta sig vid den egna bänken, säger hon. 

Simon tittar på köksklockan. Det är snart tid att avrunda läxläsningen. Kloc­kan halv åtta är det dags att sätta på sig pyjamasen, borsta tänderna och krypa till sängs.

– Det mest fantastiska är att Simon har utvecklats både socialt och inom läsämnena, säger Anna Löfgren. För ett tag sedan spelade han fotboll med killar ur andra klasser på rasten. Det hade jag inte kunnat drömma om för några år sedan.

– Fast jag tycker träkull är roligast, säger Simon övertygande.

En annan milstolpe var discot för eleverna i lågstadiet som ordnades för ett par år sedan. Helt otippat förkunnade Simon en eftermiddag att han skulle gå på dansen. Då var det en bragd, idag är det en självklarhet.
– Som förälder blir man så oerhört glad när man ser att lusten, viljan och modet finns.

Nu är inte klockan snart halv åtta. Den är halv åtta och sänggåendet är ett faktum. Simon slår igen läxboken. Det var spännande att få vara med under intervjun och han är mäkta stolt över att vara den enda eleven från Sickla Skola som får vara med i tidningen. Kan han få egen tidning för att läsa om sig själv? Självklart! Att få se sina framsteg på pränt, i en riktig tidning är stort. För alla, och inte minst om man är nio år och har tagit sjumilakliv i klassrummet och på skolgården. +