Skolan som tar itu med problemen – innan eleven råkar illa ut

Lärare, logopeder och föräldrar – alla har de velat hylla Örsundsbroskolans satsning på tidig hjälp mot läs- och skrivsvårigheter.

Skolan nominerades från flera håll till Bertil Hults pris, för dess arbete med att förebygga och möta läs- och skrivsvårigheter. Och till slut beslöt juryn att utse skolan till vinnare.
Hela skolan, med sina 460 elever från förskoleklass till och med årskurs 9, har haft glädje av det framgångsrika arbetet.

Litet samhälle
Örsundsbro är ett litet samhälle någon mil från Enköping. Och skolan ser ut som vilken landsbygdsskola som helst. Men nu har några eldsjälar inom dess väggar lyckats sätta Örsundsbro på kartan.
Allt fler upptäcker att man här har kommit på något nytt och spännande när det gäller att lindra läs- och skrivsvårigheter.
Det hela började för tio år sedan när spe­cialpedagogen Catharina Tjernberg och logopeden Ingrid Wikström startade en systematisk screening av språklig med­vetenhet hos förskoleklassens elever.
– Det innebar att skolan tidigt kunde fånga upp elever, som kanske flera år senare annars skulle visa sig ha dyslexi, säger rektor Thomas Tollsner.

Insatser på lekfullt sätt
Att upptäcka svårigheter innan barnen själva gör det är viktigt, menar Catharina Tjernberg. Då kan man sätta in insatser på ett lekfullt sätt, före motgångar som försämrar självförtroendet.
– Annars dröjer det ofta till årskurs 3 eller 4 innan skolan förstår att man måste ta itu med det och då har självkänslan fått många törnar, säger Lena Landelius.
Screeningen siktar in sig på läs- och skrivfrågor, men indirekt fångar man även upp andra svårigheter. Olika typer av behov blir synliga.
– Det är viktigt att ha en helhetsbild av barnet. Andra problem kan göra läs- och skrivsvårigheter osynliga. Om ett barn har adhd kanske man inte upptäcker att där också finns läs- och skrivsvårigheter. Många gånger kan det finnas flera olika svårigheter. På skolan måste man hjälpas åt för att ge optimal hjälp.
Tidig screening har blivit ett allt vanligare önskemål. Dyslexiorganisationer krä­ver det, liksom många skolpolitiker runt om i landet.
Örsundsbroskolan är pionjärer på området. Trots att man inte har haft några färdiga modeller att utgå från har skolan haft stor framgång. En förklaring är troligen att skolans specialpedagog bedrivit forskning parallellt med det praktiska arbetet.
– Min forskning är kopplad till det praktiska arbetet i klassrummet, berättar Catharina.

Snabb feedback
En positiv effekt är att lärarna har fått snabb feedback på sitt arbete, från Catha­rina som kollega och forskare. Hela skolan har fått draghjälp av forskningen.
– De reflekterande samtalen mellan pedagogerna på skolan är så häftiga. När Catharina sätter ord på det hon sett i klassrummen får vi en helt ny dimension. Det ger oss en uppfattning om att vi är på rätt väg. Annars finns det inte så mycket forskning som är direkt kopplad till den dagliga verksamheten, säger Thomas Tollsner.
På så sätt har hela skolan engagerats. Det har också gjort det möjligt att identifiera framgångsfaktorerna. Till exempel praxisalfabetet.
Praxisalfabetet har sitt ursprung i Eng­­land, och går ut på att ljud, bild och bokstav kopplas ihop.

Praxisalfabetet andvänds tidigt
I förskoleklasserna börjar man tidigt använda praxisalfabetets olika ljud, parallellt med vanliga lekar med rim, ramsor, rytm och musik.
– Vi introducerar ett eller två praxisljud varje vecka och ofta har vi väldigt roligt när vi gör det, berättar förskollärare Maud Larsson.
När Föräldrakraft hälsar på i skolan i början av november har man nyligen blivit klar med screeningen av årets förskoleklasselever.
– Barnen tycker det är väldigt spännande att bli uppmärksammade och få möjlighet att prata om olika saker, säger Maud Larsson.
Man brukar tidigt kunna känna åt vilket håll det går och se vilka som behöver stöd. Program med individuella insatser upprättas. I en barngrupp på 20–26 barn brukar det vara 3–6 som får lite extra stöd.
– Stödet är integrerat i barngruppen och kommer alla till godo. Det är bra för alla, men nödvändigt för vissa, säger Catha­rina Tjernberg.
– Det är viktigt att alla är delaktiga och att stödet ges i ett socialt sammanhang.
Kanske sänker man nivån på sagoläsningen något, eller arbetar mer med bilder. Målet är att ”individanpassa inom gruppens ram”. Och allt med skolans befintliga resurser.
Några år senare kan skolan se resultatet. Av de cirka tio procent som i förskoleklass bedömts behöva stöd återstår i årskurs 5 kanske 2–3 procent med läs- och skrivsvårigheter.
– Men även dessa klarar sig ofta utmärkt i skolarbetet med kompensatoriska hjälpmedel, säger Mikael Back, klasslärare i årskurs 5.

Ständig uppföljning
Under hela skoltiden sker en uppföljning. Många som ”fallit utanför” i en första screening visar sig senare vara ikapp. Det är följden av den systematiska träningen med praxisalfabet etcetera, menar lärarna.
– Den stora hemligheten är att vi tar reda på vad varje enskilt barn kan ha för svårigheter, vare sig det är ordförråd, grammatik, språkljud eller något annat –och att vi sedan kopplar det till insatser, säger Catharina.
– På den här skolan har alla nu blivit så otroligt medvetna om betydelsen. Många som faller utanför i förskoleklass spottar upp sig och blir duktiga läsare redan i årskurs 1, säger Lena Landelius.

Ofta mycket positiva
Föräldrarna är oftast mycket positiva. Screening används heller aldrig för att gradera barnens förmågor utan bara som ett stöd för att hitta rätt modell för inlärning.
– Vi berättar kanske att vi ser problem med barnets förmåga att rimma, och tipsar om att det kan vara bra att öva lite extra på rim därhemma, säger Maud Larsson.
Men kan inte föräldrarna bli oroliga och bekymrade?
– Vi har enbart mött positiva reaktioner. Ofta kommer det fram att någon av föräldrarna själv har dyslexi men inte fått någon hjälp och klassats som dum i skolan, säger Maud Larsson.
– Samarbetet med föräldrarna är så viktigt, säger Lena Landelius.
Lena Landelius betonar att man lyfter fram det som barnet är bra på. Till exempel kan barn som har läs- och skrivsvårigheter vara mycket verbala.
– Vi ser till att barnen får lyckas, så att de även orkar ta itu med det som är svårt.
Praxisalfabetet har många lärare känt tveksamhet inför, trots att det är väl beprövat i England och används av många logopeder för barn som har svårt att uttala ljud.
– Jag tyckte också att det kändes bakvänt först, men såg ändå en fördel med det. Det visade sig snart vara suveränt, även för de barn som inte hade svårigheter. Nu har vi använt det i tre år, berättar Ylva Fränden.
– Många upplever att det kan vara nästan hopplöst att hjälpa vissa barn komma ihåg ljud. Man river sitt hår, inget hjälper! Men när man plötsligt får en bild av hur det låter blir det också möjligt att koppla det till en bokstav, säger Lena Landelius.

Testade i egna klassen
Hon testade praxisalfabetet i sin egen klass och fick samtidigt möjlighet att göra ett utvecklingsarbete i Skolverkets regi. I februari i år presenterade hon resultatet vid en skolkonferens i Stockholm. Ingen annan skola i landet har använt praxisalfabetet så brett, men plötsligt får Lena Landelius massor av intresserade förfrågningar från skolor runt om i landet.
Praxisalfabetet är ett av de verktyg som gör det möjligt att göra hela klassen delaktig i stödinsatserna.
– Det är en stor vinst även för mellanbarnen. Tack vare att alla använder alfabetet får vi en gemensam grund. Alla kan samarbeta, alla kan fråga den som sitter på stolen bredvid.

Aldrig en enda sak som avgör
– Det är ett viktigt redskap, men det finns ingen ”easy fix”, det är aldrig en enda sak som avgör, säger Mikael Back.
– Man behöver en hel arsenal med metoder för att kunna få med alla variationer. Vår gemensamma bas är att vi har en stor medvetenhet. Den som är bäst på att läsa kanske inte är den som har bäst idéer, säger Mikael Back.

Små bärbara datorer
I arsenalen ingår även tekniska hjälpmedel som små bärbara datorer, rättstavningsprogram som Stava Rex och Spell­Right, Daisyspelare – och inte minst ett fullt utrustat folkbibliotek, där allt material som behövs kan beställas i inläst form.
– Det är viktigt för inkluderingen att även andra elever, också de duktigaste läsarna, ibland använder inläst material. Det får inte vara något konstigt med att man läser via Daisyspelare, säger Mikael Back.
Han tycker att ”teknikutvecklingen har varit en lisa för eleverna” och hoppas att skolan snart kan ha fler bärbara datorer och läspennor.
Internt på skolan pratar man mycket om ”Språkbron”. Bakom namnet döljer sig de två eldsjälarna som drog igång hela satsningen – Catharina Tjernberg som specialpedagog och Ingrid Wikström som logoped. Allt med en vision om att jobba förebyggande och att inkludera alla.
Visionen har gått i uppfyllelse och nu kan Catharina Tjernberg konstatera att många elever med dyslexi går vidare till gymnasieskolor med både MVG och stipendier som synliga bevis på framgången.

Ett system för arbetet
Har då Örsundsbroskolan lyckats lösa alla problem? Skolan har i alla fall ett system för hur man ska arbeta. Ett system som gillas av både ledning, lärare, elever och föräldrar. Och experthjälp vid behov. Men det finns fortfarande utmaningar.
– Alla som har läs- och skrivsvårigheter är inte likadana. Det krävs hela tiden nya metoder för att lära och redovisa. Det är viktigt att alla är medvetna om att det behövs olika sätt, säger Mikael Back.
Allt handlar om att låta eleven lyckas menar lärarna. Frågan är när elever på andra skolor får samma möjlighet.
Lärarna på Örsundsbroskolan menar också att initiativet måste komma från nyfikna lärare och eldsjälar. Det tror inte på direktiv från skolkansliet.
– Men i princip kan alla skolor göra som vi. Tyvärr är det många skolor som inte har någon logoped. Samtidigt kan andra skolor dra nytta av det arbete vi har gjort. +

Bilden. Prisat lag. De belönas med Bertil Hults pris för arbetet med läs- och skrivfrågor på Örsundsbroskolan. Från vänster Catharina Tjernberg (specialpedagog), Maud Larsson (förskolelärare), Thomas Tollsner (rektor), Mikael Back (klasslärare åk 5), Ylva Frädén (klasslärare åk 1-3) och Lena Landelius (klasslärare åk 1-3).