Skoldag på Felicias villkor
På Mariedalsskolan i Varberg finns en särskild träningsklass för elever som har extra stort behov av kontinuitet. Med en enda schemalagd aktivitet per dag, hög personaltäthet samt ett unikt samarbete med korttids, kan Felicia Andersson som föddes med dövblindhet möta omvärlden på sina egna villkor.
Plask!
Felicia Andersson, 15, kastar sig bakåt så att vattnet stänker över poolkanten. Så lägger hon sig till rätta på rygg med badringen runt magen och börjar långsamt men bestämt vicka på huvudet, först åt ena sidan, sen den andra, om och om igen, så att vattnet får hennes långa hår att bölja fram och tillbaka inunder henne.
Felicia bor i Fagered, fyra mil utanför Varberg, med sina föräldrar och syskon. Hon föddes med den sällsynta diagnosen Charge Syndrom som bland annat medför kraftigt nedsatt syn och hörsel, vilket även definieras som medfödd dövblindhet.
Annelie Andersson, Felicias mamma.
Felicias föräldrar förstod tidigt att hennes syn- och hörselnedsättning skulle innebära ett extra stort behov av trygghet och kontinuitet.
Redan när Felicia skulle börja på förskolan funderade de därför på hur de skulle göra för att Felicia skulle känna sig trygg i den nya miljön. Kommunen ordnade med en speciallösning där de anställde två barnskötare som började jobba hemma hos familjen, och när Felicia lärt känna dem kunde de så smått börja besöka förskolan tillsammans med henne. När hon så småningom kände sig trygg med den nya miljön anställdes de av förskolan för att finnas där för henne varje dag.
Om Felicia har för många schemalagda aktiviteter stänger hon av. Det blir för mycket. Man kan inte skynda på henne. Det får ta den tid det tar.
Mamma Annelie beskriver att en förutsättning för att Felicia över huvud taget ska kunna upptäcka sin omvärld är att hon är omgiven av människor som känner henne mycket väl. Eller befinner sig i en trygg miljö.
– Felicia kan inte byta plats och person samtidigt. Då stänger hon av. Om hon befinner sig i en okänd miljö behöver hon vara med en känd person för att kunna vara nyfiken på den okända miljön. Om hon träffar en ny person behöver hon vara i en känd miljö för att kunna vara nyfiken på henne eller honom, säger Annelie.
När Felicia fyllde 15 bjöd hon släkt och vänner på badkalas.
Genom FSDB, en förening för personer med dövblindhet, träffade Felicias familj ett par andra familjer som också bodde i andra delar av Halland samt i angränsande Västra Götaland, med barn i samma ålder som Felicia. Med stöd från Specialpedagogiska skolmyndigheten gick familjerna samman och fick efter mycket påverkansarbete lokalpolitikerna att fatta beslut om att starta en egen träningsklass för elever i behov av särskild kontinuitet och trygghet i Varberg.
I nästa steg tog Varbergs kommun på sig att skapa ett internt samarbete mellan två förvaltningar så att personalen som är anställd på skola och korttids kan samarbeta över gränserna. Rent konkret innebär det att personalgrupperna jobbar tillsammans på fritids samt har ett gemensamt möte en gång i månaden. För Felicia är detta en förutsättning för att hon ska kunna gå på korttids över huvud taget säger Annelie, något som kan vara svårt för politiker att förstå. Hon önskar att alla som fattar beslut kring de här barnen tog på sig hörselkåpor och ögonbindel då och då för att sätta sig in i deras situation.
– Vi måste påminna politiker och tjänstemän om våra barns behov av kontinuitet om och om igen. Det hänger på förvaltningscheferna att de avsätter tid för sin personal att samverka över gränserna.
Klassen består idag av tre elever, och både Felicia och hennes klasskamrater Felix Freudenthal från Varberg och Amanda Liljeblad från Kungsbacka börjar nu alla närma sig gymnasieåldern, vilket återigen har gjort att familjerna börjat fundera över hur de vill att framtiden för deras ungdomar ska se ut. Mamma Annelie drömmer om att bygga ett hus som innehåller allt de och andra barn i liknande situation kan komma att behöva i framtiden; skola, gymnasium, korttids, daglig verksamhet och boende.
Någon som vet vad kontinuitet betyder är Eva Karlsson, Felicias pedagog. Hon var en av de två barnskötare som kom hem till familjen den där gången när Felicia skulle börja förskolan. Sedan dess har hon och Felicia följts åt.
Amanda Davidov är ny pedagog och badar för första gången med Felicia medan Eva Karlsson finns intill och handleder.
Evas tidigare erfarenheter av arbete med vuxna personer med dövblindhet betydde också mycket när pedagogiken i klassen skulle byggas upp. Eva tycker att benämningen ”dövblindklassen” på ett sätt är missvisande och kanske skrämmer bort en del familjer.
– Jag tror att många elever inom träningsskolan skulle ha nytta av vår pedagogik. Om man har en flerfunktionsnedsättning så påverkas perceptionen hos alla sinnen. Vår pedagogik passar alla som har behov av taktil upplevelse och kommunikation.
Eva var också med och föreslog för skolledningen att eleverna i dövblindklassen bara skulle ha en fast aktivitet om dagen, och berättar att hon fick stå på sig när skolan undrade om det var möjligt att bedriva undervisning på det sättet.
– Vi skiljer inte på omvårdnad och pedagogik, utan ser alla situationer som pedagogiska. Alla moment får ta sin tid och den taktila kommunikationen finns med i allt vi gör. Den största utvecklingen hos dessa barn sker genom det taktila sinnet, och vi bekräftar det de blir intresserade av och visar att det är meningsfullt. Barnets intresse styr, och först när barnet är färdig går vi vidare till nästa moment.
Eva Karlsson, Felicias pedagog, hoppas att fler familjer ska hitta till klassen så att den inte försvinner när Felicia, Amanda och Felix börjar gymnasiet.
För att kunna läsa av hur eleverna mår krävs att personalen känner dem väl. Därför har skolledningen satsat på hög personaltäthet så att inga vikarier eller personliga assistenter behöver tas in. De fasta aktiviteterna är ridning, gymnastik, musik, matlagning och bad, men pedagogerna utgår från elevernas dagsform och ibland får aktiviteterna stå tillbaka för något annat mer angeläget just den dagen.
– Nu efter åtta år kan jag säga att jag känner alla elever. Men det tar lång tid. Man måste våga lita på att barnet har en egen drivkraft och vill utvecklas. Om vi försöker jobba emot ”stänger” de av. Det är eleverna som styr oss, inte tvärtom.
Felicia Andersson
Ålder: 15.
Familj: Mamma, pappa, storebror, 17 och lillasyster, 12.
Bor: Fagered i Halland
Gör: Går i dövblindklassen i Mariedalsskolan.
Kommunicerar med: Taktil kommunikation och en del tecken på nära håll.
Favoritdag: Onsdagar, när hon går och badar med skolan.
Mariedalsskolan i Varberg
Grund och grundsärskola som sedan 2007 har en särskild träningsklass för elever med behov av taktil upplevelse och kommunikation. Skol- och korttidsverksamhetens personal samverkar över gränserna och arbetar tillsammans på fritids så att barnen får trygga övergångar mellan de olika verksamheterna.
Läs mer
Förbundet Sveriges Dövblinda: www.fsdb.org
Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor: www.nkcdb.se
Socialhaptisk kommunikation: haptisk.nkcdb.se
Specialpedagogiska Skolmyndigheten: www.spsm.se
