Skolministern blottar grumlig värdegrund
DEBATTARTIKEL. På Särskolans rikskonferens i Norrköping lyssnade jag den 28 mars 2007 till skolminister Jan Björklunds anförande. Jag blev förvånad (och arg) över några av hans uttalanden. Förvånad, eftersom jag utgår från att ett ministertal har granskats av experter på departement och kansli och att ministeruttalanden därför inte kan tillskrivas ”a slip of the tongue” utan måste vara en del av grundläggande ideologi. Och då är det allvarligt. För det är en grumlig ideologi som ministern gör sig till uttolkare av.
Minister Björklund talade bland annat om särskolan och det beslut som samma dag tagits om att särskolan som egen skolform skall vara kvar. Så långt inga större problem – även om jag kan mena att det fanns andra möjliga beslut att ta. Men, so far so good. Men sedan kom några uttalanden som fick mig att reagera.
För det första berättade ministern hur han som grund för det nyligen tagna beslutet om särskolan som egen skolform naturligtvis visste att ingen förälder (när de väntar barn – uppfattade jag att han menade) önskar sig att ens barn skall gå i särskolan. Men hallå! Vad vet han om det? Och om det skulle vara som han säger, hur ska en ansvarig minister förhålla sig till det och vad var det för budskap han gav de föräldrar som satt på konferensen? Och, vad var det egentligen för budskap han gav de barn och ungdomar från särskolan som lyssnade på hans tal. Önskade och oönskade barn?
Det barnen på konferensen fick höra av ministern var i klartext: det finns något som heter oönskade barn och dessa kan vara sådana som går på särskolan. Att överhuvudtaget som minister föra upp frågan om önskade och oönskade barn på agendan är mig djupt osmakligt och kränkande. Vi som haft ynnesten att ha fått barn (alla får inte barn – att få barn är en ynnest – inte en medicinsk rättighet) har fått de barn vi fått. Och vi älskar dem för vad de är – oberoende hur de är. Vi önskar förstås att det ska gå våra barn väl i livet, men det är inget vi kan garantera eller predestinera. Det finns ”normalbegåvade” barn som det gått bra för och som det gått sämre för. Det finns utvecklingsstörda barn som det gått bra för och som det gått sämre för. Välgång eller inte har verkligen inte med begåvningsnivå att göra. Många föräldrar till barn som gått särskola/träningsskola tackar i djupet av sina hjärtan sina barn för allt vad de bidragit med i deras (föräldrarnas) liv.
Ministern, däremot, han tror att det finns entydiga gränser mellan hur föräldrar ser på sina barn. Ministern hanterar en djup och eskatologisk fråga om barn som vore den en rationell bokföringsfråga om att önska och önska bort. Ministerns uttalande bär ansvar för den samtida och illavarslande rusningen till fostervattensprover (vi önskar oss inte…). Ministerns uttalande vilar på en grumlig värdegrund där murar återigen reses mellan (det som någon anser vara) normalitet och (det som någon anser vara) avvikande; önskat och oönskat. Jag kräver ett svar från regeringen om den övergett den värdegrund som den svenska skolan vilar på. Alla barn!
Ministerns andra uttalande gav en bild av hur han ser på orsaker till det han i ovan angivna uttalande menar vara oönskat och avvikande. Det är naturens grymma orättvisa. ”När jag besöker en särskola eller träningsskola”, sa han, ”slås jag till att börja med av hur grymt orättvis naturen är.” Men hallå igen! Naturen! Människor är sociokulturella varelser. Ministerns uttalande om ”natur” ekar gammal unken värdegrund från mitt femtiotal, då man ”visste” så mycket om vad som var naturligt och onaturligt.
När jag var barn ”visste” man nämligen att kvinnors biologiska konstitution gjorde det omöjligt för dem att åka Vasaloppet. Man ”visste” att kvinnors andliga väsen gjorde dem olämpliga som präster. Man ”visste” att utvecklingsstörda var obildbara. Man ”visste” att vanföra – som de kallades då – aldrig skulle kunna åka slalom. Man ”visste” att blinda kunde göra borstar, men inte sitta i landets regering. Man ”visste” att svarta i Afrika hade lägre intelligens – det hade till och med riktiga intelligensprov klarlagt. Idag vet vi att dylika ”handikapp” inte är handikapp i sig utan är sociala konstruktioner – föreställningar – som kan (och bör) ändras. Och det har vi gjort på många områden. Därför har vi haft en socialminister som varit blind, därför finns det ett framgångsrikt damfotbollslag, kvinnliga biskopar, utvecklingsstörda som turnérar runt världen med sitt rockband, African-Americans som gör storartade forskarkarriärer, urskickliga handikappidrottare.
Satt handikappet i könet, i generna eller i skadan? Nej, handikappet satt i gränssnittet människa–kultur. Med andra föreställningar, och med hjälp av interaktioner och hjälpmedel så kan sakernas tillstånd förändras. Det är precis detta som är de svenska läroplanernas (Vygotskijs) tröst och löfte: det du inte har i huvudet kan du ha i hjälpmedlen, det du inte har i benen kan du ha i rullstolen, det DU inte kan kanske din kompis kan. Det är denna värdegrund som slutade säga att det finns ”barn med särskilda behov” och började säga att det finns ”barn som är i behov av särskilt stöd”. Detta var inte en semantisk piruett. Detta var ett avgörande paradigmskifte. Har regeringen bytt värdegrund?
I år firar vi Linnés 300-årsdag. Med rätta kan vi hylla blomsterkungen för att han så snillrikt kategoriserade blommorna åt oss. Blommorna har, vad jag vet, inte tagit allvarlig skada av att ha blivit etiketterade och kategoriserade. Men det jag vet, är att människor tagit stor skada av dylikt etiketterande. Varför drar då ministern upp dessa historiska missgrepp igen? Låt oss gå vidare på en värdegrund där alla barn är välkomna, där alla barn bidrar till samhället, där vi ständigt utvecklar vår förmåga att acceptera det vi idag kallar olikhet och där vi hela tiden ordnar det så att tillkortakommanden kompenseras med hjälp av människor, hjälpmedel och en gemensam solidarisk föreställning att vi ordnar vårt samhälle så att ALLA får plats.
Leif Strandberg
Leg. psykolog
Författare till boken ”Vygotskij i praktiken – bland plugghästar och fusklappar”, 2006, Norstedts Akademiska Förlag.