Slaget om assistansen
Det är nu det avgörs. Slaget om hur den personliga assistansen ska utformas i framtiden. Hur ska villkoren se ut? Vem kommer att fatta besluten? Och vem ska stå för räkningen?
En förändring i huvudmannaskapet och ett starkare barnperspektiv.
Det är vad vi kan vänta oss av nya rättighetslagen LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) enligt LSS-kommitténs ordförande Kenneth Johansson (c).
– Alla kan sluta oroa sig för att lagen ska tas bort och hamna inom Socialtjänstlagen eller att den personliga assistansen för barn ska försvinna, säger Kenneth Johansson.
Tre huvudmän. Så många olika instanser tar hand om olika insatser inom LSS. Det är ett problem, menar han. Kommittén har tidigare utrett hur assistansen fungerar i Sverige, men nu har man fått ett tilläggsdirektiv om att utreda hela LSS.
– Det behövs en genomgång av hela LSS. Vårt viktigaste uppdrag är att se över huvudmannaskapet, säger Kenneth Johansson.
När LSS infördes 1994 innebar det en enorm förbättring av livskvaliteten för personer med funktionshinder, särskilt genom den personliga assistansen. Att insatserna skulle skötas av kommunen var viktigt, så att alla människor skulle kunna räkna sig som kommuninvånare.
Nu, tolv år senare, har det börjat knaka i fogarna. Ett flertal rapporter visar att kommuner inte sköter sitt ansvar på rätt sätt. Vilket stöd man kan få skiljer sig från kommun till kommun och beror ofta på kommunens ekonomiska situation. I rättighetslagen LSS står att varje enskild person ska prövas individuellt, men många kommuner har ändå satt upp allmänna riktlinjer som begränsar vilka insatser som erbjuds.
Nyligen granskade Länsstyrelsen kommunernas riktlinjer på uppdrag av regeringen. 128 kommuner av 290, det vill säga 44 procent, hade riktlinjer för hur personer skulle bedömas för LSS. Nio av tio av kommuner med riktlinjer hade satt upp begränsningar. Ofta handlade dessa om tidsbegränsningar för vissa insatser.
– När Länsstyrelsen gjorde sin granskning tittade de bara på vilka tidsbegränsningar som fanns i riktlinjerna, inte om de faktiskt hade begränsat brukarna i praktiken. Att kommunerna följer riktlinjer ser vi inget fel i. Tidsbegränsningar är inget konstigt, den personliga assistansen är alltid tidsbegränsad, säger Signild Östgren, ekonom på Sveriges kommuner och landsting.
Göran Fredriksson är vd för det privata assistansföretaget Frösunda och ordförande i Vårdföretagarnas branschorganisation för assistansföretag. Han försvarar delvis kommunerna och menar att riktlinjer kan förenkla för handläggare och förhindra att bedömningen blir godtycklig.
– Riktlinjer är bra, så länge de inte begränsar. Ofta beror begränsningarna snarare på att man försöker hålla ner kostnaderna. Att delegera hela ansvaret på en LSS-handläggare att spara pengar är fel. En handläggare måste göra sina bedömningar utifrån LSS-lagstiftningen, inte utifrån hur mycket pengar kommunen vill lägga ut på insatser, säger Göran Fredriksson.
Men Länsstyrelserna varnade även för att vissa kommuner har riktlinjer som begränsar insatser på grund av ålder. Länsstyrelsen ger exempel på begränsningar som att ledsagarservice beviljas först efter 12 eller 15 års ålder, att den funktionshindrade ska ha fyllt 15 år för att få rätt till kontaktperson eller att korttidsvistelse i stödfamilj upphör efter att individen fyllt 18 år.
– Att man begränsar insatser på grund av ålder är beklagligt och så får det verkligen inte gå till. Om LSS-kommittén lyfter in ett starkare barnperspektiv i LSS kan vi bara vara tacksamma. Det borde vara av intresse för hela samhället att satsa på barnen, säger Göran Fredriksson.
Signild Östgren håller med om att det inte borde finnas åldersbaserade begränsningar i riktlinjerna.
– Sådana begränsningar ska självklart inte finnas med i riktlinjerna. Alla ska prövas individuellt för stöd via LSS, säger hon.
Signild Östgren kommer tillsammans med sina kollegor på Sveriges kommuner och landsting under 2007 aktivt arbeta för att staten ska ta över huvudmannaskapet för hela LSS. Det är en av organisationens viktigaste prioriteringar just nu.
– Kostnaderna ökar mycket för kommunerna och det tränger ut andra verksamheter. Vår lösning på detta är att lägga över det finansiella ansvaret på staten, säger Signild Östgren.
För brukarna kan hon bara se fördelar med ett statligt huvudmannaskap. Då skulle bedömningarna över landet bli likställda och det skulle vara lättare att få assistansersättning när man flyttar.
Kenneth Johansson och hans kollegor i kommittén undersöker nu hur dagens system med tre olika huvudmännen fungerar.
Idag har staten, genom Försäkringskassan, hand om assistansen från 20 timmar och uppåt medan landstingen ansvarar för muntliga råd och stöd till den enskilde och kommunen ansvarar för resten av insatserna inom LSS.
Detta gör det krångligt för brukaren, särskilt när olika instanser knuffar över ansvaret på varandra.
– Vi har precis påbörjat arbetet och jag kan inte uttala mig om hur det kommer bli när vi är färdiga. Men min personliga uppfattning är att den personliga assistansen borde få ett och samma huvudmannaskap, säger Kenneth Johansson.
Enligt Länsstyrelsens granskning har 30 kommuner idag riktlinjer om att beslut om personlig assistans alltid ska tidsbegränsas. Vissa kommuner uppger att stödbehovet måste uppgå till minst tio timmar i veckan för att personen ska ha rätt till personlig assistans.
Enda lösningen som Sveriges kommuner och landsting kan se på problemet (om det finansiella ansvaret stannar hos kommunerna) är att kommunerna får större anslag.
– Vi måste be om förstärkning, säger Signild Östgren.
