Stora läkemedelsrisker för LSS-berättigade – nya krav på reglering

Personer med LSS-insatser löper stor risk för läkemedelskrockar och allvarliga biverkningar. Det framgår av en rapport från Socialstyrelsen.

– Vården måste följa upp detta mycket noggrannare, säger Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson.

FUB: Nu måste uppföljningen regleras

Christina Heilborn, förbundssekreterare på Riksförbundet FUB är mycket kritisk:

– Vi utgår från att detta leder till en reglering av uppföljning och omprövning av läkemedelsanvändningen för gruppen. Det är allvarligt och oförståeligt att en sådan reglering inte redan har införts, säger hon.

– FUB är inte förvånade över resultatet av Socialstyrelsens kartläggning eftersom det sedan tidigare är väl känt att personer med IF får lugnande läkemedel och neuroleptika i betydligt högre utsträckning än övriga befolkningen, säger Christina Heilborn.

Krockar kan ge allvarliga biverkningar

Många av de som får insatser enligt LSS använder tio eller fler olika läkemedel, vilket ökar riskerna rapporterar Socialstyrelsen. Uppemot 43 procent använder 10 eller fler läkemedel, det förekommer även dubbelmedicinering.

– Det finns stor risk för allvarliga läkemedelskrockar, som kan leda till mycket allvarliga biverkningar, säger Björn Eriksson.

Grafik: Läkemedelsanvändning inom LSS-grupper jämförd med övrig befolkning

 

  • De vanligaste läkemedlen i den studerade gruppen var antidepressiva, antiepileptika, neuroleptika (antipsykotiska), sömnmedel samt medel vid förstoppning.
  • I nära hälften av de mätningar som gjordes i olika åldersgrupper i respektive personkrets, var användningen 10 gånger högre eller mer jämfört med motsvarande åldersgrupp hos personer som inte får insatser enligt LSS.
  • Det sågs inte några tydliga skillnader mellan män och kvinnor, förutom en högre användning av antidepressiva medel hos kvinnor och en något högre användning av neuroleptika hos män.
  • Undersökningen visade en högre förekomst av läkemedlen hos personer på LSS-boende. Tydligast var denna skillnad för användningen av neuroleptika.

Starka läkemedel används fel, och för länge

En del mycket starka läkemedel förskrivs för andra sjukdomar och tillstånd än de är avsedda för, och under betydligt längre tid än rekommenderat.

Ofta förskrivs mycket starka läkemedel, som bara bör användas under några veckor. I verkligheten används de ofta mer än sex månader.

– Dessutom förskrivs de här mycket starka medicinerna ofta för helt andra tillstånd än de är avsedda för. Neuroleptika som egentligen är till för att behandla psykoser ges även för utåtagerande beteende, vilket inte bör vara en långsiktig lösning, säger Karin Flyckt, sakkunnig i funktionshindersfrågor på Socialstyrelsen.

20 gånger vanligare med antipsykosläkemedel

Det är upp till 20 gånger vanligare att personer med LSS-instats ges neuroleptika, eller antipsykosläkemedel. I åldersgruppen 41-64 år med intellektuell funktionsnedsättning eller autism var det 24 procent som förskrevs neuroleptika, att jämföras med 1,2 procent i den övriga befolkningen.

Varnar för att risker underskattas

Kroppsliga som psykiatriska tillstånd kan ofta göra läkemedelsbehandlingen motiverad, men Socialstyrelsen varnar för att riskerna underskattas.

– Riskerna behöver uppmärksammas. Det fordrar stor noggrannhet när det gäller såväl ordination, som uppföljning och regelbunden omprövning av behandlingen, säger Karin Flyckt.

En analys med indikatorer för riskfylld läkemedelsbehandling visade att det kan finnas risker för framför allt allvarliga läkemedelsinteraktioner (främst med det antiepileptiska läkemedlet karbamazepin) och läkemedelsbiverkningar på både kort sikt (exempelvis trötthet och kognitiv påverkan) och lång sikt (bland annat metabola biverkningar som viktuppgång).

Socialstyrelsen pekar ut fem stora problem

  • Bland personer över 40 år med LSS-insatser hade 10-34 procent tio eller fler läkemedel vilket motsvarar definitionen för ”uttalad polyfarmaci”.
  • De vanligaste läkemedlen hos personer med LSS-insatser var antidepressiva, antiepileptika (läkemedel mot epilepsi), neuroleptika (antipsykotiska läkemedel), sömnmedel samt medel mot förstoppning.
  • I hälften av mätningarna var användningen av dessa läkemedel 10 gånger högre eller mer jämfört med personer utan LSS-insatser.
  • Minst varannan person med intellektuell funktionsnedsättning eller autism behandlades med antipsykotika i sex månader eller mer (den rekommenderade behandlingstiden är sex veckor).
  • Hos personer med intellektuell funktionsnedsättning eller autism förskrevs ofta antipsykotiska läkemedel för ångest och beteendesymtom, trots att dessa läkemedel är avsedda för psykos eller bipolär sjukdom.

Vad händer nu?

Socialstyrelsen planerar att ta fram indikatorer för att följa utvecklingen.

Samtidigt uppmanar man till noggrannhet i ordination, uppföljning och omprövning av läkemedelsbehandlingar. Några rekommendationer:

  • Ett strukturerat arbetssätt vid ordination för att tillse att behandlingsorsaken är korrekt, och att val av läkemedel, dosering och behandlingslängd anpassas till individen. Det är viktigt att den förväntade nyttan vägs mot dess risker och ställs i relation till andra möjliga behandlingar.
  • Rutiner för uppföljning av läkemedelsbehandling, för att tillse att målet med behandlingen uppnåtts och att nyttan med behandlingen överväger eventuella risker för oönskade effekter.
  • Rutiner för regelbunden omprövning av behandlingen, främst för att bedöma – utifrån en nytta/riskvärdering och rekommenderad behandlingstid – om den ska fortsätta eller avslutas.

Läs mer i pressmeddelandet på Socialstyrelsens webbplats, där du också kan läsa rapporten.

Valter Bengtsson
Foto: Linnea Bengtsson.

Text av Valter Bengtsson

Chefredaktör och ansvarig utgivare för webbtidningen HejaOlika och papperstidningen Föräldrakraft, sedan starten 2006.