Stefans väg till toppen

Från nybörjare till rullstolsrugbyns världselit. Nyblivna europamästaren Stefan Jansson berättar om den långa vägen till toppen.

När Sverige vann rugby-EM i augusti var Stefan Jansson, med över 200 landskamper på meritlistan, en av de tongivande spelarna.

En månad efter guldet ses vi i Solnahallen utanför Stockholm, där han – uppbackad av Norrbacka HIF –  håller i nybörjarträningar.

– Det är svårt att få hit nya spelare, men vi vill skapa möjligheter för de som vill komma igång med rugby. Vi behöver få in nya spelare i sporten för att öka konkurrensen, annars har vi till slut inga att spela med. Jag är nästan tvungen att skapa mitt eget motstånd, säger Stefan Jansson och skrattar.

Den här kvällen har det kommit tre deltagare i olika åldrar. Lars är äldst och den med mest rutin – han har hållit på något år och spelar redan med Stefans lag Köping Hillbillies.

De andra två är riktiga nybörjare – Sakib är här för andra gången och Malcom, som bara är 14 år, för den första.

– Nu är vi bara fyra stycken som kör. Normalt sett är man fyra i ett lag, så idag blir det mest teknikövningar. För nybörjare handlar det mycket om att hitta lite känsla i stolen.

Efter uppvärmningen övar man åk­teknik och svängar – som i klassiska övningen ”Idioten”, där man kör så fort man kan mellan olika koner. Efter en stund rullar Malcom ut för att linda om ett ömmande finger.

– Gör det ont? Frågar Stefan.

– Ja, svarar Malcom.

– Vet du vad – smärta, det är bara vekhet som lämnar kroppen, säger Stefan och flinar.

Stefan har en nervskada sedan födseln, som ger nedsatt funktion i armar, ben och fötter. Men han kunde gå utan hjälp­medel tills han var tolv år.

– Det är en progressiv sjukdom som gör att man blir sämre och sämre, och när jag var tolv orkade inte kroppen längre. Men på sätt och vis kändes det skönt att börja använda rullstol, för då kunde man haka på i samma tempo som alla andra, säger Stefan Jansson, som idag är extremt skicklig i stolen.

Han berättar att sjukdomen, CMT, påverkar alla muskler i kroppen.

– Ju längre bort från det centrala nervsystemet, desto svagare är jag. Så jag har dålig handfunktion, jättesvaga armar och kan inte stödja på benen. Men sjukdomen har stannat upp i och med att jag slutat växa. Så förhoppningsvis blir jag inte sämre nu.

Stefan började själv att spela rugby när han var i Malcoms ålder. Innan dess hade han provat bland annat friidrott och luftgevärsskytte.

– Vi bodde i Köping och där fanns inte direkt jättemånga aktiviteter för unga med rörelsenedsättning. Men min mamma var rätt ihärdig och letade järnet efter saker att prova på.

Han började pendla till Västerås en gång i veckan för att kunna träna friidrott, och där hörde han talas om en kombinerad kurs- och rehabiliteringsresa till Florida.

Deltagarna skulle få prova en rad olika sporter och Stefan, som var 13 år, ansökte om att få åka med.

– Jag var klart yngst på hela resan. Den näst yngsta var 21 eller något sånt. Vi fick testa bland annat vattenpolo, gymnastik, tennis – och rugby.

Han fastnade direkt för rugbyn och frågade om det gick att spela ”på riktigt”. Det gick det, och några månader efter att han kommit hem till Sverige fick han en inbjudan till ett nybörjarläger i Frösunda.

– Så jag körde i två dagar och fick sedan kontakt med ett lag från Solna. Efter det började jag pendla en gång i veckan från Köping till Stockholm, nästan 30 mil tur och retur.

Efter ett tag fick Stefan kontakt med en annan rugbykille från Köping, och de började åka tillsammans, två gånger i veckan.

– Även om det var jobbigt att åka 60 mil i veckan så var det lätt värt det. För det gav så otroligt mycket. Träningarna var skitkul och det passade mig verkligen med en fartfylld lagidrott.

Baksidan var just all pendling och de sena kvällarna den medförde. Stefan fick lägga ner väldigt mycket tid på rugbyn och resorna till och från Solna. Ofta kom han hem ett på natten, med skola dagen efter.

– Men i slutändan har det inneburit att jag fått göra massor av andra, roligare resor. Jag har till exempel varit med landslaget i USA, Kanada, Singapore, Tyskland, Finland, Holland och Belgien.
 

Med sina över 200 landskamper tillhör Stefan Jansson stommen i det svenska rugbylandslaget.

Stefan fick mycket uppmuntran redan från början. Bland annat jämförde ledarna honom med en amerikansk spelare som ansågs vara en av de bästa i världen.

– Inte för att jag var i närheten av hans nivå, utan mer för min körstil och hur jag rörde mig på planen, säger Stefan.

Han berättar att det tog några år innan han blev ”konkurrenskraftig”. De två första åren spelade han i Solna, därefter bytte han till ett lag i Nacka och efter det blev det spel i Göteborg några år – med andra ord en hel del resor från Köping.

– Men sen startade vi vårt eget klubblag, Köping Hillbillies, 2006 tror jag det var.

Jag och kompisarna var trötta på pendlandet. Dessutom hade vi alltid känt att vi inte riktigt tillhörde lagen lika mycket som de andra, vi har alltid varit lite vid sidan av – de där bönderna.

I början bestod laget av fyra grabbar – Stefan, Roger, Jocke och Micke. Efter ett tag anslöt även Glenn.

– Vi är fortfarande samma fem killar, samma grundstomme. Det är mycket jobb att dra igång ett nytt lag, men vi hade massor av idéer som vi brann för och ville genomföra. Det är lättare att göra nu, vi är ett bra gäng som håller ihop.
Men pendlandet till träningarna slipper han inte, eftersom han numera bor i Stockholm…

Som 19-åring kom Stefan med i landslaget. Sedan dess har han spelat över 200 landskamper och vunnit två EM-guld, ett EM-silver och två EM-brons. Han var även med i Paralympics i London 2012, där Sverige slutade på sjätte plats.

– Vi satte tyvärr höga, alldeles för höga, mål. Vi hade inte placerat oss bättre än fyra i något VM med det här laget, och det var helt enkelt för lite saker som tydde på att vi skulle kunna ta ett guld, säger Stefan.

Han berättar att han, och medspelarna, kände en enorm besvikelse trots att själva arrangemanget var riktigt häftigt.

– Många tror att Para­lym­pics är det största i mitt idrotts­liv. Och visst, det var jäkligt maffigt och kul när man vann någon match, men för mig är det resultaten som är det vikti­gaste.

Men om Paralympics var en av de stora besvikelserna i Stefans idrottskarriär så fick han och landslaget gruvlig revansch i årets EM. Det var inte många som trodde på laget inför turneringen. Man hade tappat sin coach och ett par av nyckelspelarna, och ett tag låg hela rugby-organisationen på is.

Under en period, innan man hittat en ny coach, fick Stefan själv hålla i landslagsträningarna på Frösunda.

– Jag var faktiskt rätt less på rugbyn före EM. Men det blev en av de häftigaste turneringarna jag spelat. Och då får man tillbaka det där, att man vill satsa och hålla på med det här.

Han berättar att gruppen fungerade bra och hade riktigt roligt tillsammans.

– Det var en sån lättnad att åka där­ifrån med ett guld och visa att vi fortfarande är med i toppen. Det behövdes, inte minst inför satsningen mot VM 2014.

När nybörjarna Sakib och Malcolm rul­lar av planen efter 90 minuters rugby ser de både trötta och glada ut. Kanske har Stefan lyckats tända en gnista som gör att grabbarna kommer fortsätta med sporten.

Men vad krävs det egentligen för att bli riktigt, riktigt bra. Är det bara stenhård träning som gäller?

– Själv skulle jag dö av tristess om jag bara tränade. Jag försöker att inte välja bort något. Jag måste jobba, umgås med folk, segla, fiska… och spela rugby. Då blir det roligast. Hela livet påverkar hur man beter sig på planen, säger Stefan.

Han poängterar att det är olika från person till person, och att det är svårt att ge råd som gäller alla.

– Du måste känna det själv – hur mycket tid och kraft kan du lägga ner på en sport och ändå tycka att det är roligt.

Och även om rugbyn har tagit massor av tid och energi menar Stefan att den har gett mer tillbaka – även utanför idrotten.

– Att jag blivit bra på rugby är något jag tar med mig i det vanliga livet. Går jag på lite motgångar så vet jag att jag i alla fall är grym på något annat. Jag har alltid varit en driven person, men rugbyn har pushat mig ytterligare i den riktningen.

Samtidigt så har jag pushat mig själv till att hålla på med rugbyn, så det går nog åt båda hållen, säger Stefan.

Han avslutar med en uppmaning till alla som är sugna på att testa någon sport.

– Det är bara att våga, våga vara nybörjare! Sätt inte upp för höga mål, utan se till att det är roligt. Och prova en mängd olika idrotter tills du hittar något som passar dig.