Täbys guldtigrar fick tokfnatt när de vann SM

Tecknaren och skribenten Anders O Blomberg fick ett guldkantat minne när han följde med sonen Martin en helg till Linköping.

Pappa, jag har Asper­ger syndrom. Jag är inte handikappad!
Martin och jag kör till Linköping för att spela i Handikapp-SM. Vårt lag heter Täby Tigers. Vi vill att det ska heta Specialidrott. Inte handikapp.
Vi kör fort och spelar schlager högt. Det är en vecka före final i Melodifestivalen. Man kan sova i klassrum på skolan där matcherna ska spelas, men alla i Täby Tigers har valt att bo på hotell. Vi vet att det är skönt att kunna vara själv mellan varven. Vi bor på vandrarhemmet mitt inne i Linköping, de andra har fixat bra grupprabatt på Scandic. Men min son har tre specialintressen: fotboll, schlager och historia. Därför är det ett genidrag att bo mitt inne i stan, ska det visa sig.

Lördag:
På morgonen äter vi frukost och går sedan till domkyrkan för att leta efter Folkunga­ättens vapensköldar och tända några ljus. För farmor Barbro, och för Arn. Martin blir överlycklig när vi hittar monumentet på torget med Birger Brosa och de andras namn. Det var här de var, kolla!
Första matchen gick fint, vi slog Eneby BK B med 1–0. Martin gjorde en lång frispark från eget straffområde till Mattias som satte målet, några minuter före slutsignal. Det kunde inte börja bättre!
Andra matchen mot Grun­den BOIS E slutade oavgjord, en andlöst spännande match med bland annat flera superba räddningar av Calle, vår klippa i mål.
Tredje matchen, mot MIK Varnan vann vi med 4–1. De flesta målen satte Mattias, men mål nummer tre fixade Emil. Bravo!
Vi kollar på en match mellan vårt nästa motståndarlag, Grunden BOIS damlag och några andra. Grunden har en fruktad tifo. Massor av folk som hejar och lever rullan, ganska häftigt. Vi blir lite nervösa, det är ju dem vi ska möta sen…

När vi letade efter ett bra lag till Martin på nätet, hittade vi Grunden först. De har varit i farten länge och har en väl utvecklad verksamhet som verkar mycket bra. Men de finns i Göteborg och vi bor i Stockholm. Agnes, Martins storasyster, hittade Täby Tigers som hör till Täby IS. Ett fynd, nu är Tigers ett av Martins viktigaste sociala nätverk.
Och Täby Tigers spelar oavgjort mot Grunden BOIS damlag, ett lag somliga oroat sig en aning för att möta, men båda lagen gör bra i från sig och håller nollan hela vägen.

På kvällen äter vi middag på Scandic. Tonåringarna blir klara först, och skingras åt olika håll. Martin, Mattias och Emil tittar på schlagerfestival i Emils rum, utan störande vuxna. Några badar i poolen, också de utan besvärande föräldrar.
Föräldrarna sitter kvar i baren och snackar skit och allvar, blandat. Vi behöver inte förställa oss eller förklara, vi är föräldrar till barn med autism och Asperger syndrom, och vi vet alla hur det är, och har en härlig kväll tillsammans. Så småningom samlar vi ihop våra ungar, eller om det är tvärtom. I morgon är det final. Guld eller silver, spännande!

Söndag:
Vi möter vårt tredje Grunden­lag i finalen. På konstgräs, i en bättre hall. Grunden har som vanligt en jättestor hejarklack. Men det hjälper inte. Mattias gör två mål. Grunden kvitterar. Martin drar in vårt tredje mål och Mattias rundar av till 4–1.
Våra föräldrar räknar ner från tio och slutsignalen går. SM-guldet är vårt. Våra ungar är bäst i Sverige!
Våra spelare får tokfnatt, rusar ut på planen och slänger sig om varandra i en stor klump som studsar upp och ned. Gång på gång. Hur var det? Har personer med Asperger syndrom svårt för närhet och kroppskontakt? Just nu kan det diskuteras!

Efteråt tar vi en hamburgare, duschar på hotellet och rundar av med ett besök på Slottsmuseet, där vi lär oss vem biskop Hans Brask var, och om hur han lyckades klara livet med sin fiffiga brasklapp, under sigillet.

Man kan se fler bilder från Täby Tigers här:
www.tabytigers.se