Tänk om sjukvården kunde säga: Låt oss samarbeta
Unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, kan vara smarta, sociala, välformulerade, men känslomässigt omogna och i behov av mycket extra stöd. Vad tar sjukvården för ansvar när dessa ungdomar söker sig till sjukvård och ungdomsmottagningar? Inget, anser jag.
Idag vägrar sjukvården uppge för en förälder till exempel vilken tid en tonåring bokat, och därmed utlämnar man ett omyndigt barn med NPF-syndrom åt sig själv.
Föräldrarna får sedan ta hand om ett ångestladdat barn, som inte orkar bära allt själv. För sent får man veta att de begärt undersökningar och utredningar och att sjukvården ställt på att hemlighålla allt.
Man säger, att ”mogenhetsgraden” ska avgöras vid första mötet med barnet, verkar barnet ”moget i sitt sätt” ska föräldrar hållas utanför. Många flickor skadas på så sätt av sjukvården. Sjukvården sargar barnet själsligt, stressar det, lägger på det alltför tungt ansvar. Inte av illvilja, men av pur okunskap.
Att bedöma mogenhet efter sättet att prata och bete sig är ett väldigt trubbigt instrument, och jag förstår inte vem som bestämt detta. Det låter inte vetenskapligt.
Jag är ansvarig rent juridiskt för mitt barn tills det är 18 år – men hur ska jag kunna axla det ansvaret om sjukvården anser sig skyldig att hemlighålla det omyndiga barnets besök i sjukvården? Det är omöjligt, att under sådana förhållanden, fullfölja sitt ansvar som förälder. Men när allt rasar ihop, då får föräldern bära allt.
Det är ett orättfärdigt system – som ej tar hänsyn till dessa ungdomars funktionshinder.
Vilken cool 16-åring svarar JA om sjukvården frågar ”får vi tillstånd att kontakta dina föräldrar”? Ingen!
Allra minst en 16-åring med NPF. När en förälder ringer borde sjukvården säga: låt oss samarbeta. Att bejaka en förälder som bryr sig om sitt barn, det är största besparingen samhället kan göra idag.
Det kan göras med respekt för tonåringen, så att det ger trygghet.
En mamma