Unga på HVB drömmer om att passa in

Unga som placeras på HVB känner sig ofta svikna av myndigheter på ett eller annat sätt och har svårt med tilliten till vuxenvärlden. Att få möjlighet att knyta an till en vuxen på ett mer personligt plan är en viktig faktor för att komma framåt i livet och med behandlingen – om man frågar ungdomarna själva.

– Det är talande att ungdomarna sällan pratar om själva behandlingen som en framgångsfaktor. Jag har stött på flera ljusglimtar under mina intervjuer och då handlar berättelsen nästan alltid om att behandlingspersonal har vågat träda ut ur sin yrkesroll och mött ungdomarna som en ”helt vanlig människa”. Det är de personliga mötena som är viktiga för ungdomarna, säger Zulmir Bečević.

Han har djupintervjuat 13 ungdomar i åldrarna 13-21 år som vid tiden för intervjun var placerade på HVB-hem. Avhandlingen ”Utsatthetens röster” har han skrivit vid Linköpings universitet och den ger en unik inblick i hur unga på HVB uppfattar sig själva, sitt liv och sina framtidsdrömmar.

Zulmir Bečević arbetar nu som vikarierande universitetslektor vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.

– Jag blev imponerad av den vilja och lust ungdomarna visade inför att berätta, att skapa en mening och att resonera kring sig själva. Jag var inte förvånad övar att de kunde berätta, men att de hade en så stark berättarlust, säger Zulmir Bečević.

Ungdomar med olika bakgrund bosatta på fyra olika HVB har medverkat. Det framkommer att ungdomarna generellt har en negativ självbild och att de på olika sätt känner sig svikna av vuxenvärlden.

– Det kan handla om trasiga relationer till föräldrar, skolan eller olika myndigheter. Och tilliten till vuxna är låg, vilket gör det svårare för dem att se positivt på sin vardag och framtid, säger Zulmir Bečević.

Ungdomarnas bakgrund och svårigheter genomsyrar deras livshistorier och påverkar även deras framtidstankar. Det förflutna tenderar ofta att ta över i ungdomarnas meningsskapande.

– Men självklart har de drömmar som alla andra. Det intressanta är att ungdomarna generellt drömmer om en framtid med de grundläggande pusselbitarna i livet. De vill hitta ett vanligt arbete, en partner och en lägenhet. De vill helt enkelt skaffa sig en trygghet i samhället och ”passa in”, säger Zulmir Bečević.

Ungdomarnas framtidsplaner ser alltså inte helt likadana ut som hos till exempel många andra gymnasieungdomar.

– Många unga som slutar gymnasiet uttrycker att man först vill ”jobba lite, resa ett tag och sen göra karriär”. Men jag uppfattar det som att det inte riktigt är samma sak för många ungdomar som är placerade på HVB-hem, säger Zulmir Bečević.

Målet med avhandlingen var för honom att synliggöra en grupp ungdomar som sällan får ta plats i samhällsdebatten. Nu hoppas han att så många som möjligt ska läsa den och att ungdomarnas erfarenheter kan påverka hur HVB-verksamheter, skolan och andra myndigheter i framtiden bemöter ungdomarna.

– Jag vill att folk ska förstå hur många mår och uppfattar sin tid på HVB. Det som jag tycker är viktigt att man arbetar med i framtiden är att ungdomarnas deltagande alltid måste vara i fokus. Deras röster måste bejakas på riktigt. Deras tillit till vuxenvärlden är ofta låg och all behandling måste ske i samklang med de unga själva, säger Zulmir Bečević.

I hans vidare arbete på Göteborgs universitet, där han bland annat är lärare på socionomprogrammet, kan han praktiskt använda sina erfarenheter från livsberättelseintervjuerna med ungdomarna på HVB.

– Och det är viktigt att understryka att jag har träffat många fantastiska människor som arbetar på HVB. De är ofta eldsjälar som verkligen brinner för sitt arbete och ungdomarna. Det är strukturella administrativa system som ibland präglar arbetet till det negativa. Vi har en vårdstruktur där personal lägger ner massa tid på att fylla i journaler och manualer och vi gör den mänskliga erfarenheten till en blankett. Jag tror att man många gånger kan förbättra mycket genom att se över arbetsförhållanden för personalen, säger Zulmir Bečević.