Vadå, inget immunförsvar?

”Hon är tio veckor för tidigt född. Hon föddes utan immunförsvar”, säger jag irriterat, för ja, jag går faktiskt helt automatiskt i försvarsställning.

Så kan det bli, när man råkat ut för samma ifrågasättande tillräckligt ofta. Som detta att barnet ifråga väl inte kan vara sjukt IGEN.

Men det kan hon. Det är inte mitt fel att ungen blir förkyld av lite allt möjligt. Mer exakt beror det på att när hon var tre dagar skrek hon sönder sin ena lunga och fick ligga i respirator och genomgå flera operationer, när hon var fyra månader höll hon på att dö av RS-virus, en rätt vanlig förkylning, som drabbar vissa bebisar ovanligt hårt, och därtill fick hon astmadiagnosen… Oj. Jag minns inte ens hur liten hon var då. Förkylningar är hennes akilleshäl, hennes och säg hälften av alla andra för tidigt föddas också.

Och precis då, i det ögonblicket, slår det mig: Personen jag talar med har ingen chans att se det jag ser. Inte minsta möjlighet. För på soffan i mitt vardagsrum ligger en visserligen blek och hostig tioåring. Men en tioåring som är lika stor som sina jämnåriga, en stor, förståndig, trevlig, rolig, ansvarsfull, för det mesta frisk, tioåring, som alltsomoftast slår de jämnåriga på fingrarna i allt från algebra till musik.

Det bleka barnet i respiratorn, hon minns bara jag och några till. Och då är det klart att det låter lite som en undanflykt, vadå inget immunförsvar…?! När man varken läst statistiken eller följt med barnet till astmaläkaren, och hjärtläkaren, och barnneurologen, och ögonläkaren, och öron-näsa-hals-läkaren, och BUP-läkaren, och neonatologen, och…

Irritationen rinner av mig. Tio veckor för tidigt. Hundra och nånting-med-fyra dagar på sjukhus. Det är klart att det spelar roll, det finns det oändliga mängder forskning på. Oavsett vad människan mittemot mig väljer att tro.

Själv var jag mamman som valde att tro att barnet var på bättringsvägen, men i stället fick hem en febrig tioåring från skolan vid tiosnåret i morse. Så kan det gå. Vi gör alla våra misstag här i livet.

Tina Wiman är författare och mamma i en stor  och glad bokstavsfamilj. Läs mer av Tina på bloggen M som i underbar munderbar.wordpress.com