Varför kan Ankan inte röra på fingrarna?

Min lilla syssling Vera, fem år gammal, har frågat mycket om min mamma, men tidigare mest nöjt sig med att mamma inte röra på sig, så är det bara. Ju äldre hon blir, desto mer ingående blir frågorna.

Hennes mamma Nina och min mamma Annika, av sina barndomskompisar kallad Ankan, är kusiner och växte upp som grannar och bästa vänner.

Nina var med i bilen när mamma krockade med en älg 1996, när jag var lika liten som Vera och min lillebror bara två, ett år yngre än Vers lillebror Axel. Mamma fick en nackskada som gör att hon kan röra på armarna men inte fingrarna och är helt förlamad från bröstet och ned, Nina skadades inte alls.

En dag när jag var barnvakt till Vera och Axel fick jag en fråga som fick mig att tänka till, och som tycktes få Vera att se på sin kropp på ett nytt sätt.

Vera: ”Elina, varför kan inte Ankan röra på fingrarna egentligen, de är ju inte sönder?” sa hon och spretade med fingrarna, knöt dem som stenarna i sten, sax, påse och spretade på dem igen.

Jag: ”Tänk dig att hjärnan är ett postkontor och fingrarna en brevlåda. När hjärnan tänker en tanke om att röra fingrarna skickas ett meddelande i ett brev ut av en brevbärare. Man kan ju tro att kroppen rör sig av sig självt men det måste nästan alltid komma ett brev från hjärnan först och brevbäraren måste ta särskilda vägar för att komma fram. Annars förstår inte fingrarna vad de ska göra och kan inte röra sig.

När du tänker att du ska röra fingrarna skickar hjärnan ut en brevbärare som åker på en väg genom ryggraden (visar på Vera) och ut på armen (visar) och lämnar brevet som säger till fingrarna att de ska röra på sig i brevlådan.

Om fingrarna går sönder är det brevlådan som har gått sönder. Om hjärnan får en skada kan den inte skicka i väg någon brevbärare.

Men ibland är det vägen mellan postkontoret och brevlådan som har gått sönder. Så blev det för mamma när hon krockade med den där älgen du vet, då gick det sönder på vägen för henne. Så hon kan inte röra fingrarna fast hon tänker ’rör fingrarna’ jättemånga gånger. Brevbäraren försöker komma fram men det går inte. Fingrarna får aldrig brevet”.

Vera: ”Men kan brevbäraren inte ta en annan väg?”

Jag: ”Nej det finns tyvärr bara en väg.”

Vera: ”Kan man laga vägen då?”

Jag: ”Det är en jättejättesvår väg att laga och det går inte i dag. Det finns forskare som försöker komma på hur man ska göra för att laga vägen men de har inte lyckats än.”

Jag minns inte svaret, men bilden av hur Vera tittade på sina fingrar och rörde på dem har etsat sig fast i mitt minne. Så enkelt de dansade fram i luften, hennes små femåringsfingrar. Som att det inte krävde någonting för att få till rörelsen, så simpelt. Lätt och obetydligt var det också för henne, krävde nästan ingenting. Men också så magiskt, så stort, något att vara oändligt tacksam över. Att kunna röra kroppen, att det fungerar, vilket mirakel!

Stackars Ankan som inte kan röra fingrarna, sa Vera sedan och ja, det är synd, så otroligt orättvist och fel. Det finns ingenting av positivt att hämta ur det faktum att bilen och älgen var på fel plats vid fel tillfälle.

Men livet har sedan länge gått vidare. Det finns mycket hon inte kan göra längre, men kanske finns det än mer hon fortfarande kan:

Ha en femåring i knät och läsa saga, känna doften av en nyfödds huvud, vyssja en ledsen treåring och uppleva tacksamheten över att ha hunnit få två barn tidigt i livet, innan olyckan. Hon kan se lökarna som sattes på våren växa upp till blom i den välplanerade trädgården och tänka ut vilken färg som kan komplettera prakten än mer.

Sitta på altanen och fika med en vän, prata, lyssna, höra, beröra livet.
Ankan kan inte röra fingrarna, men det hon kan beröra i livet, rör hon vid med tillförsikt.

Text: Elina Sundström