Vem avgör vad som är kvalitet i personlig assistans?

LSS firar 20 år och frågan om hur kvalitet i personlig assistans ska betraktas och mätas är mer aktuell än någonsin, skriver Cecilia Blanck, Assistansan­ordnarna, och Hanna Kauppi, KFO.

År 1994 infördes ram- och rättighetslagen LSS som möjliggjorde en historisk och världsunik höjning av livskvaliteten för tusentals människor. Utgångspunkten för assistansreformen var det faktum att människor med funktionsnedsättning och omfattande behov inte hade samma möjligheter som andra att delta i samhällslivet, eller ens bestämma över den egna livssituationen.

Riktningen i lagens förarbeten är tydlig: Det är de individuella behoven och förutsättningarna som står i centrum, liksom självbestämmande, rätten till integritet och möjligheten att välja.
För den som inte själv berörs kan det vara svårt att förstå hur revolutionerande lagens intentioner och den praktiska förändring som lagen har inneburit för användarna av personlig assistans är. Plötsligt gick det att arbeta, delta i aktiviteter, åka på semesterresor och bo i egen bostad, allt det där vi tar för givet, men som tidigare inte har varit möjligt för den med omfattande funktionsnedsättning.
20 år senare har reformen flera tunga erfarenheter i sin ryggsäck:

Utredningarna
En handfull stora statliga utredningar med syfte att se över ersättningens användning och, direkt eller indirekt, dämpa kostnadsutvecklingen. Kostnaderna för personlig assistans har ökat med tio miljarder kronor de senaste sju åren.
Från olika håll, exempelvis Inspektionen för socialförsäkringen (Assistansmarknaden, rapport 2012:12) och nu senast i den statliga utredningen av assistansersättningen (Förändrad assistansersättning- en översyn av ersättningssystemet, SOU 2014:9) ”påvisas” stora marginaler hos utförare av personlig assistans med hjälp av teoretiska beräkningar.
Regeringen har förändrat sitt synsätt på schablonen och påbörjat dämpningen av kostnaderna genom att hålla ned justeringen av ersättningen. Samtidigt ersätter Stockholm stad en hemtjänsttimme i privat regi med 382 kronor per timme 2014, att jämföra med ersättningen för personlig assistans som är 280 kronor per timme. Samtidigt beviljas färre personlig assistans.

Fuskdebatten
Personlig assistans blev i media och vardagstal sammankopplat med ett utbrett och till stora delar odefinierat ”fusk”. Hela verksamhetsområdet och inte minst de assistansberättigade fick klä skott för ett kriminellt utnyttjande av ersättningen som de inte var en del av. I kölvattnet av rapporter, utredningar och vårdskandaler i andra branscher växte också ett fokus på vinster i välfärden och personlig assistans fram.
Med en ersättning på 280 kronor i timmen och strikta riktlinjer för användningen av assistansersättning, är frågan om vinst närmast teoretisk och hör bättre hemma i ett större politiskt sammanhang.

De professionellas återtåg
Med tillstånd, tillsyn, uppgiftslämning och ett tolkningsföreträde för myndigheter fick utförarna av personlig assistans en i vissa fall välbehövlig riktning för sin verksamhet, men också en kraftigt utökad administration. De assistansberättigade, å sin sida, kom precis tvärt emot förarbeten och politiska intentioner, att flyttas allt längre bort från maktens centrum och därmed möjligheterna att påverka den livsavgörande service som personlig assistans är.

Det är dags att ställa frågan om utvecklingen har sprungit förbi både grundläggande avsikter i förarbetena och handikapp- och brukarrörelsens möjlighet till inflytande. Kanske är det så att utförarna av personlig assistans, som i sin strävan att göra ”rätt”, blir en del av det professionella. Ibland sker det i direkt kontrast mot den bärande värdegrunden i verksamheten. Ett sådant exempel kan vara krav på dokumentation mot den assistansberättigades vilja.

Bland våra medlemmar råder också trötthet och förvirring. När ska vi hinna ta hand om den ena förändringen innan nästa kommer? När ska vi få läsa en utredning
eller rapport som inte överraskar eller chockerar oss med okunniga slutsatser?

Inte minst råder en ständig oro hos assistansberättigade över att assistansen ska bli indragen, över nya regelverk som ska försämra förutsättningarna och över att den egna personliga sfären ska kränkas.
När de professionella visar vägen och byråkratin sedan är ett eget malande hjul kan det vara svårt att till slut veta varför verksamheten bedrivs och på vems uppdrag. Vi riskerar att personlig assistans i praktiken kommer att likna andra insatser och vi riskerar mångfalden av utförare inom personlig assistans.

Utvecklingen innebär, som vi ser det, att frågan om kvalitet i personlig assistans är brännande aktuell och avgörande för om reformen ska vara värd sitt namn om ytterligare 20 år är. Den svenska assistanslagstiftningen är fortfarande unik. Frågan är om vi gör allt för att värna den, eller om den är på väg att urholkas?

Det finns två grundläggande utgångspunkter för den personliga assistansens framtid.
Det ena är en samhällelig acceptans för att personlig assistans kostar, och att en förutsättning för mångfald i utförandet är en rimlig ersättning och ett förutsägbart ersättningssystem.
Det andra är att, som på andra bidragsområden, fullfölja arbetet med att stävja kriminellt missbruk av ersättningen.
Vad är det mer än rätt ersättning, förutsägbarhet, god personalpolitik, tillsyn och nej till kriminellt bruk som ska bära reformen in i framtiden?

Vårt svar på frågan är en fördjupad diskussion om kvalitet i personlig assistans som fångar upp det som är unikt: För vem finns assistansen? Vem avgör vad som är kvalitet? Hur ska detta åstadkommas? Vad gör vi åt de brister som upptäcks?
Vi är övertygade om att det är en diskussion som går att föra och att den bör ske i dialog med dem som har erfarenhet, kunskap och information om assistansen och dess betydelse.
Det är dags att lyfta kvalitetsfrågan ur ett bredare och djupare perspektiv som särskiljer personlig assistans från annan service och annat stöd. Vi behöver fråga assistansberättigade hur de definierar kvalitet ur olika aspekter. Vi behöver fråga utförare på vilket sätt och på vilka grunder de arbetar med kvalitet samt hur de säkrar självbestämmande. Vi behöver involvera forskare i beskriv­ningen av kvalitet i personlig assistans.

Frågan om vad som är unikt i personlig assistans måste få en plats på framtidsagendan och vi måste samarbeta i uttolkningen om vad som är kvalitet i personlig assistans.
För assistansanordnarna är det ingen tvekan om vem som är uppdragsgivaren – den enskilde assistansanvändaren. Är det lika tydligt för myndigheterna?
Om vi ska ha en reform värd namnet också om 20 år behöver vi åter lyfta fram de ursprungliga intentionerna, som är väl beskrivna i lagens förarbeten, och belysa de faktorer som möjliggjort att denna världsunika välfärdssatsning kunnat omsättas i praktisk verksamhet.

Cecilia Blanck
Ordförande i branschorganisa­tionen Assistansanordnarna

Hanna Kauppi
Ansvarig för branschpolitiska frågor inom personlig assistans hos Arbetsgivarföreningen KFO

BILDEN OVAN: Hanna Kauppi och Cecilia Blanck: Lyft kvalitetsfrågan ur ett bredare och djupare perspektiv som särskiljer personlig assistans från annan service och annat stöd.