Vem ska ta hand om dig då?

När föräldrar skaffar barn så innebär det i de flesta fall att man sätter barnet före sig själv på olika sätt. Barnet blir viktigare än man själv. Det är fullt naturligt och det händer i stort sett alla.

Att dessutom få ett barn med särskilda behov innebär ofta att barnets livssituation blir ännu mer i fokus. Det känns mer angeläget att tillgodose barnets behov än sitt eget behov av påfyllning.

Men hur länge orkar en människa egentligen finnas för en annan människas skull?

När ska man själv ha tid att fylla på?

Och vem ska fylla på din ork när den tagit slut?

Att orka anses vara en självklarhet. Men frågan är bara hur länge man orkar ge av sin energi utan att den tar slut.
För min del tar den slut mellan varven och det är fruktansvärt svårt att anse mig ha tid och möjlighet att fylla på. Snart infinner sig känslan av egoism om jag för ovanlighetens skull skulle försöka tänka på mig själv för en stund.

I vårt samhälle anses det ofta vara fult att ta hand om sig själv. I synnerhet när man riskerar att ses som någon som ställer sig själv som viktigast i sitt eget liv.

Men är det verkligen fel att anse att man själv är viktigast i sitt eget liv?

Är det inte egentligen en förutsättning att man först behöver ge sig själv påfyllning, för att därefter kunna vara ett stöd och en tillgång till sin omvärld?

Om jag aldrig fyller på med kraft så blir jag snart dränerad och kraftlös. Vilket stöd klarar jag då av att vara för min omvärld?

Jag tänker så här. Föreställ dig att du står på stan med en stor säck med pengar.

Alla som går förbi får en sedel från din säck. Du gör ingen skillnad på vem du ger till. Alla får en del av din säck med pengar. Men oavsett hur stor säcken än är så kommer pengarna i den förr eller senare att ta slut. Plötsligt så finns inget kvar.

Du står där med en tom säck. Men människorna slutar inte att gå förbi dig och förvänta sig att få en sedel som alla de andra har fått. Ständigt kommer det nya människor som har ett lika stort behov av de sedlar som du inte längre kan dela med dig av.

Kanske kommer det fram någon som har ett så stort behov av att få lite pengar till mat eller värme att deras liv står på spel. Men säcken är ju tom. Det finns inget kvar att ge. Det spelar ingen roll hur gärna du vill kunna ge en sedel till.

Det finns inga kvar att ge.

Behovet hos medmänniskan framför dig kan vara skriande. Det kan vara en nödställd människa som desperat skulle behöva en endaste sedel för att kunna överleva. Men vad hjälper det? Dina sedlar är slut och säcken är tom.

Så kan det vara med människans livsenergi.

Vi är människor och har inte ett oändligt överflöd av livsenergi. Ibland tar det slut. Ibland finns inte kraften kvar.

Då är det helt livsavgörande för oss att fylla på. Metoderna är olika. Vi är alla unika människor som har olika behov av påfyllnad. Men oavsett metod, så är det nödvändigt för oss alla att fylla på med ny kraft och energi för att orka vara de medkännande och stöttande medmänniskor vi vill vara till våra nära och kära.

Det finns bara en av dig. Den ska du vara rädd om.