”Vi blir baktalade av mammorna”

Jag är mamma till ett barn som aldrig kommer att bli vuxen, men jag är också personal på ett kommunalt omsorgsboende för vuxna. Jag sitter alltså på två stolar, som mamma och personal. Trodde att det skulle ge mej vissa fördelar när det gäller anhörigkontakter, men nej.

Vi har riktlinjer för hur man ska uppföra sig och vara som personal. Dess­utom står det i alla annonser om hur vi ska vara. Aldrig kommer frågan upp om anhöriga och hur de ska uppföra sig, trots att detta ändå måste vara en svår nöt att knäcka på alla boenden i hela Sverige och världen.

Är frågan alltför känslig för att uppmärksammas, eller vad?

Där jag arbetar har vi jobbat utifrån att vi fixar det mesta, anhörigträffar och gemensamma aktiviteter, för att främja kontakt och få ett bra samarbete. Vi informerar om vad vi gör för tillfället, till exempel vårens aktiviteter. Vi har frågat om de har några synpunkter. Vi har ändrat arbetstider så att det ska stämma med aktiviteter som dans, läkarbesök, psykologbesök med mera. Allt för att underlätta för alla inblandade.

Idag har en arbetsgrupp nästan helt tappat arbetsglädjen, på grund av anhöriga som aldrig tycker att vi gör något bra. Vi blir baktalade, får höra lögner, blir manipulerade, skälls på, kallas både det ena och andra (”kan minsann själv gå till den djävla psykologen”), pratas illa om till medarbetare, beskylls för att inte göra rätt, utsätts för regelrätta slagsmål, för att nämna lite om vad som händer.

Detta är ju inte våra boende som gör utan anhöriga, allt som oftast mammor! Ja, det är mest mammor, och jag har rätt att säga det, jag är själv mamma och har mitt barn på ett korttidshem varje månad.

Det tråkiga är: Hur skall man kunna uppträda ”normalt” inför en boende när man precis fått en utskällning som alla i boendet har fått höra? Vad tänker man på då, som anhörig? Vad tror man de boende tycker? Mamma har ju varit den som står för all trygghet, närhet, samtal, ordning och reda. Nu kan alla höra att personalen ingenting kan, inte duger till något. Så varför lyssna på personalen alls?

Ska vi inom vård och omsorg ha det så här, ska anhöriga få bränna ut personal? Det måste finnas någon att vända sig till i dessa situationer. Handled­ning har vi prövat men fyra sittningar var allt vi fick.

Jag skulle vilja få en debatt om detta. Få riktlinjer för anhöriga om till exempel varför man ska prata med personalen i enrum, varför man inte ska diskutera allt med den boende.

Vår entusiasm är borta, kommer den tillbaka? Vi har bara oss själva som verktyg och när verktyget är utnött går det inte att bara byta en del av det!

Mamma och personal