”Vi vill ge Kalle ett lättare liv”

När trebarnsfamiljen från Mjölby hörde talas om neurofeedback ville de se om denna träningsmetod kunde hjälpa deras äldste son Kalle. De packade in småsyskon och väskor i bilen och körde de 40 milen till Malmö. Idag, ett halvår senare, är Kalle åter i Malmö för sin tredje träningsomgång.

Familjen Starck hoppas att neurofeedback snart ska erbjudas via landstinget som behandling för barn med ADHD.

En stor fåtölj. En liten blond kalufs. Tre elektroder. En vid tinningen, en ovan­för och en strax bakom örat, alla kopplade till en dosa, som i sin tur sitter ihop med datorn och platt-teven där filmen visas.

Kalle tittar koncentrerat på skärmen. Då och då drar filmen ihop sig, som när man ställer in bildformatet på en teve, för att strax öka till full skärm igen.

Detta sker när Kalle använder vissa hjärnvågor mer än andra.

Det är tredje gången på ett halvår Kalle har åkt hemifrån Mjölby till Malmö för att träna neurofeedback.

Ser familjen något resultat? Ja. Men vi tar det från början.

Mjölby 2007. Mamma Christine märker tidigt att Kalle avviker från mönstret när hon jämför med andra spädbarn i omgivningen. Hans sömnmönster är inte som de andras, han sover bara 20 minuter i taget.

Och från tio månaders ålder springer han. Hela tiden.

Det blir svårt att gå ner på stan, familjen blir bra på att undvika saker.

Vid två och ett halvt års ålder frågar BVC om Christine är orolig för att Kalle kan ha ADHD?

Nej, visst har hon hört talas om ADHD, men hon förknippar diagnosen i första hand med vuxna män och aggressivitet.

Men när hon lite senare skaffar böcker i ämnet och läser, passar Kalles symtom in på pricken. Via BVC får de kontakt med en psykolog.

Hon i sin tur tycker inte att det finns någon anledning att stressa med utredning och diagnos eftersom familjen känner sig trygga med att Kalle får sina behov tillgodosedda på förskolan. Men familjen tycker annorlunda.

– Vi ville ändå börja utreda för att få möjlighet att bättre förstå Kalle och lära oss strategier för bemötande.

Förra våren fick de till slut papper på det de redan visste. Att Kalle har den mest klassiska typen av ADHD, det vill säga svårigheter med impulskontroll, överaktivitet och koncentration.

De blev erbjudna medicin men valde att avvakta.

– Vi vill att Kalle ska prova allt annat först. Istället för att se det som första behandlingsalternativ ser vi det som det sista, säger mamma Christine.
 

Med sitt företag Tränahjärnan & klaraskolan AB erbjuder Gunilla Radu träning med neurofeedback i Malmö.
 

Genom att googla hittade de träningsmetoden neurofeedback och blev nyfikna. Men det kostade mycket pengar. Och fanns bara på ett fåtal platser i landet. Det bästa alternativet visade sig vara att ta två av familjens semesterveckor och åka ned till Malmö. Och på den vägen är det.

Idag är det tredje gången Kalle är här i Malmö, och han visar gärna hur det går till när han tränar. Om han tittar på film ökas storleken på filmrutan varje gång han använder rätt hjärnvågor. Om han spelar spel ökas farten varje gång han använder rätt hjärnvågor.

Christine minns att hon var orolig för om Kalle skulle kunna sitta still de 20 minuterna under själva träningen, men även om han är orolig precis innan så är han helt ”uppslukad” när träningen startar.

Och tre månader efter första behandlingen började familjen se resultat i vardagen.

– Skillnaderna är inte som natt och dag, men det finns skillnader. Kalle har samma svårigheter, men inte lika mycket och inte lika ofta.

De fyllde i en enkät på BUP före träningen, som de utvärderade nyligen.

– Före träningen satt alla kryss längst till höger under kolumnen ”Stora svårigheter/Stora problem” men efter träningen hamnade kryssen en kolumn till vänster under ”Vissa svårigheter/Vissa problem”.

Christine tror att resultatet hade varit lättare att utvärdera om Kalle hade gått kvar i förskolan med samma barngrupp och samma personal.

– Vår känsla är att behandlingen fungerar och vi vill prova mer. Men visst hade det hade varit lättare att ta ställning till behandlingen om resultaten varit mer konkreta.
 

Elektroder fästs på Kalles huvud och kopplas till en dosa, som skickar information till datorn och platt-teven.
 

Hemma i huset har de inte behövt plocka fram timstocken lika ofta som förut.

– När det uppstår en situation slås vi av att oj, vad länge sen detta hände. Saker händer fortfarande, men med längre intervall. Livet går lite lättare, det blir inte längre konflikter när vi skall iväg på morgonen, om man låter honom vara lite så tänker han själv ut en lösning, i stället för att fastna. Förut kunde han inte kapitulera, ta sig ur det själv, han bara såg rött. Nu är han mer mottaglig, insiktsfull, och tänker i flera led. Skolstarten har också gått långt över förväntan, särskilt det enskilda arbetet där det innan sommaren fanns stora farhågor för hur det skulle gå.

Samtidigt blir han ju också äldre och i och med det mer eftertänksam, resonerar Christine. Han äter också sömnhormon sen i höstas, vilket gör att han somnar lättare och sover bättre. Det kan också spela in.

Hennes förhoppning är att fler ska få möjlighet att prova neurofeedback i framtiden.

– Våra kontaktpersoner på BUP blev entusiastiska när de såg mätbara resultat. Visst är det skönt att se resultat på papperet, men först och främst vill jag ge min son ett lättare liv. Det här är vårt sätt att visa att vi tar Kalles ADHD på allvar, även om vi väntar med medicin. Jag tycker att det är skönt att det finns ett alternativ till medicin, något som inte har biverkningar, som fungerar lika över dygnets timmar och som har livsvarig effekt.

Under våren åker Kalle och hans pappa från Mjölby till Malmö för att få behandlingen. Efter avslutad träning får Kalle välja något ur Gunillas låda.

Under våren åker Kalle till Malmö och tränar neurofeedback i två omgångar till, men nu är det bara han och pappa Joakim som åker ner. Mamma Christine stannar hemma med småsyskonen.

– Det är en stor insats för hela familjen, både ekonomiskt och tidsmässigt. Vi vet inte hur långt vi kan komma, men så länge vi ser positiva resultat, och Kalle gillar det, kommer vi att fortsätta. Till sommaren hoppas jag kunna se tillbaka och tänka att Kalle har fått det lättare. Kan vi få en liten förändring nu, så kan han ha nytta av den resten av sitt liv, säger Christine Starck.