Funktionshinderspolitiken följs upp, men verkligheten kräver skarpare språk

Verkligheten kräver ett betydligt skarpare språk än det som Myndigheten för delaktighet använder i sin uppföljning av funktionshinderpolitiken.

Ansvaret ligger ytterst hos regeringen, skriver DHR:s Åsa Strahlemo och Negar Mottaghi i denna debattartikel.

LÄS ÄVEN:
Trots löften – inga framsteg, ökade klyftor

Debattartikel av Åsa Strahlemo och Negar Mottaghi

Myndigheten för delaktighets (MFD) uppföljning av funktionshinderspolitiken 2025 är ett viktigt och gediget arbete. Den samlar kunskap, synliggör utvecklingen och ger en bred bild av levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning. Rapporten visar också att många aktörer i samhället arbetar aktivt med frågorna och att det finns både vilja och initiativ att bygga vidare på.

Samtidigt bekräftar rapporten något som länge varit känt, att utvecklingen går för långsamt och att skillnaderna i levnadsvillkor består. Redan i förordet konstateras att “utvecklingen går för långsamt och det finns fortfarande stora skillnader i levnadsvillkor”. I den samlade analysen slås det också fast att “det har inte skett några avgörande förbättringar”.

Detta är starka och viktiga konstateranden samtidigt som det finns en återhållsamhet i hur situationen beskrivs. Formuleringar som att skillnader “kvarstår” eller att utvecklingen “behöver intensifieras” riskerar att tona ned det faktiska allvaret.

Rättigheter tillgodoses inte

I praktiken handlar detta om att människor inte får sina rättigheter tillgodosedda. Rapporten visar till exempel att en fjärdedel av personer med funktionsnedsättning lever i risk för fattigdom, att många inte får sina vårdbehov tillgodosedda och att utsattheten för våld är högre än i övriga befolkningen.

Mot den bakgrunden hade språket kunnat spegla allvaret mycket tydligare. När rapporten skriver att “det finns en skillnad mellan vad lagar och förordningar anger ska gälla och hur det ser ut i verkligheten”, skulle det exempelvis kunna formuleras som:

“Det finns en tydlig brist i genomförandet av lagar och rättigheter, vilket innebär att personer med funktionsnedsättning inte får sina rättigheter och således sina grundläggande behov tillgodosedda i praktiken.”

Språket påverkar

Det handlar inte om retorik för retorikens skull utan om att tydliggöra konsekvenserna. Språket påverkar hur vi förstår problemen och därmed också hur vi prioriterar lösningar. I ett samhälle där rättighetsfrågorna redan är bortprioriterade har vi inte råd att tona ner på språket.

Rapportens styrka är att den visar att arbetet pågår, att strategier tas fram, kunskap stärks och uppföljning utvecklas. Men det väcker också frågan om allt detta leder till konkreta förändringar i människors liv? Det finns utrymme att i högre grad förflytta fokus från vad som görs till vad det faktiskt leder till.

Frågan om ansvar undviks

En annan viktig aspekt är ansvar. Rapporten visar att det finns tydliga skillnader mellan olika delar av landet och mellan olika verksamheter. Men det framgår inte alltid vem som bär ansvar för att dessa skillnader består eller vad som krävs för att de ska minska. En tydligare analys av ansvarsfördelning skulle kunna stärka rapportens genomslag ytterligare.

Men det är också viktigt att vara tydlig med var ansvaret för denna utveckling ytterst ligger. MFD arbetar utifrån det uppdrag de får från regeringen. Om uppdraget inte tydligt efterfrågar skarpare analyser, tydligare ansvarsfördelning och ett större fokus på konsekvenserna för människors faktiska livsvillkor, så kommer det heller inte fullt ut att speglas i rapporterna. Därför behöver kritiken i första hand riktas mot regeringen.

Visa konsekvenserna!

Från DHR:s perspektiv, som organisation med lång erfarenhet av rättighetsarbete och kunskap om människors levnadsvillkor, finns också ett behov av att ännu tydligare utgå från människors faktiska livssituation. Det innebär att komplettera myndigheternas beskrivningar med erfarenheter från personer med funktionsnedsättning och att låta deras perspektiv få en mer bärande roll i analysen.

Detta är inte en kritik av MFD:s uppdrag, utan en möjlighet till utveckling. Vi delar samma mål, nämligen ett samhälle där alla har jämlika levnadsvillkor och full delaktighet. För att nå dit behöver vi både gedigen kunskap och ett språk som fullt ut speglar verkligheten.

Nästa steg i uppföljningen kan därför vara att tydligare synliggöra konsekvenserna av de brister som redan är kända, stärka kopplingen till rättigheter och i högre grad fokusera på resultat i människors vardag.
Först då kan uppföljningen bli det kraftfulla verktyget för förändring som den har potential att vara.

Åsa Strahlemo
Styrelseordförande DHR
Negar Mottaghi
Ombudsman DHR