Alla dessa utredningar om LSS och assistans. Vad var och är syftet?
Varför alla dessa utredningar om LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade? Och varför har utredningarna steg för steg blivit allt smalare? Harald Strand har gått igenom alla utredningar ända sedan LSS föregångare, Omsorgslagen. Här är hans analys.
Först lite historik. 1945 efter andra världskriget hade Sverige en snabb ekonomisk och social utveckling. Socialvården byggdes ut med mödravård, barnavård, barnbidrag med mera. Utbildningar för psykologer, socionomer, specialpedagoger och andra specialister startades.
Men vården av de s.k. obildbara stod still! Både landstingsförbundet och medicinalstyrelsen protesterade. Resultatet blev att regeringen tillsatte 1946 års sinneslövårdutredning. 1949 ledde denna utredning till ”Lag om vård och undervisning av sinnesslöa”.
Ett antal allvarliga skandaler på vårdhemmen ledde till att regeringen tvingades tillsätta ytterligare en utredning, som kom med sitt förslag om ny lag 1952. Det blev 1954 års ”Lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna”, som blev starten på nya omsorgerna.
FUB skrev till regeringen 1959 och föreslog en översyn av 1954 års lag, vilket påbörjades 1960. 1966 överlämnade utredningen ”Omsorgsbetänkandet SOU 1966:9” med förslag på en ny omsorgslag, som kom 1967.
1977 tillsatte regeringen Omsorgskommittén. Allt skulle nu omprövas; särlagstiftningen, huvudmannaskapet, tillsynen, habiliteringen, personkretsen och mycket annat.
Omsorgskommittén la fram sitt slutbetänkande ”Omsorger om vissa handikappade” 1981. Betänkandet följdes av år av debatt. Först 1983 tillsattes omsorgsberedningen för att skriva propositionen. Den lades fram i juni 1985 som ”Lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.” och trädde i kraft i juni 1986.
Debatten för och emot fortsatte dock utanför riksdagen, men ibland även av riksdagsmän. Någon enighet uppnåddes aldrig. 1989 tillsatte Bengt Lindqvist ”1989 års Handikapputredning”. Utöver ett antal delrapporter skrevs fyra delbetänkanden för remiss. Utredningens huvudbetänkande publicerades 1991 och hette ”Handikapp – Välfärd – Rättvisa”. Detta innehöll förslag på ny rättighetslag, LSS, ”Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade”. 1993 lades propositionen fram och den innehöll nu två lagar, dels LSS, dels LASS (Lag om assistansersättning).
LSS- och assistansutredningar efter LSS
Regeringen beslutade den 15 juli 2004 att tillkalla en parlamentarisk kommitté för att göra en bred översyn av personlig assistans enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS). Enligt direktiven (dir. 2004:107) skulle kommittén bl.a. kartlägga och analysera olika verksamheter med personlig assistans med utgångspunkt i vem som anordnar assistansen samt överväga och föreslå hur lämpliga former av tillsyn av enskilda verksamheter med personlig assistans skall utformas.
I ett tilläggsdirektiv (dir. 2004:179) har regeringen preciserat att kommittén skulle, inom ramen för delbetänkandet om tillsyn, analysera förutsättningarna för att införa ett krav på tillstånd för verksamheter med personlig assistans. I den mån kommittén finner att förutsättningar finns för att införa krav på tillstånd, skulle den lämna förslag till de författningsändringar och andra åtgärder som uppdraget kan ge anledning till.
I ytterligare ett tilläggsdirektiv (dir. 2005:66) har regeringen gett Assistanskommittén i uppdrag att behandla frågor om regleringen av timbeloppet för den statliga assistansersättningen i anslutning till delbetänkandet om tillsyn och tillstånd. Kommittén skulle redovisa den del av uppdraget som avser tillsyn, tillstånd och regleringen av timbeloppet för den statliga assistansersättningen senast den 30 november 2005.
I oktober 2005 kom rapporten SOU 2005:100 På den assistansberättigades uppdrag – God kvalitet i personlig assistans – ändamålsenlig användning av assistansersättning. Det blev dock inte slutdokumentet då nya tilläggsdirektiv lade till även övriga insatser i LSS. Slutdokumentet blev ”Möjlighet att leva som andra. Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning”, SOU 2008:77. Egentligen hade inte regeringen velat utreda hela LSS, och utredningen hamnade i frysen.
Nästa utredning om assistansersättningen blev den så kallade fuskutredningen, ”Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning”, SOU 2012:6. Den utredningen var mycket tveksam och mottogs inte gott av funktionshinderrörelsen. Men några tillägg med begränsningar kom in i LSS trots motståndet.
2013 tillsattes nästa assistansutredning som slutade i rapporten ”Förändrad assistansersättning – en översyn av ersättningssystemet”, SOU 2014:9.
2016 drog nästa LSS-utredning igång, och i praktiken handlade den om hur kostnaden för assistansersättningen skulle begränsas. Rapporten ”Översyn av insatser enligt LSS”, SOU 2018:88. Tanken var att förnya hela LSS – men en enig funktionshinderrörelse kastade hela utredningen i papperskorgen. Det var ett hastverk av en ensamutredare som dessutom var utbytt under processens gång.
Senaste utredningarna
Regeringen har dock efter påtryckningar hämtat upp några av förslagen till nya utredningar. Den första blev till redan 2019, om sondmatning och andningshjälp som grundläggande behov i personlig assistans, och som ledde till propositionen 2018/19:145. Regeringen föreslår i propositionen att andning och sondmatning ska vara ett sådana grundläggande behov som kan ge rätt till personlig assistans enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Ej klar i riksdagen ännu.
Nu (23 januari 2020) har ännu en utredning startat om rätten till tillsyn, egenvård och föräldraansvar i assistansersättningen. Utredningen ska ledas av Fredrik Malmberg och vara klar senast 23 mars 2021. Även detta bygger på en del av den LSS-utredning som kastades i papperskorgen förra året.
Det finns andra förslag i den kasserade LSS-utredningen från 2018, förslag som rör till exempel ”bostad för vuxna enligt LSS” paragraf 9:9. Redan 2008 föreslogs ett tillägg som nu 2018 togs upp igen i form av ”personlig service och boendestöd”, dvs. stöd i eget boende av personal med LSS-kompetens. Den är enkel att införa om regeringen vill – men inget händer?
Mina slutsatser
Viljan att ändra i LSS begränsas av regeringen till assistansersättningen – det som regeringen har kostnadsansvar för. Det har skett ett stort antal gånger i olika utredningar – där målet alltid varit, fram till nu, att begränsa kostnaderna för staten.
Övriga LSS-insatser har motvilligt tagits med i två utredningar, 2008 och 2018, och båda har hamnat i frysboxen av olika skäl.
Jag har roat mig med att titta på organisationen av de olika större utredningarna – då det speglar hur intresserad regeringen är, enligt min mening.
Omsorgslagen 1985 startade 1977 med rapport 1981. Lag först 1986. Utredningen hade 6 ledamöter, 3 sakkunniga samt 6 experter.
1989 års Handikapputredning hade 11 ledamöter, 14 sakkunniga samt 3 experter. Slutrapport kom 1991. Totalt producerades cirka 2000 sidor i 3 rapporter. Detta blev underlag till LSS-propositionen 1993.
LSS-utredningen 2008 hade 11 ledamöter, 11 sakkunniga samt 18 experter.
Fuskutredningen hade 1 ensamutredare, 5 sakkunniga samt 5 experter.
Assistansutredningen 2014 hade 1 ensamutredare, 4 sakkunniga samt 4 experter.
LSS-utredningen 2018 hade 1 ensamutredare, 4 sakkunniga samt 7 experter.
Jag kan konstatera att utredningarna blivit allt smalare. Ensamutredare och ett mindre antal interna sakkunniga. Det kan jämföras med de riktiga LSS-utredningarna 1985, 1989 och 2008 med ett stort antal utredare i en grupp. Självklart blir det bättre kvalitet på sådana utredningar. Jag kan konstatera att till exempel Handikapputredningen och lagen som blev dess slutprodukt håller ännu idag!
Detta speglar också väl viljan från regeringar att utveckla LSS – och att detta handlar om att begränsa kostnaderna för assistansersättningen. Övriga insatser är kommunernas ansvar och regeringar verkar inte vilja göra onödiga ändring där.
Själv tycker jag nuvarande LSS fortfarande håller. De motiv som framförts – att LSS är föråldrad och måste moderniseras – håller inte! Våra fyra grundlagar är från 1810 till 1991. Jordabalken är från 1970 och MBL från 1976. Förtroendemannalagen och Arbetsmiljölagen är från 1974 respektive 1979. En lags ålder är betydelselös. Det är hur aktuellt innehållet är som avgör om en lag kan kallas ”föråldrad” eller inte. Alla de argument som framfördes till stöd för införandet av LSS 1993 gäller vad jag kan bedöma även idag.
Men visst kan en utvärdering av de insatser som finns i lagen göras med jämna mellanrum för att se om lagen behöver kompletteras. Med lite god vilja kan man kanske säga att ”föråldrad” när det gäller LSS betyder att vissa insatser behöver stärkas och att några nya insatser behöver läggas till.
