Alla kan ha roligt – med gymnastik

Gymnastik enligt mottot alla kan gympa har gått från småskalig försöksverksamhet med fyra deltagare till fyra gymnastikgrupper med 30 entusiastiska barn och ungdomar på bara några år. Föräldrakraft talar med eldsjälen Birgitta Green och några supernöjda föräldrar.

Möttes av skepsis

Birgitta Green är en av grundarna till Alla kan gympa i gymnastikföreningen Ling i Helsingborg, Skåne, och sitter med i en kommitté i Gymnastikförbundet Syd, också den med namnet Alla kan gympa.
– Vi är de första som fått en egen Alla kan gympa-kommitté, säger hon.

LÄS MER: Stora planer för paragymnastik under 2022

Bakom tillkomsten av denna unika kommitté, som vill utveckla och förena grupper med gymnastik för alla inom regionen, finns en anmärkningsvärt lyckad satsning på barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Birgitta Green berättar:

– Vi startade verksamheten hösten 2004. Vi var då två ledare och fyra barn. Då var det min dotter som har Retts syndrom, och ytterligare två flickor och en pojke, alla inskrivna på habiliteringen i Helsingborg. Vi körde så i en halv termin, nu är vi uppe i 30 barn och ungdomar. Vi säger inte nej till någon – alla får prova. En gymnastiksal är ett fantastiskt ställe att vara på för de här barnen, säger hon.

Till en början mötte Birgitta och hennes ledarkollega Ann Ternstrand en del förvåning och även skepsis.

– Vi fick frågor som ”är ni sjukgymnaster?” och ”kan man göra så här?” Det tar ett tag för oss föräldrar som får ett barn med funktionsnedsättning, innan vi landar och vågar ta steget ut. Min dotter Matilda kunde inte gå, inte stå, och då är inte det första man gör att sätta henne i en gymnastikgrupp. Men när man väl börjar så undrar man varför man inte gjort det tidigare, säger Birgitta. Alla borde börja med gympa!

Birgitta Green med sin dotter Matilda.

För att alla ska kunna vara delaktiga används en stor mängd redskap och övningar. Kreativiteten och fantasirikedomen är stor.

– Det finns bollar, det finns schalar, det finns ärtpåsar, vi använder plintar, tjock­mattor, ringar, voltkuddar och bommar. Rullstol eller inte – alla behöver kittel i magen, det kan man åstadkomma på många olika sätt. Som att sitta eller ligga på en plint och kasta sig ned i en matta. Eller att ligga i voltkudden och tippa bakåt. En del har jätteroligt åt fart. Man kan snurra och dansa med stolen. Vi hävdar med envis bestämdhet att det viktiga inte är hur man rör sig, utan att man rör sig.

Lek och bus

Birgitta och de andra ledarna i GF Ling tänker aldrig på vilken funktionsnedsättning barnen har. Det är inte viktigt. De är barn rätt och slätt. Som vill leka och busa.

– Vi har en härlig blandning från cp-skador, Downs syndrom, Retts syndrom och autism till ovanliga kromosomavvikelser, skador från hjärnblödning och skador vid förlossning, lindrig utvecklingsstörning, autism med utvecklingsstörning, synsvaga och hörselsvaga – och vissa som inte fått någon diagnos. Alltså allt från att man har full motorik men kanske jobbigt med koncentrationen, till att man varken kan gå eller tala.

För flera av barnen är gymnastiken den enda aktivitet de har. Hade inte GF Ling funnits, hade flera av dem sannolikt suttit hemma, utan någonting att syssla med.

– Det finns inte så många aktiviteter för de här barnen, och många av dem har inte kompisar. Man kan inte direkt släppa ut dem på gården och leka, för då måste man själv vara med.

Utöver att barnen får en chans att röra på sig, så innebär Alla kan gympa även att såväl barn som föräldrar får nya viktiga kontakter. Här får barnen, och föräldrarna, känna att de är en del av ett större sammanhang.

– Kommentarer vi fått från föräldrar är att ”här får man vara vanlig”, ”här får barnen känna sig bäst”. Alla är bra på någonting. Vi är en grupp i en förening, vi är lika accepterade som andra grupper, och vi är med på uppvisningar precis som alla andra. Här är vi accepterade precis för vilka vi är. Vi är inte ”de där”. Vi har varit med på gymnastikförbundets endagssatsning Gym­­­pa kidz, där vi deltog i uppvisning och provade på allt från volter till hoppa hopprep och cheerleading. Och vi har visat upp oss på Helsingborgs Gymnastik­för­bunds juluppvisning, säger Birgitta.

Föräldrar träffas

Här träffar föräldrar andra föräldrar i liknande situation, medan barnen får röra på sig.
– Att komma hit betyder så mycket, det här är vårt tankställe, är man trött och förbannad så går man hit, här blir man glad och upprymd. Du kan tänka dig när någon gör en kullerbytta för första gången, sådant värmer, säger Birgitta, och lyfter fram sin egen dotter som ett exempel på hur mycket gymnastiken kan betyda.

– En sak är säker, min lilla dotter Matil­da, nu elva år, kan inte prata, inte springa, men när det kommer till gymnastikuppvisning vill hon vara med. Hela hon strålar och visar att ”nu vill jag in”. Jag blir lika överraskad varje gång, det är häftigt.

Visioner och drömmar

Visioner och ambitioner för att utveckla och bredda verksamheten saknas inte. Det som sätter gränser är ledarresurserna.

– Visionerna är många. Vi har barn som skulle vara utmärkta ämnen för ledarutbildning i framtiden, det finns barn som skulle kunna tävla, och med glädje skulle vi vilja ha motionsgrupper, men det fattas ledare för detta nu, säger Birgitta som även har förhoppningar om att en dag ta steget utanför Sverige.

– Det finns uppvisningar utomlands, tänk om vi kunde lasta en buss och ge oss iväg på en tur… +

 

Så började det: Två ledare har blivit fyra

Den verksamhet som nu går under namnet Alla kan gympa började på initiativ av Birgitta Green och Ann Ternstrand, och kallades då helt enkelt gymnastik för barn med funktionshinder och speciella behov.

Birgitta Green och Ann Ternstrand är klubbkamrater sedan ungdomsåren då de höll på med rytmisk gymnastik på GF Energo i Göteborg. Båda två kom sedan att flytta till Skåne, där de startade upp verksamheten inom GF Ling i Helsing­borg.

Ledarkvartett. Rebecka Johansson, Birgitta Green, Jessica Green och Ann Ternstrand.

– Det var Ann som kontaktade ordförande Göran Bjurenwall i GF Ling och på två veckor hade vi en grupp. Jag hade haft gympa i mammagruppen på habiliteringen i cirka två år innan. Men det är ju mycket roligare att nå fler och att också få utvecklas på ett annat sätt. Så att få starta upp i en förening var kanon, säger Birgitta.

Med åren har ledarteamet utökats.  Verk­samheten kräver fler ledare än andra. Idag är det fyra ledare på 30 ungdomar.
– Vi har med två underbara hjälpledare. Matildas storasyster Jessica Green och hennes kusin Rebecka Johansson.

Verksamheten ger ringar på vattnet.
– Jag minns att vi var på ett läger på gymnastikförbundets kursgård Ling­val­len. Där träffade vi Pia Holm, som är mycket intresserad av nytänkande.

Ett behov ringades in och några första steg togs.
– Min tanke var att det vore synd om en verksamhet som byggs upp försvinner med de personer som startar den och att vi behöver anpassad utbildning. Vi började med att försöka skapa ett nätverk. Och utifrån nätverket bildades en kommitté.

– I vår region finns även Alla kan gympa i Bromölla, Kristianstad och Trelle­borg och från förbundsnivå söker vi fler föreningar som har verksamhet eller vill starta, säger Birgitta. +

Föräldrarna får en chans att nätverka

Två mammor och en pappa om nyttan med Alla kan gympa.

Linda Freij, mamma till Selma, 6 år.
– Hon tyckte det var roligt på en gång. Ledarna är väldigt inbjudande och bra på att få med barnen. Ingen blir tvingad att göra något, och det finns alltid något för alla. Roligast för dem är att träffa andra barn. På förskolan umgås Selma med vanliga barn. Men här får barnen vara med sådana som liknar dem själva. De känner av sådant.

Selma har även börjat umgås med några av barnen vid sidan av gymnastiken.
– Det ger stor styrka för oss föräldrar som har barn med olika handikapp att träffas och kunna stötta varandra. Verksamheten har fått stor social betydelse.
– Gymnastiken har även ett läger. Vi har inte varit med än, ska vara med i år. Jag vet att det är väldigt uppskattat både från barn och föräldrar.

Vad betyder gymnastiken för ert barn och familjen?
– Det är höjdpunkten på veckan, när vi har gymnas­ti­ken. Något vi ser fram emot allihop. Många har problem med motoriken, och det har Selma också. Hon började gå när hon var tre och behöver träna upp styrka och balans. Då är gymnastik bra.

En vanlig kväll i gymnastiksalen brukar inledas med en samling då alla hälsar på varandra.
– Sedan sjunger de någon sång. Barnen springer runt och hälsar på varandra. De kramar varandra och ger uttryck för glädje. Det kan bli mer sång. Sedan kanske en aktivitet med bollar, rockring eller liknande, och under tiden plockar ledarna fram en bana. Bom, åla sig fram, studsmatta, klättra, rulla. Passet brukar de avsluta med avslappning, barnen får göra en massagesaga på ryggen. Ofta stannar vi och andra kvar en stund i kafeterian efteråt, säger Linda.

Att se att sin dotter utvecklas socialt är det som betyder allra mest för Linda.
– Eftersom man har ett barn som är lite utanför det sociala, är för mig den största vinningen att de får kompisar. Vid sista gymnastiken före jul  var de en grupp som höll ihop hela tiden, de var väldigt tydliga med att de inte ville ha med föräldrar. Det är nog största glädjen jag har haft. De här barnen förstår varandra på sitt sätt. De skrattar och har roligt.

Kjell Valter, pappa till Simon, 11, som varit med från gympagruppen på habiliteringen.
– När vi fick höra att Simon hade Downs syndrom så fick Simons mamma höra via en mammagrupp att det skulle finnas en gymnastikgrupp. Vi träffade Birgitta och hennes man Claes Falken­bäck.

– Simon tycker att det är riktigt spännande när vi ska ut på gymnastiken. Min dotter började också (i Simons grupp), hon har inget handikapp, hon är åtta år, och hon har också fortsatt. Hon går på tävlingsgymnastik nu.

– För Simons del är det viktigaste att öva motoriken och träffa andra barn. Barn med Downs syndrom har inga egentliga vänner.
– För oss föräldrar är det viktigast att se honom glad, att se honom hoppa omkring där och att träffa andra föräldrar.

Jenny Kruuse, mamma till Ingrid, 13.
– Vi hade sett att de annonserade på habiliteringen. Men först när Ingrid kunde komma med i en grupp som startade lite senare, kl 18, hann vi dit efter arbetet.

– För henne är det höjdpunkten på hela veckan. Hon får träffa sina kompisar och får även lite nya kompisar. Det var första aktiviteten vi hade, nu går hon även på korttids och ridning och spelar musik.

Habiliteringen lägger ofta sina föräldraträffar på dagtid, Jenny Kruuse har inte kunnat gå på dessa, då hon jobbat.

– Gymnastiken på kvällen är en toppentid att diskutera saker med andra mammor och pappor. Man får hjälpa till på gympan så mycket ens barn behöver, men sedan kan man tala med andra föräldrar, det har gett oss en chans att nätverka, jag har fått många tips och råd som det är svårt att få från samhället. Vi har också startat en mammagrupp och har haft lite kaféträffar. +