Allt jag söker är magi

Scenkonsten är en samhällsbärande kraft med förmåga att både trollbinda och spegla den krassa verkligheten. Men även i konsten riskerar normer och maktstrukturer att styra vem som får vara del av speglingen, och vem som lämnas utanför.

I den här krönikan skriver regissören och skådespelaren Lizah Cronemyr om magin som uppstår på teaterscenen, om ett förödande besked och förvåningen över att vi inte kommit längre inom scenkonsten.

Krönika av Lizah Cronemyr

Jag har hållit på med teater hela mitt vuxna liv. Det som lockat mig har alltid varit magin på och bakom scenen. Det har fascinerat mig att människor köper biljetter för att se yrkesmänniskor i realtid skapa en helt ny värld, i bara ett par timmar. Och alla köper magin. Den världen har jag alltid velat vara en del av.

Men för varje roll jag tagit på mig, har jag alltid känt att jag behöver förklara och motivera min funktionsnedsättning – som om den måste rättfärdigas för att jag ska få vara där. Jag minns särskilt en händelse som för alltid förändrade min syn på vad som är möjligt och vad som inte borde vara en begränsning.

Varför skulle jag nekas min dröm?

Känslan av att vilja förändra scenkonstrummet började med ett mail från en teaterhögskola. Jag var sjutton år, hade skådespelarambitioner och ville ta reda på hur det skulle bli för mig, med en medfödd funktionsnedsättning, att söka skådespelarutbildningen.

I inkorgen låg ett litet enkelt mail där det stod rakt upp och ner att om jag inte har förmågan att delta i samtliga utbildningsmoment, på kursplanens villkor, så är det omöjligt för mig att gå utbildningen. Omöjligt att bli professionellt utbildad skådespelare. Inga försök till dialog kring vilka anpassningar jag skulle tänkas behöva, eller nyfikenhet kring om jag faktiskt skulle kunna ha några styrkor på grund av min funktionsnedsättning.

Jag minns att jag berättade det för en vän nästan utan att tänka, som om jag hade accepterat det som en självklarhet.

Men min vän blev förbannad. Det var då jag förstod att det var skevt. Jag blev också förbannad. Varför skulle jag nekas mitt livs dröm, mitt elixir, för att jag har en funktionsnedsättning? Och plötsligt gav den där ilskan mig en vilja att slå tillbaka mot alla de osynliga barriärerna som samhället sätter upp. En vilja att visa att vi inte behöver rättfärdiga vår existens, våra kroppar eller våra rättigheter.

Nora i Ett dockhem har Downs syndrom

Det var i det ögonblicket jag insåg att det inte var jag som hade ett problem – det var strukturerna och de gamla, snäva föreställningarna om vad som var ”möjligt” och ”acceptabelt”. För att vi alla, oavsett våra förutsättningar, har rätt att vara fria att uttrycka oss. På scenen, i livet och i alla de rum vi vill ta plats i.

Vad händer om vi tar exempelvis en klassisk roll, en roll som vi alla känner igen, och släpper den fri från de förväntningar vi har på hur den ska se ut?

Vad händer om Nora i Ett dockhem har Downs syndrom? Eller om Konstantin i Måsen inte talar alls, utan istället kommunicerar med teckenspråk? Tänk för en stund på det. Tänk på de förändringar som sker, på hur vi ser på karaktärerna, på oss själva, på normer och på vad det innebär att vara människa. Scenen förändras. Och vi förändras.

Tack vare amatörteatern hade jag under lång tid möjlighet att utöva min passion. Jag intresserade mig snart för regi och det blev det som nu är mitt kall. Jag har fått sätta upp vad jag vill, när jag vill och hur jag vill, och genom det har jag fått möjligheten att förstå vad jag vill med teatern (tack gode gud för amatörteater).

Jag vill regissera skådespelare med och utan funktionsnedsättning tillsammans, på ett sätt som utmanar våra egna förutfattade meningar. För vad är en roll om inte en spegling av samhället, av våra normer, våra värderingar och våra förväntningar? Vad händer om vi släpper taget om dessa förväntningar och ger utrymme för en mångfald av röster och uttryck?

Publiken jublar så taket lyfter

En sak slår mig ganska ofta när jag tar del av kultur och media. I program som Talang eller Idol, ser vi med jämna mellanrum deltagare som avviker från normen. Det kan vara dansare som sitter i rullstol, gitarrister utan händer eller vad som helst som vi tror är omöjligt. Men de gör det. Känslorna vet inga gränser. Publiken står upp och applåderar och jublar så taket lyfter. Hela juryn gråter ikapp. De får guldbiljett direkt till finalen.

Men där slutar det. Trots euforin under de där tre minuterna, ser vi i stort sett inga scenkonstnärer i etablerade kulturinstitutioner. Varför är det så svårt? Är scenkonstnärer med funktionsnedsättning dömda till en roll som inspiratörer och underhållare, trots att de flesta av oss faktiskt bara vill utöva vår konst, på samma premisser som alla andra?

Är det inte dags att skapa ett utrymme för nya samtal, om att utmana våra normer kring vad som är ”normalt” och om att ge plats åt alla berättelser?

Måste jag, som född med ryggmärgsbråck, hålla mig till roller där karaktären har en uttalad och förklarad fysisk funktionsnedsättning? Och måste jag som funktionsnedsatt regissör endast sätta upp pjäser för och med andra med funktionsnedsättning, vara en ambassadör för scenkonstnärer med funktionsnedsättning?

Jag tycker inte det. Det är inget fel med det, inte alls. Men jag har mer än så i mig. Allt jag söker är ju den där magin.

Kan vi inte bara få stå där tillsammans på scenen, skådespelare med olika bakgrunder, olika kroppar, olika röster – och ändå samma mänskliga längtan att bli sedda, hörda och förstådda? För konst, precis som livet, har inte gränser. Den har bara möjligheter.