Nyheter | Skolfrånvaro

”Att vara förälder till en hemmasittare är otroligt ensamt”

Hur orkar du? frågar många. Vad ska man svara på det? Vad är alternativet?

Lekplats

I denna artikel

Kampen för en skola som funkar. Här berättar sex familjer om hur de kämpar för att få sitt barns skolgång att fungera och hur problematisk skolfrånvaro hade kunnat undvikas om skolan bara tagit dem på allvar från början.

Ur tema ”Problematisk skolfrånvaro” i Föräldrakraft nr 4, 2019.

 

Förälder till två söner, 12 och 14 år, Halland

Att vara förälder till ett barn som har problematisk skolfrånvaro innebär att hela tiden balansera på en skör tråd mellan skolans förväntningar att du ska få ditt barn till skolan, samtidigt som du ser hur dåligt ditt barn mår av skolsituationen. Det innebär också att dina egna förväntningar på hur livet ska se ut ställs på ända, hela din världsbild förändras och i förlängningen ändrar hela ditt jag.

Vår 12-åring har autism, adhd och separationsångest, och vår 14-åring har autism, add, generell ångest, Tourette och depression. Deras frånvaro i skolan började med att de klagade på ont i magen. Till en början var det sporadisk frånvaro. Det märktes att de ostrukturerade situationerna var jobbiga: raster, utedagar, slöjd med mera. Sociala situationer var också jobbiga. Vi föräldrar märkte det först, skolan påtalade efter hand men agerade inte så fort.

Hur orkar du? frågar många. Vad ska man svara på det? Vad är alternativet?

Med äldsta sonen hade vi otaliga möten med skolan, där de berättade för honom att han måste komma till skolan. I sexan blev kraven så höga att han fick svårare och svårare att ta sig dit. Skolan försökte anpassa och ta bort de ämnen som var jobbiga. Mentorn tog detta på allvar och agerade, men det var för sent och han blev hemma helt och sen började en jobbig resa med utredningar och arbete med att komma tillbaka till skolan. Där är vi fortfarande efter två och ett halvt år.

För vår yngsta eskalerade den sporadiska frånvaron i trean och till slut blev han hemma helt. Det otroliga var att jag faktiskt upplevde det som en befrielse när han väl var hemma helt. Jag slapp oroa mig om han skulle komma iväg till skolan eller inte, slapp tjata och pusha, slapp se honom hamna i affekt och få ångest när vi skulle åka iväg och slapp bli hemringd från jobbet för att hans ångest blev för stor. Påfrestningen minskade för oss alla när han var hemma. Men normen att alla barn ska vara i skolan försvann inte, den pressade och stressade oss på ett annat sätt.

Nu när vår yngsta går några timmar i veckan i skolan igen fortsätter pressen och omgivningens förväntningar att stressa mig. Kommer han iväg imorgon? Gör jag rätt som pushar honom nu? Skulle jag lyssnat mer på honom? Hur gör vi så att det ska funka imorgon? Hur kunde det få gå så här långt? Kunde jag gjort annorlunda?

Dessa frågor och många fler återkommer hela tiden och det finns inga svar. Det handlar hela tiden om en balansgång mellan barnets välmående och samhällets förväntan, barnets välmående och att barnet ska få med sig så mycket kunskap och erfarenhet så att hen får förutsättningar att bli en god samhällsmedborgare. Varje dag är en kamp och balansgång både för barnet och oss föräldrar, att pusha eller backa, att bekräfta eller utmana.

Att vara förälder till en hemmasittare är otroligt ensamt. Jag har kontakt med flera andra familjer i liknande situation och vi försöker stötta varandra så gott det går. Men eftersom stressen och pressen är så hög så orkar man ofta ”bara” sitt eget. Upplevelsen av isolation är förödande för en person som jag, som gillar att umgås med andra människor. Men det är svårt att umgås med familjer eller personer som inte har egna erfarenheter av situationen som vi lever i varje dag.

Jag har lagt märke till att de få personer och familjer vi fortfarande umgås med har en liknande situation som vi, i olika grad. Det är helt enkelt för svårt att förklara sin situation för någon som inte upplevt den själv, det blir svårt att hitta samtalsämnen utanför ”hemmasittarsituationen” och diagnosbilderna eftersom det tar över hela livet. Det jag behöver mest av allt är kontakt med andra människor som kan stötta, komma med idéer och helt enkelt bara lyssna.

”Hur orkar du?” Den frågan får jag ofta av människor runt omkring mig. Vad ska man svara på det? Jag orkar för mitt barns skull, fast egentligen orkar jag ju inte, det finns en anledning att jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom och varit nära att ramla dit igen, flera gånger. Men vad är alternativet? Att ge upp? Det alternativet finns inte på kartan för min del, det handlar om mina barn!

Som förälder till en ”hemmasittare” måste jag ständigt vara ambassadör för mitt eget barn.

Ofta har jag fått höra av samhället: ”det är bara att få hit honom, då kan vi hjälpa honom”. Detta ”det är bara att” är fruktansvärt att höra, det är inte bara att! Att få höra denna mening gör att jag skuldbelägger mig själv ännu mer när jag inte får iväg honom. Vilket i sin tur gör att jag pushar mitt barn mer och allt som allt resulterar detta i att situationen blir ännu sämre, barnet mår sämre och jag mår sämre. Ofta, alltför ofta, skuldbelägger jag mig själv och behöver inte hjälp av samhället att bygga på denna skuld. Jag sliter som ett djur för mina barns skull och mina egna behov existerar knappt inte längre. Allt detta för att samhället svikit mina barn och hela vår familj. Det innebär en sån stor frustration att stå vid sidan om och se sitt barn må dåligt och inte få det stöd det behöver, alternativt få stödet för sent när stressen redan blivit så stor att vägen tillbaka är lång.

När ”vanliga” föräldrar kommer hem från jobbet så kan de ofta koppla av. Men för mig känns det som om det är tvärt om, jag kopplar av på jobbet – oftast – och jobbar hemma. Som förälder till en ”hemmasittare” upplever jag att jag ständigt måste vara ambassadör för mitt eget barn, förklara för både omgivning och skola om hur barnet mår och vad hen behöver.

Jag måste vara spindeln i nätet som ser till att anpassningar som mitt barn behöver blir av och hjälpa skolan att problemlösa när det inte funkar. Det suger massor av energi att ha det enorma ansvaret, men samtidigt kan jag inte släppa ansvaret om ingen tar vid, det är mitt barn det handlar om och jag vill att mitt barn ska ska få bästa möjliga förutsättningar att bli sitt bästa jag.

 

Beställ HejaOlikas nyhetsbrev

Sidor ur Föräldrakraft nr 4

Beställ senaste numret av Föräldrakraft

Bli expert på LSS med hjälp av LSS-skolan!

Skip to content