Det är aldrig för sent att börja om

Maktlös fick hon se sin son lida svårt av vanvård.
Rose-Marie Millberg blev förd bakom ljuset av samhället, kommunen och institutionerna. Till slut lyckades hon ändå få sonens gode man utbytt.
Nu har sonen det bra igen. Rose-Marie kan äntligen göra comeback som racingstjärna.

Rose-Marie har äventyret i blodet. Hon älskar känslan av att göra saker som på olika sätt är ”outstanding”. Nu förverkligar hon sitt drömprojekt som racerbilförare, med målet att komma upp i 500 km/h på fyra sekunder. Trettio år efter att hon la racingplanerna på hyllan har hennes egen dotter nu fått henne att våga satsa igen.

– Det är aldrig för sent att börja om och nu är det dags. Jag har tränat och skött min kropp, så nu blir det spännande att sätta sig i bilen och köra iväg. Jag kommer att vara iskall och ha alla sinnen på.

Många utmaningar

Rose-Marie har hoppat på många utmaningar, som fått adrenalinet att rusa. Men tidvis har livet självt erbjudit tillräckligt med adrenalinkickar, utan att hon behövt jaga dem.

– Jag är bara en vanlig människa som kämpat och gjort mitt bästa för att lösa olika problem, säger Rose-Marie.

Om än med lite mer dramatik än för de flesta andra.

Hon har räddat livet på sina barn, sin pappa och en kompis som var nära att bli ihjälslagen.

– Jag har aldrig gett upp hur jobbigt det än har varit, säger hon.

För drygt 30 år sedan var hon hyllad racerstjärna. Hastigheter på nära 300 km/h gav henne epitetet Europas snabbaste kvinna. Planen var att bli pro­fes­sio­nell i

USA för att kunna satsa på ännu mer avancerade fordon och högre hastigheter. Rose-Marie hade haft stora framgångar med sin dragsterbil när sonen föddes, år 1978, och livet tog en oväntad vändning.

– Precis före sista tävlingen visste jag att jag blivit gravid och skulle göra ett uppehåll med tävlandet. Därefter skulle vi flytta till USA för att bli professionella.

– Något gick snett vid förlossningen och jag höll på att mista honom. Ingen visste vad som hade blivit fel, men efter några dagar sa läkarna att det troligen var fel på hjärtat. Sjukhuset blev tvunget att göra en hjärtkateterisering; man förde upp ett rör i hjärtat, genom blodkärl, för att se om det tog rätt väg. Då råkade man sticka hål på hjärtat. Det blev en panik till.

– Under sju veckor var det katastrofläge hela tiden. Det var en fruktansvärd tid. Min tre år gamla dottar var hemma och behövde sin mamma. Jag kunde inte vara kvar på sjukhuset hela tiden, och där fanns heller ingen plats för mig att övernatta. Varje kväll var jag tvungen att lämna min son och det kändes som att jag svek honom varje gång. Jag visste inte om han skulle klara sig.
 
Peter fick komma hem

Krisen övervanns, läget stabiliserades och Peter fick komma hem.

– När han var nio månader fick vi klartecken för att jobba i USA. Det kändes otryggt att åka till ett annat land, men vi åkte i alla fall, eftersom Peter nu ansågs vara frisk. Jag hade gått på sjukgymnastik med honom nästan varje dag, för att lära honom att sitta och gå. Jag var inte påläst och visste inte så mycket, men jobbade jättemycket med honom. Han var med mig överallt. Den enda jag lämnade honom till var min mamma, för att han skulle ha tryggheten, säger hon.

Färden gick till Los Angeles, där familjen flyttade in hos en kompis, för att därefter leta upp en egen lägenhet i San Diego. Plötsligt blev Peter dock sämre igen, efter en tid började han kräkas hela tiden.

Rose-Marie sökte upp en barnläkare i LA, men fick lugnande besked om att ”det går över, du behöver inte vara orolig”.

– När jag la ner honom tittade han på mig, som om han såg rakt in i min själ för att säga ”hjälp mig, det är något annat”. Jag började gråta och läkaren undrade vad det var. Det är något som inte stämmer, sa jag till läkaren men han klappade mig bara på ryggen och sa ”ta det lugnt, du behöver inte vara orolig”.

På natten vaknade hon av att Peter var orolig. Han var brun runt munnen. Blöjan var fylld av blod.

– Nu har jag ett dött barn, kände jag. Han levde, men nu var han på väg att dö. När vi kom till sjukhuset och de såg blöjan slet de åt sig honom och strax blev det flygambulans till ett annat barnsjukhus.

– En läkare kom springande och jag fick skriva på papper om att jag också skulle lämna blod. Om man får blod måste man också lämna blod, för att blodbanken aldrig ska få slut. Jag tyckte det var ett bra system.

Det som hade hänt var att tunntarmen hade åkt in i tjocktarmen och förorsakat ett stopp.

– Det var åter mycket nära att han inte klarade det. Det blev mycket rehabilitering och många försäkringsfrågor, men det ordnade upp sig.

Flyttade till San Diego

Familjen fann en bostad i San Diego dit man flyttade. Peters pappa Anders jobbade hårt, medan Rose-Marie var hemma med barnen. Ett halvår senare insjuknade Peter på nytt.

– Han var som en trasa i armarna på mig och fick genomgå samma operation igen.

Familjen var nu riktigt skärrad. När Peter hade återhämtat sig återvände man till Sverige.

– Vi gled isär, berättar Rose-Marie. I sådana kriser kan man bli starkare eller så skiljer man sig. Det är svårt att hitta ett mellanläge. Vi var för unga, vi klarade inte pressen. Jag lade av helt och hållet med bilar och började istället med aikido, en budosport. Det var som en mental träning och det var jätteskönt för mig att fokusera på något helt annat.

Rose-Marie fick även jobb inom filmbranschen, där hon därefter har arbetat i olika team de senaste 30 åren.

– Jag har förstått att jag passar bra i teamarbete, och att det är ungefär samma sak i dragracing som i filmbranschen.

Nu är det alltså dags för racingkarriären igen. När detta skrivs i juli är det några veckor kvar tills Rose-Marie, den 28 juli, genomför sin uppkörning på Mantorp och får licens för en dragster topfuel, i den snabbaste klassen.

Tillsammans med yngsta dottern Sabine driver hon företaget YoMama Crew, som dock inte enbart är verksamt inom dragracing utan även erbjuder föreläsningar, bland annat om konsten våga vara annorlunda och socialt entreprenörskap.  

Högt på agendan just nu finns jakten på sponsorer till racingprojektet. Det saknas inte intresse, men det är inte självklart att alla intressenter är lämpliga. Här har mor och dotter råkat ut för en stor besvikelse. Ett stort, välkänt företag nappade på sponsorerbjudandet, men visade sig snart ha en ledarstil som var allt annat än etisk. Rose-Marie blev tvungen att omgående säga upp allt samarbete.

– Det var en jättestor besvikelse, säger Rose-Marie, chockad över det stora företagets oseriösa agerande.

Draghjälp får hon av flera kända namn som gärna förknippas med hennes racingsatsning, däribland Gudrun Schyman och tv-snickaren Willy Björkman. Rose-Marie är å sin sida verksam som ambassadör för Lilla Barnets Fond. Av naturliga skäl tycker hon att det är viktigt med ökad forskning om vård av tidigt födda barn.

Läget såg dystert ut

För några år sedan såg framtiden betydligt dystrare ut för Rose-Marie. En rad omtumlande händelser ledde till att  hon blev utbränd.

– Jag hamnade i gråzon som jag hade svårt att komma ur. Jag kom igång med att jobba igen, men jag var inte glad, livet var inte roligt längre.

– Jag tappade livsgnistan och det förvånade mig. Jag kunde känna att ”kom igen, det här är inte du”. Jag hade aldrig velat visa när det var jobbigt, utan försökte bara kämpa ännu hårdare, men till slut sa min kropp ifrån.

Rose-Marie fick uppleva att andra personer upptäckte hur svag hon egentligen var, personer som valde att inte stödja utan trampa på henne.

– När man är svag på det här sättet finns det risk att starka människor utnyttjar situationen. Det var det jag råkade ut för.

Hon lyckades bryta sig loss och se på sitt liv med nya ögon.

– Jag fick lov att titta på mig själv. Det var ovant, för jag hade alltid varit till för andra. Men jag insåg att jag måste ta hand om mig själv om jag ska kunna vara en bra mamma. Min uppgift blev att hitta något som var roligt. Det var faktiskt min yngsta dotter som sträckte fram handen, det var hon som sa det: Mamma, vad har varit det bästa och roligaste i ditt liv?

– Det fanns mycket att välja på, jag har varit med om många roliga projekt, men av någon anledning hamnade det på dragracing. Det var teamarbetet, och chansen att upptäcka nya saker. Min dotter lurade iväg mig till en racebana och det var så det började igen. ”Du kan väl göra det för min skull?” Okej, jag följde med, god mamma som man är.

Dottern filmade besöket på racingbanan och sedan gav Rose-Marie filmen till en professionell filmare, som tände på idén att producera en riktig film. Allt ledde fram till att produktionsbolaget Mantaray Film nu gör en dokumentär om Rose-Maries comeback i racingvärlden. ”Min mammas comeback” ska sändas av SVT i november eller december.

– Jag har inte sett ett enda klipp och kommer inte att våga se filmen själv. Det handlar om min resa tillbaka, om Peter, mitt liv och min comeback i livet. Hur jag utvecklas med det mål som min dotter Sabine satt för mig.

Sviken i sin kamp för Peter

Rose-Maries värsta stunder har varit när hon känt sig sviken av samhället i sin kamp för att ge Peter en bra liv.

Hon har prioriterat sin son i vått och torrt. Hon fick tidigt höra att Peter aldrig skulle kunna gå, men med idog träning lyckades hon lära honom att gå vid 1,5 års ålder.

Att lita på andra har flera gånger lett till besvikelser.

– Jag har alltid trott på människor. De som har sagt att ”vi tar hand om din son, det är bättre att han finns på ett boende med utbildade människor, där han får träning och vänner”. Ibland svalde jag hela betet, men fick tillbaka ett vrak, säger Rose-Marie.

Hon har själv varit tvungen att hämta hem honom från olika boenden vid ett par tillfällen. Resul­tatet har blivit att Peter har bott hemma under långa perioder.

– Jag ville att han skulle få en helhet med skola och boende, men då måste det finnas kompetenta människor. En del boenden är verkligen bra och utvecklande, men om man hamnar fel, som Peter har gjort ibland, kan det gå riktigt illa.

Efter ett av de misslyckade försöken dröjde det många år innan Rose-Marie vågade låta sonen flytta hemifrån igen.

Har hittat ett boende

Hon berättar om den ständiga oron.

– Jag hade hittat ett boende som var bra, men sedan stängdes det och Peter var tvungen att flytta till ett annat boende. De hade lovat att det var lika bra, men det var det inte. Han fick till och med smutsavlagringar på kroppen. Jag tog honom därifrån, han fick komma hem igen så att han kunde få bra mat, motion och kärlek.

Det tog sju månader för honom att ”komma tillbaka”.

– Visioner är en sak, men det är boendets personal och ledning som avgör hur det blir i verkligheten, säger Rose-Marie som ofta gråtit efter att ha besökt sin son.

Tillsammans med dottern Sabine, som är väldigt engagerad för sin älskade storebror, har hon gjort studiebesök på en mängd olika boenden.

– Vi har åkt runt och ställt massor av frågor; hur gör ni? Ofta visar det sig att det är föräldrarna som betyder mest för att skapa ett bra boende.

– Det värsta jag vet är när man skyller missförhållanden på att ”vi måste skydda integriteten”. Natur­ligtvis ska det vara integritet för de boende, men man får inte gömma sig bakom ordet och låta dem leva i misär.

Motarbetad av sonens gode man

Tidvis har hon inte fått tillräckligt med stöd vare sig av sonens gode man eller kommunen.

– Numera är jag själv god man till Peter, men tidigare hade han en annan god man och jag var bara en jobbig morsa.

Rose-Marie mötte ett kompakt motstånd i kampen för att hjälpa Peter till ett bättre boende. När hon krävde insatser för Peter blev hon avvisad med besked om att ”man gjorde vad man kunde”.

Rose-Maries vädjanden om att ”det är ju min son” hade ingen betydelse, inte ens hos den gode mannen. Till slut tog Rose-Marie med sig Peter till en läkare som såg i vilket dåligt skick han var.

– Men jag hade inte mandat att säga upp den gode mannen, det kunde bara Peter göra. Jag sa till Peter att det inte går längre, att han måste välja mellan gode mannen eller mig. Vi gick upp till överförmyndaren och så talade Peter om vad han tyckte, att han ville att jag skulle vara god man.

Varför var du inte god man för Peter hela tiden?

– Jag hade blivit missledd. Jag fick veta att det ”inte är bra att mammor är god man”. Jag kunde förstå tanken och till en början hade Peter en god man som var bra. Men om det blir fel, säger Rose-Marie med en rysning.

Förstod inte konsekvenserna

Då förstod hon inte konsekvenserna av att någon annan skulle vara sonens förmyndare. Idag är det mycket hon skulle göra annorlunda. Hon skulle till exempel inte acceptera att Peter hindrades ta det fina jobb, på andra sidan kommungränsen, som han själv längtade efter.

– Det var ett bra jobb som skulle ha passat Peter mycket bättre än det jobb han då hade. Till mig sa kommunen att det fanns politiska beslut om att man inte kunde ha jobb utanför kommungränsen. Men senare förstod jag att något sådant beslut aldrig funnits!

– När jag krävde att få se beslutet fanns inget. Peter fick jobbet på Franstorps verkstäder och idag stormtrivs han både med det och sitt nya boende.

Ett boende som han trivs med

För första gången har Peter ett boende som mamma Rose-Marie har fullt förtroende för. Ett boende med matlagning, motion, humor, samvaro, trevliga grupprum och närhet till Jakobsbergs centrum.

–  I början var det taggarna utåt när jag la mig i men nu fungerar det bra. Och Peter har fått en riktig kompis, trots att man brukar få höra att det ska vara svårt på ett boende, konstaterar Rose-Marie glatt.

Äntligen har det vänt.

 –Det är viktigt att våga ifrågasätta och ta smällar, säger Rose-Marie, samtidigt som hon har blandade käns­lor inför sin egen roll.

– Det är inte så kul och inte så mysigt, som mamma, att vara en sådan ”gnällkärring”.

Så kan det kännas när hon hälsar på i boendet.

– Men man får ta det med en nypa salt. Jag har varit konflikträdd och ibland är det fortfarande jobbigt att ha synpunkter, men när det gäller att försvara Peter är ingenting längre otäckt.

Rose-Marie har bland annat ansträngt sig för att se till att Peter får bra möjligheter till motion.

– Det är något jag tryckt hårt på och nu börjar det ordna upp sig. Han cyklar och har en maskin för cross­träning och jag påminner personalen om att de måste se till att han tränar, säger Rose-Marie som idag njuter av besöken på boendet.

Känner sig trygg

Att helt koppla av är nog inte aktuellt för Rose-Marie på länge än, men nu har hon i alla fall hittat ett lugn och känner sig trygg. Att sonen har ett bra boende och flera kompisar betyder mycket.

– Men det förblir min uppgift att se till han han hela tiden får rätt stöd och har det bra. Vi är som ett team –jag som mamma, lillasyster Sabine och personalen på boendet. När vi har bra kontakt så mår Peter bra.

Tillsammans blir det möjligt att lösa problem, på nya sätt som ingen trodde var möjliga. Exempelvis när det gäller kontakterna med taxichaufförer, något som kan skapa besvärliga situationer. Peter har autism, och behöver ha lite koll på vilka personer som finns runt omkring, men tvingas ändå ofta möta helt nya chaufförer, som det kan vara svårt att komma överens med.

Hon kom själv på ett verktyg för att hjälpa Peter att sluta älta problem, som dessa med taxiförarna.

– Personalen visste inte hur de skulle göra, inga försöka att sluta prata om taxiproblemen hade fungerat. ”Peter, lämna över problemet till mig, så tar jag hand om det och du får vila”, sa jag till Peter. ”Lämna över det som du lämnar en bok på biblioteket.” Jag chansade och det har funkat, varje gång. +