Det är för kampen för människovärde som vi minns Karl Grunewald

Lars Lööw om sina minnen av Karl Grunewald och om hur vi kan föra hans kamp vidare.

Det finns händelser som gör reflektion över det som är och har varit extra viktigt. Karl Grunewalds bortgång är en sådan. Jag lärde känna Karl för drygt 20 år sedan. Han var pensionerad sedan länge, hade under sitt arbetsliv åstadkommit betydligt mer än de flesta men skaffade sig ändå nya arenor och fortsatte kampen. Kampen för vad?

Vi lever i en välfärdsstat och det ska vi vara stolta över. Men stolthet får inte förhindra att vi identifierar de fortsatta utmaningar vi har och att allt inte är uppnått. För ungefär 15 år sedan inledde jag min första rapport till regeringen som Handikappombudsman med utgångspunkten att ett nationellt högmod hindrar oss att se hur segregerat Sverige fortfarande är. Jag tycker att det fortfarande gäller.

Jag baserar det inte på ett allmänt tyckande, utan på att alla de offentliga utredningar som haft uppgiften att titta på frågan har konstaterat att segregationen är ett faktum. Senast det offentliga Sverige i en stor utredning konstaterade detta var i 1989 års handikapputredning. Det bekräftades sedan i en utredning om effekterna av 90-talets finanskris.

Med Omsorgslagen på 1980-talet, som utvecklades till LSS på 1990-talet, har vi onekligen redskap som kan utjämna skillnader i livsvillkor mellan många som lever med funktionsnedsättningar och de som inte gör det.

Men något har hänt i debatten om, och för den delen tillämpning av, LSS. Jag upplever att många lider av en nästan total historielösheten, en nästan total avsaknad av kunskap om var ifrån vi kommer. En plats vi inte vill tillbaka till, men om vi inte känner igen den är det lätt att vi hamnar där igen.

Ett flagrant exempel var en krönika i Expressen, för några år sedan, av författaren och debattören Gunnar Wetterberg, som då var samhällspolitisk chef på SACO. Han pläderade för att återinstitutionalisera många människor med funktionsnedsättningar. Allt med argument han övat på under sin tid som samhällspolitisk chef på det som nu är Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

Gunnar träffade säkert aldrig en annan av mina saknade vänner, Åke Johansson. En fantastisk företrädare för utvecklingsstördas rättigheter i FUB. I ”Åkes bok” berättar han om sina 32 år på institution, om den påtvingade separationen från familjen men framför allt om en återvunnen värdighet när han för första gången hade en nyckel till sin bostad. En nyckel för att låsa om sig, i något som var hans eget. I över 30 år var han förnekad allt eget och privat.

Karl Grunewald. Foto: Linnea Bengtsson.
Karl Grunewald avled den 15 juni 2016. Här på en bild i hemmet år 2015. Foto: Linnea Bengtsson.

För så var det. Under stora delar av 1900-talet hade vi stora institutioner för personer med funktionsnedsättningar. Det kunde handla om vanföreanstalter, specialsjukhus, vårdhem, mentalsjukhus eller dövskolor.

Det fanns olika bakomliggande orsaker. Ibland handlade det om att skydda de vanföra, idioterna eller galningarna från samhället, men oftare handlade det om motsatsen, att skydda samhället från alla dessa ”avvikande” individer.

Intentionerna må ha varit tidsenliga och goda men idag vet vi att institutionerna skadar människor, fråntar människor deras värdighet och deras rätt att utvecklas och leva de liv som de själva väljer.

En av de saker Karl berättade om var den kamp han som medicinalråd förde för att de som var intagna på Vipeholmsanstalten skulle få tandvård. Det kanske inte låter så dramatiskt men det handlade om människor som samhället, precis som med Åke, beslutat omhänderta på anstalten och sedan utan deras samtycke utförde experiment på. Experiment som ledde till att många av dem fick alla sina tänder förstörda av karies och sedan lämnades utan tandvård. En fullständigt absurd tanke idag, men i en värld av dehumaniserande anstalter en mer naturlig konsekvens. En värld som bara ligger 60 år tillbaka i tiden.

De  stannade till, såg på varandra, tog några danssteg längs gatan och kände bara glädje

Kampen för avvecklingen av instruktionerna fortsatte. Mot slutet av 1960-talet togs några första steg och i slutet på 1980-talet ett stort steg, den nya omsorgslagen. En rättighetslag som gav personer med utvecklingsstörning vissa rättigheter.

Jag minns hur Karl och den fantastiske FUB-juristen Allan Everitt berättade om ett möte de haft med Omsorgskommittén en sommardag kanske någon gång 1986-87. Ett möte som handlade om institutionernas framtid, ett möte när de kände att det vände.

De berättade hur de gick från mötet, den där sommarkvällen, och hur upprymda de var när de pratade om vad som hänt och, när allt gick upp för dem, hur de  stannade till, såg på varandra, tog några danssteg längs gatan och bara kände glädje.

Många kommer säkert att argumentera att det där var länge sedan så det är irrelevant. Men det är bara 15 år sedan de sista vårdhemmen för utvecklingsstörda lades ner och då fanns det många, särskilt kommunföreträdare, som argumenterade mot detta. Ett regelverk som tillät samhället att tvångsomhänderta kvinnor om det fanns en risk att de råkade ut för sexuella övergrepp.

Ja, jag skriver rätt: Möjliga brottsoffer kunde låsas in på institutioner, men bara om de hade en utvecklingsstörning.

Det är bara 27 år sedan även personer med utvecklingsstörning och psykiska funktionsnedsättningar fullt ut fick rösträtt. Ni andra kanske inte tänker på det så ofta, men utan den förändringen hade jag inte behövt köra min son till vallokalen.

Det är det här kampen handlar om, och det är kampen för människovärde jag kommer att komma ihåg Karl för. Det är den kampen, och de stora förändringar den lett till, vi alla måste bära med oss när vi pratar om vart vi vill att utvecklingen ska gå nu.

Men Sverige verkar behöva hjälp att minnas och få perspektiv på den segregerande särbehandling vi väljer för en del av oss. Därför behöver vi en ny ”handikapputredning”! En utredning som tar ett helhetsgrepp på frågan om full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för människor med funktionsnedsättning.

Det kommer kännas bra när vi kan beskriva våra framsteg, göra ont när våra brister avslöjas och vara en bra grund att gå vidare på. Det tror jag Karl skulle ha uppskattat.

Karl Grunewald i sitt hem våren 2015. Foto: Linnea Bengtsson.

Karl Grunewald i sitt hem våren 2015. Foto: Linnea Bengtsson.

Om skribenten

Lars Lööw har sedan början av 1990-talet arbetat med rättigheter för människor med funktionsnedsättning. Han har varit förbundsjurist på FUB, ordförande i HSO, handikappombudsman, direktör på Samhall och VD på Peritos Ungdomsrekrytering. Han är numera generaldirektör för Svenska ESF-rådet.