Det skrivna ordet har gett mig hopp, tröst och kraft

HejaOlikas reporter Anna Pella är i Göteborg och lyssnar på en föreläsning om litteraturens läkande kraft.
Tänk om fler kan hitta samma tröst och kraft i det skrivna ordet, precis som hon själv gjort sedan den där dagen hon blev funkismamma?

Scen 1 (2003) – BIVA (barnintensiven)

Vi är på barnintensiven, det är en varm försommardag i början av juni 2003 och läkarna utreder fortfarande varför du har så svårt att andas och verkar så trött och slö.

Sköterskan: Skriver du dagbok?
Jag: Nej…?

Och med ens ger hon mig en uppgift, som jag inte då förstår hur viktig den är – och kommer bli.
Att skrivandet blir ett verktyg för att få syn på alla tankar och känslor inuti mig. De som kommer med att vara din mamma.

Scen 2 (2003) – NEO (neonatalen)

Vi sitter i det där trånga lilla rummet på neonatalen. Den där underläkaren har just berättat att de hittat orsaken till ditt mående. Hjärnskadan.

Min första tanke: Finns någon annan som varit med om detta och överlevt?

Och sedan: Finns det någon förälder som skrivit om detta, något jag kan läsa? Jag behöver veta hur andra som varit i samma situation tänkt och känt och mått.

Scen 3 (2006) – Bibliotek

Jag är på biblioteket och letar efter litteratur om andra i liknande situation. Jag hittar Äppelhyllan som är en blandning av litteratur på funkistemat. Jag hittar några böcker, som jag slukar, men ingen berättelse påminner helt om dig, som oss. Jag hittar tidningen Föräldrakraft. Yippie! Vilket ord! Jag tecknar en prenumeration.

Scen 4 (2012) – Någonstans i Sverige

Jag sitter i en soffa hemma hos en funkisfamilj. Efter att ha sökt och fått en frilanstjänst på tidningen jag prenumererar på (som numera ersatts av denna webbplats) reser jag runt i landet och träffar familjer. Det är fantastiskt att träffa andra som vill dela med sig av sin vardag.

Tillsammans formar vi ord, meningar, berättelser, för andra att ta del av och känna igen sig i. Hopp, tröst och kraft.

Scen 5 (2016) – Möte med förlag

Vi möts i korsningen S:t Eriksgatan/Fleminggatan. Hon har läst mitt manus.

Hon tror att mina ord kommer skapa igenkänning, hopp, tröst och kraft hos andra. Hon vill att vi ska göra en bok av detta.

I mitt huvud: Under de år som passerat sedan du föddes har jag letat febrilt efter ord och meningar som kan stämma in på det jag varit med om och den jag blivit. Att hitta ord och begrepp som handlar om dig och mig, gör oss delaktiga i ett sammanhang med alla er andra som också känner igen er i samma text.

Scen 6 (nutid) – Tillbaka till Göteborg

”Ovanför porten till biblioteket i det gamla Alexandria fanns skylten ”Själens läkehus”.” Bibliotekarien Anna Lindblad låter meningen sjunka in. Sen säger hon att litteratur, precis som andra former av kultur, kan ge lindring och en fristad, men också möjlighet att se sig själv, sin livssituation och andra med nya ögon.

Hon berättar om hur läsning kan göra gott. Om att det ibland kan vara skönt att läsa eskapistiskt, det vill säga att läsa så att man ”glömmer sig själv” och får en paus från vardagen, genom att glida in i en annan värld en stund.

Men också att läsning kan öka vårt möjlighetsseende och vår mentaliseringsförmåga, så vi får träna på att se alternativa lösningar, oss själva utifrån och andra inifrån. Vi får helt enkelt hjälp att byta perspektiv.

Sen säger hon något som får mig att stanna upp. Hon säger att läsning för identifikation, det vill säga text som väcker associationer eller beröringspunkter till ens eget liv, kan bryta social och existensiell isolering, stärka jag-känslan och göra att man hittar verktyg för att hantera sin livssituation.

Precis så har det varit för mig. Orden har gett mig hopp, tröst och kraft sedan du föddes.

Ibland har aha-upplevelsen varit så stark att nackhåren har rest sig. Vid andra tillfällen har jag fått en deja-vu-upplevelse, när en mening eller ett ord jag inte visste fanns beskriver mig och mitt tillstånd på pricken.

Jag drömmer mig bort. När jag får höra att en av RBU:s lokalföreningar just nu anordnar en bokcirkel kring min senaste bok blir jag så varm, så varm inombords.

Det är kanske den viktigaste anledningen till att jag fortsätter skriva. Att mina ord kanske även kommer kunna ge någon annan hopp, tröst och kraft.