Drömmen om att flytta hemifrån hotad

Att flytta hemifrån är drömmen för många 20-åringar. Även för Tobias Holmberg, Unga Rörelsehindrades ordförande.

Denna utgåva har ett tema om personlig assistans, med fokus på möjligheterna att flytta hemifrån och att kunna leva ett självständigt liv med hjälp av assistans.
För Tobias är både assistans och bostad aktuella frågor. Kampen för att skydda assistansen från neddragningar är central för Unga rörelsehindrade, liksom kampen för tillgängliga bostäder.

Och även privat är assistans– och bostadsfrågorna högaktuella för Tobias.

Hemorten är Norrköping men Tobias pendlar dagligen till universitetet i Linköping. Och nästan varje helg reser han på olika aktiviteter med Unga Rörelsehindrade.

För ett år sedan begärde han utökad personlig assistans för att kunna fortsätta studera efter gymnasiet.

Resultatet blev det motsatta – Tobias fick minskad assistans. Sedan dess har hans vardag präglats av ett ständigt pusslande med assistanstimmar. Och allt som oftast påtvingad inaktivitet.

En konsekvens är att han fortfarande bor hemma hos sin mamma.

– Jag kan inte flytta hemifrån så länge jag inte har mer assistans och jour dygnet runt. Det saknas fyra timmar per dygn. Det låter inte så mycket men är avgörande, under de timmarna kan jag inte göra något alls.

Tobias har överklagat Försäkrings­kassans beslut om neddragning, men väntar fortfarande på att frågan ska upp i Förvaltningsrätten. Handläggningstiden är nästan ett år.
Under hösten hoppas han ändå kunna flytta hemifrån och samtidigt börja studera mer helhjärtat.

– Jag har kollat upp hur det ser ut med studentlägenheter i Norrköping men det ser inte så ljust ut.

Bostadsfrågan är nästan lika het som assistansfrågan. Tobias är upprörd över regeringens planer på att minska kraven på tillgänglighet för nya studentbostäder.

– Det finns inga belägg för att det blir fler bostäder bara för att man släpper på kraven. Det enda som är säkert är att det blir svårare för unga med rörelshinder att flytta hemifrån.

– Det handlar inte bara vår rätt att bo, utan även vår rätt att hälsa på kompisar och familj som bor i studentbostäder.
Förra året ansökte Tobias om assistans för första gången på egen hand. Han tog för givet att han hade rätt till utökad assistans när han lämnade gymnasiet för att gå vidare till högre studier, arbete och vuxenliv.

Han förberedde sig väl, med utförliga intyg från både läkare och arbetsterapeut, papper som i detalj beskrev vad han behövde hjälp med. Han redovisade noga sin vardag ser ut med resor, studier och uppdraget för Unga Rörelsehindrade.

– När jag träffade Försäkringskassan körde de ”det klassiska” och frågade om antalet minuter för att duscha och äta och så vidare, sådant som är omöjligt att svara på eftersom det tar olika lång tid.

– Jag förstår att Försäkringskassan behöver ganska mycket detaljer men inte att det måste vara ett exakt antal minuter. Det borde inte vara så svårt för dem att förstå att jag behöver rätt mycket assistans. Jag kan inte schemalägga mina assistenter per minut, utan behöver dem lite när som. Tappar jag något kan det vara kört utan assistent. Jag kan inte ens lyfta min kurslitteratur.

Trots att Tobias förberett sig så väl med intyg och dokument blev han ändå tvungen att svara på intima frågor om toalettbesök.

– Jag var ju beredd på sådana frågor, men blev ändå förvånad över att det verkligen gick till så. Jag trodde nog att man såg mer till helheten och att man bara i extrema fall mätte tiden för toalettbesök. Men nu förstår jag att det är precis så det går till.

– När man sitter där med Försäkrings­kassan har man inget annat val än att svara. Man- är uppfostrad till att vara ärlig. Men efteråt slogs jag av tanken – vad var det där för en fråga?!

Det nya assistansbeslutet har gjort vardagen tuffare.

– Situationen har blivit ohållbar både för mig och assistenterna. Det är omöjligt att lägga ett stabilt schema. Det måste kunna ändras snabbt. Och jag får stryka vissa pass, då jag blir tvungen att sitta hemma utan att göra något. Flera gånger varje vecka måste jag säga nej till olika saker, enbart för att jag inte har tillräckligt med assistanstid.

Detta drabbar även hans uppgift som ordförande inom Unga Rörelsehindrade.
– När jag blir tvungen att dra ned på mitt uppdrag känns det som att jag nekas att utöva mina demokratiska rättigheter, säger Tobias.

Han har ställt frågor och skickat funderingar till den ansvariga ministern, Maria Larsson (KD), som han för övrigt träffade på ”Torsdagsaktionen” (funktionshindersrörelsens demonstration utanför Rosenbad).

– Dagen efter att jag hade pratat med Maria Larsson skrev Försäkringskassan till mig att jag inte behövde så mycket assistans.

– Det är Maria Larssons politik, eller frånvaro av politik, som är orsaken. Hennes uppgift borde vara att försvara intentionerna med assistans. Efter detta har jag skrivit till henne på Twitter mer än hundra gånger utan att få ett enda svar.

Tobias önskar att assistans kunde bli en valfråga. Det handlar om vilken värld vi vill ha.

– Just nu ser det mörkt ut. Flera partier säger att de vill värna assistansen, men ingen gör något åt det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *