Enade vi stå, söndrade vi falla

Alla intresseorganisationer som företräder LSS-personer måste hålla ihop! Särskilt nu när LSS angrips från många håll; från regeringen, från kommuner och från media, för att ”LSS kostar för mycket”.

Däremot har vi intresseorganisationer inte råd att vara själviska och ego, som resten av samhället. Vi måste lämna sandlådan, där vi anklagar varandra för att roffa åt sig samt kalla varandras behov som galna.

Vi måste som vuxna personer respektera varandras olika kamper för ett liv som andra. Till exempel inte säga att personlig assistans är bättre än gruppbostad, att en gruppbostad är en institution, eller ännu värre säga att en gruppbostad är dyrare än personlig assistans. Ord som dyr skall vi inte använda när det gäller LSS, då det inte finns i lagen. Där finns bara individuella behov!

Personer som tillhör LSS är ingen homogen grupp. Det är ett antal personer med olika grad och olika typ av funktionsnedsättningar eller om ni vill funktionsvariationer. Ingen har exakt samma behov av stöd och insats från samhället.

Oavsett vad som påstås är LSS en individuell lag, där stödet skall ges efter den enskilde personens individuella behov, för att uppnå lagens mål om ett liv som andra med goda levnadsvillkor.

Det är inte upp till oss intresseorganisationer att klumpa ihop våra LSS-personer i ”grupper”. Vi har redan en svårighet med det, då vi som intresseorganisation redan har sagt att vi företräder ”personer med XXXXXX”.

Om vi intresseorganisationer inte håller ihop och samarbetar utan träter inbördes, är vi lätta att köra över, som ordspråkets ”söndrade vi falla”.

Stå upp på barrikaderna tillsammans som i ordspråkets ”Enade vi stå”!