Försäkringskassans förtydliganden vilar på godtyckliga beslut

DEBATTARTIKEL. Nyligen presenterade Försäkringskassan en översikt av domar rörande föräldraansvar vid rätt till personlig assistans. Syftet är att förtydliga vad som är föräldrarnas ansvar och vad samhället behöver kompensera för när barn har omfattande funktionsnedsättningar som kräver stöd.

Problemet är dock att domarna inte bygger på studier av vad barn vid olika åldrar klarar av, utan på godtyckliga bedömningar. Försäkringskassan bör nu ta fram ett empiriskt underlag, som klargör hjälpbehov för olika åldrar. Endast på detta sätt kan risken att barn nekas assistans på fel grunder undvikas.

Avdrag för föräldraansvaret har under många år varit en fråga som orsakat tvister. Bedömningen av föräldraansvaret ska innebära att en jämförelse görs mellan de individuella hjälpbehov som barnet som söker assistans har, och de hjälpbehov som är normalt förekommande hos andra barn i samma ålder. Enkelt uttryckt ska assistans bara beviljas för de hjälpbehov som beror på funktionsnedsättningen och inte för de behov som barn normalt sett har.

Problemet är att det aldrig klarlagts vad barn vid olika åldrar klarar av. Detta innebär att de bedömningar som genomförs när det gäller barns rätt till assistans blir godtyckliga, något som strider mot förvaltningsrättsliga principer och skapar bristande rättssäkerhet. På grund av detta har också barn nekats assistans felaktigt.

Försäkringskassan har nu gjort en gedigen genomgång av domar från Högsta Förvaltningsdomstolen och kammarrätterna avseende föräldraansvarets förekomst. Utifrån detta har myndigheten formulerat ställningstaganden kring vad barn vid olika åldrar klarar av.

Detta innebär att det numera finns en viss vägledning för myndigheter och domstolar, vilket medför att rättssäkerheten kan förbättras. Likadana fall kan framöver bedömas likadant och besluten blir mer förutsebara.

Samtidigt bygger översikten på godtyckliga bedömningar från såväl handläggare som domare. Domstolarnas avgöranden saknar i de allra flesta fall någon grund i undersökningar av barns faktiska behov av hjälp. Och eftersom det inte finns någon empirisk undersökning som klargör vid vilka åldrar barn självständigt kan klara aktiviteter som att äta, duscha eller klä på sig riskerar barn även framöver att nekas assistans felaktigt på grund av att ingen utrett vilka hjälpbehov barn normalt sett har.

Översikten bidrar alltså egentligen inte till något faktiskt förtydligande av föräldraansvaret, utan kan betraktas som en sammanställning av en lång rad godtyckliga beslut.

Försäkringskassan bör nu ta initiativ till en grundlig undersökning där hjälpbehoven för olika åldrar utreds. Inom sjukvården finns både kompetens och underlag när det handlar om barns utveckling, men inget anpassat för assistans. Experter inom området bör bidra i arbetet med att ta fram underlaget. Genom att ta fram ett vetenskapligt referensmaterial rörande föräldraansvaret kan rättssäkerheten stärkas samtidigt som risken minskar för att barn nekas assistans trots att deras hjälpbehov normalt sett inte återfinns hos andra barn.

Christian Källström
Chefsjurist på Humana