Funktionshinder-propositionen som glömdes
DEBATT. Det är tyst om den nya funktionshinderspropositionen som presenterades i maj månad. Nästan lika tyst som det var för sex år sedan när världshälsoorganisationen WHO kom ut med sin rapport om situationen för funktionsnedsatta personer i världen. Tystnaden är kompakt och långvarig. Det borde oroa oss alla i samhället.
Det var i början av maj månad som statsrådet Åsa Regnér presenterade propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken (Prop 2016/17:188).
Den redogör för regeringens fokus och arbete för ett samhälle som ska vara mer jämlikt och rättvist för alla människor. Propositionen kom och det blev tämligen tyst.
Den utstakar vägen för funktionshinderspolitiken under många år framåt. Principen om den universella utformningen i samhälle sägs vara mycket tung i propositionen.
Principen säger att det ska göras rätt från början vid utformning och planering i samhället till exempel tillgänglighet, kompetens och utformning av en byggnad. Viktiga frågor således.
Ändå är den funktionshinderspolitiska debatten om brister och möjligheter inte så synlig och tydlig i samhället. Varför är det så? Och är det i så fall ett problem med detta?
Det finns säkerligen många orsaker. Konkurrensen med andra politikområden på nyhetsagendan och i samhällsdebatten kan leda till att debatten om utsatta grupper helt enkelt trängs undan. Ingen bryr sig eller reagerar på detta förutom de som själva är drabbade och deras närstående.
En annan viktig förklaring kan vara den ibland intensiva och hysteriska medierapporteringen om så kallade politiska affärer, skandaler och utspel av makthavare och kända personer, som helt enkelt gör att resurssvaga inte får sina röster hörda i vårt mediesamhälle. Den som ropar högt eller högst hörs också.
Medierna har ett stort ansvar, menar jag, för att människor i utsatta livssituationer ska komma till tals och få utrymme i det oerhörda mediebrus och snabbhet (acceleration) som råder i mediernas rapportering idag.
Tempot ökar, röster höjs samtidigt som de utsatta blir allt mer tysta och utsatta.
Vad kan göras konkret åt detta? Jag tror att det är viktigt att till exempel public-service-medierna (Sveriges Radio, Sveriges Television) fokuserar mer på radiolagstiftningen som säger att utsatta människor ska uppmärksammas och ges utrymme genom den så kallade mångfalden i programproduktionen. Medierna och innehållet ska till exempel vara tillgängligt för alla.
Även övriga medier bör reflektera mer om journalistikens kärnuppdrag, nämligen att uppmärksamma den lilla och utsatta människan.
Jag anser att det är ett stort problem att den funktionshinderspolitiska debatten är så försvagad som den är idag. Detta borde regeringen särskilt uppmärksamma, när en ny funktionshinderpolitisk proposition presenteras och det sedan blir nästan helt tyst.
Vem är intresserad av propositionen? Vem vet vad den innebär på kort och lång sikt? Vem bryr sig om personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga i fråga om assistans och andra stöd enligt LSS-lagen eller tillgängligheten till fiskebryggan vid sjön?
Funktionshinderspropositionen kom i maj 2017 och det är definitivt inte för sent att offentligt debattera den nu, i höst och senare.
När Världshälsoorganisationen WHO och Världsbanken kom med sin världsrapport för sex år sedan (World report on disability, 2011) var det tyst i den offentliga debatten i Sverige. Likaså i medierapporteringen. Hur ska man tolka detta?
Det kan inte vara fråga om historia eller glömska. Funktionshindersfrågor och rättighetsfrågor är globala och berör oss alla. Och som alla vet så skapar ojämlikheten i välfärden och hälsa inte bara politisk fattigdom och utanförskap. För att referera sociologen Göran Therborn, så leder en sådan ojämlikhet även fram till skador och död (Ojämlikhet dödar, 2016).
Därför har vi alla ett moraliskt och etiskt ansvar att diskutera innehåll och hållbarheten i den nya funktionshinderspropositionen nu och i framtiden.
Artikelförfattaren Jörgen Lundälv är docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet.
