Nyheter | Skolfrånvaro

”Jag försökte lirka, muta – och till slut hota att bära ut min son till bilen”

Myndigheterna skjuter gärna över ansvaret på någon annan.

Bekymrad kvinna. Fotocollage: Linnea Bengtsson
ANNONS
Annons för HEA
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

I denna artikel

Kampen för en skola som funkar. Här berättar sex familjer om hur de kämpar för att få sitt barns skolgång att fungera och hur problematisk skolfrånvaro hade kunnat undvikas om skolan bara tagit dem på allvar från början.

Ur tema ”Problematisk skolfrånvaro” i Föräldrakraft nr 4, 2019.

 

Förälder till 10-åring, Västerbotten

De första signalerna på att det var svårt att vara i skolan började när min son skulle börja trean. Det började med att han klagade på huvudvärk och magont och detta ledde till ströfrånvaro som blev mer och mer frånvaro. Till slut stannade han hemma en hel termin.
Jag försökte så klart övertala, lirka, muta och till slut hota att bära ut honom till bilen. Detta ångrar jag väldigt mycket idag, men då visste jag inte bättre. Jag var pressad från alla håll och kanter.

Jag berättade för skolan vilket motstånd det var varje dag från sonens sida och att jag var orolig för att han skulle bli en ”hemmasittare”. Till en början gjorde de ingenting och utan lade hela ansvaret på mig. Det sa att det var mitt ansvar att få honom till skolan. De sa också att de inte ser det jag ser hemma – i skolan var han en glad och duktig kille.

Jag nämnde att jag trodde att det finns en NPF-problematik i grunden, men detta viftades bort av skolan. Jag kämpade ett helt år med att försöka få skolan att förstå. Jag försökte också få hjälp via andra vägar som vårdcentralen, BUP, socialtjänsten, skolsköterskan. Alla vägar jag kunde komma på. Men ingen hjälpte oss.

Myndigheterna skjuter gärna över ansvaret på någon annan.

När han varit hemma en hel termin kopplade skolan in en specialpedagog som började med att bygga upp en relation med honom. Parallellt började jag göra anpassningar i form av bildstöd, scheman, förberedelser, tidshjälpmedel och lågaffektivt bemötande.

Specialpedagogen kom hem till oss två gånger i veckan i ungefär en timme per gång, och de gjorde lite matteuppgifter tillsammans.
Så smått började han successivt må bättre.

I vår stad finns tyvärr inte möjligheten till att skicka en egenremiss till BUP så vi var beroende av att skolan eller vårdcentralen gjorde det. Vårdcentralen sa att det var skolans ansvar, och vice versa. Vi blev runtkastade och ingen ville ta ansvar.

Idag går han i skolan två timmar per dag och nu har de äntligen satt in anpassningar. Bland annat så hämtar specialpedagogen honom hemma på morgonen, sitter med honom i klassrummet och finns med som ett stöd hela tiden. Vi använder scheman och förberedelser för att han ska få en känsla av kontroll och förutsägbarhet. Specialpedagogen följer även med honom hem efter skoldagen. Hon har gjort ett fantastiskt jobb och det vinnande konceptet har nog varit att hon har byggt upp en relation till honom samt att hon hela tiden förbereder honom och är tydlig med vad som ska ske, hur länge saker ska pågå, varför, hur och när.

Jag skulle önska att det fanns en kontaktperson som kunde vara spindeln i nätet.

Nu ska även skolan och vårdcentralen tillsammans skriva en remiss till BUP eftersom de äntligen förstått att han förmodligen har någon form av NPF-problematik.

Jag skulle önska att det fanns en kontaktperson som kunde vara spindeln i nätet och vara den som styrde upp allt kring möten och kontakter med andra instanser. Just nu är myndigheterna i stuprörsformat, de gör bara sin del av kakan och skjuter gärna över ansvaret på någon annan, och eftersom alla gör likadant så hamnar familjer mitt emellan och får ingen hjälp. Jag tycker också att skolor borde sätta in åtgärder direkt när en elev eller dess föräldrar flaggar för att eleven inte mår bra, och göra en kartläggning kring vad elevens svårigheter och styrkor är så att man snabbt kan sätta in resurser. Det borde också vara lättare att få komma till BUP för att få experthjälp.

Ett annat drömscenario skulle vara att alla skolor var NPF-anpassade, med mindre klasser, fler lärare, tydlighet, förutsägbarhet, bildstöd, mindre krav men också en anpassad miljö som gör att alla klarar av att vistas i skolan. Man kan ju justera ljus, ljudisolera, ha hörselkåpor i klassrummen, ha fler pauser, använda sig av mer rörelseaktiviteter med mera.

Detta skulle alla barn gynnas av och framför allt våra barn med funktionsvariationer.

 

Beställ HejaOlikas nyhetsbrev

Sidor ur Föräldrakraft nr 4

Beställ senaste numret av Föräldrakraft

Bli expert på LSS med hjälp av LSS-skolan!

Skip to content