Jag tänker inte på att Rasmus inte pratar, vi kommunicerar hela tiden
KRÖNIKA. Jag kan inte låta bli att berätta följande, efter att ha läst ”Läten får talet att flyga!” i Språktidningen nr 4, 2019.
Mitt yngsta barn, Rasmus, 30 år, är gravt förståndshandikappad. Utvecklingsmässigt ligger han runt två-tre år, men han har ju 30 års livserfarenhet, så förutom att vara nyfiken och lekfull, är han också empatisk, och han har mycket humor; det är en glad kille!
Han bor i en egen hyreslägenhet på markplan, med både uterum och en fin trädgård, tillsammans med sina assistenter; det hade han aldrig haft råd med i någon stad, vi bor i ett samhälle ute på landet. Jag har gångavstånd till honom!
Jag tog hem honom flera nätter i veckan fram till för tre år sedan, men nu är det jag som hälsar på honom, flera gånger i veckan.
För några veckor sedan satt vi framför datorn och tittade på bilder, som vi ofta gör. Rasmus har för tjock tunga för att kunna prata ”vanligt”, men han kommunicerar med olika ljud, mimik, kroppsspråk, teckenspråk (tecken som stöd till talet) – och med en mängd laminerade kort som jag gör till honom; han får ett nytt då och då!
Vi kommunicerar hela tiden; jag tänker inte på att han inte pratar ”normalt”.
Så plötsligt gjorde Rasmus någon rörelse med tårna i ena skon; det lät lite kul; ”Krrrrrr…” Så Rasmus tittade på mig och log.
Jag vet inte vad som for i mig, men jag sade direkt: ”Krrrrr!”
(Då hade jag ännu inte läst Språktidningens artikel om ikoniska ord.)
Och så var leken igång!
Rasmus gjorde genast fler rörelser som lät; han drog med ena skon över golvet, han stampade med skon, först en gång, sedan flera gånger i tät följd, och så vidare! Och jag härmade ljuden, så gott jag kunde! Vi skrattade och hade jättekul!
Att kommunicera betyder mycket. Han hummar så fort han ser något han vill att jag ska sätta ord på.
Varje gång jag varit hos honom sedan dess, har han då och då startat leken igen! Och han är så påhittig, nu knackar han även med handen på bordet, pillar på datamusen, trummar med fingrarna på bordet, gör ljud även med munnen, som pruttljud, och så vidare! Och han tittar på min mun med förväntansfull min! Vi har så kul!
Att kommunicera betyder mycket för Rasmus; han hummar så fort han ser något intressant på datorn; det betyder att jag ska sätta ord på vad vi ser!
Vissa enklare ord kan han säga, som ”peppakaka” = pepparkaka, ”Hapu” = hamburgare, ”Hapo” = Harry Potter!
Men en dag ropade han rakt ut, när han fick se en chokladkaka: Choká! Jag blev helt paff! Och det är inte första gången han plötsligt säger ett ord som han egentligen inte kan säga, nästan helt perfekt!
När jag läste artikeln ”Den som stammar kan få flythjälp” i samma nummer av Språktidningen, fick jag en tankeställare. Där stod bland annat: ”Talet baseras på en serie rörelser i talorganen. Olika ljud produceras när luft trycks mellan stämbanden och sätter utandningsluften i rörelse i strupen. Om området ovanför stämbanden drar ihop sig så att luften inte släpps igenom, så går det ju inte att prata.”
Det här borde jag absolut gå vidare med! Rasmus problem med att prata handlar kanske inte bara om tungan.
Finns det någonstans i Sverige personer som forskar runt svårigheter med talet? Det hade varit intressant att få kontakt med dem!
Rasmus förstår i stort sett allt jag säger (om jag inte pratar om kriget i Syrien, till exempel). Och mycket kan han säga på sitt sätt. Men det finns så klart frågor han inte har möjlighet att ställa, och annat liknande. Det gör ont i mig.
Finns det någonstans i Sverige personer som forskar runt svårigheter med talet? Det hade varit intressant att få kontakt med dem!
Mina erfarenheter med Rasmus kanske dessutom kan ge andra föräldrar ett bra tips på en rolig och utvecklande lek.
Marika Jardert
Svalöv