”Kampen för att gå i vanlig skola helt avgörande för mig”
Två år får räcka – i oktober lämnar Tobias Holmberg uppdraget som ordförande för Unga Rörelsehindrade.
Men han fortsätter driva samhällsfrågor och siktar på en politisk karriär.
Livet har kretsat kring samhällsfrågor ända sedan sju års ålder.
– Då sa jag att jag ville bli statsminister – och det vill jag fortfarande, berättar Tobias, som idag är 20 år gammal.
Det började med att han reagerade över orättvisor i skolan. Han såg hur klasskamrater kunde behandlas olika. Och samtidigt funderade han över sin egen situation som rörelsehindrad.
– Eftersom jag har en tvillingbror var det lätt att jämföra min situation med det ”normala”, säger Tobias.
Tobias funktionsnedsättning har inneburit många utmaningar. Den mest avgörande händelsen var kampen för att få gå i vanlig skola.
– När jag skulle börja mellanstadiet ville rektorn på den vanliga skolan att jag skulle gå i RH-klass (för elever med rörelsehinder). Det skulle bli billigare, skolan skulle inte behöva byggas om. Men jag och mamma var helt klara över att jag skulle gå i vanlig klass.
– Att min mamma slogs för detta har varit helt avgörande för mig.
Bilderna ovan: Lillebror och skola. Tobias tillsammans med sin tvillingbror när de var små. Och Tobias på utbytesresa i Tyskland år 2009.
De följande sex åren på Mosstorpsskolan hemma i Skärblacka utanför Norrköping blev dock inte problemfria. Framförallt var det strul med den fysiska tillgängligheten. När Tobias efter sex år lämnade skolan var den fortfarande inte färdigombyggd.
– Det blev nog en prestigesak för skolan att ”ha rätt”.
Det ledde till att Tobias aldrig deltog i idrott och aldrig kom in i omklädningrummet. Men han trivdes hela tiden med sina skolkamrater.
– Det viktigaste är inte på lektionerna, utan det man lär sig av kamraterna. Det sociala är skolans viktigaste funktion!
Inför hösten är planen att studera sociologi på högskolan i Norrköping.
– Inte för att få ett jobb utan för att jag är så samhällsintresserad, säger Tobias.
När han slutar som ordförande för Unga Rörelsehindrade vill han satsa på partipolitik, men vill än så länge ligga lågt. Nu representerar han Unga Rörelsehindrade och driver bara förbundets frågor.
– Men när jag twittrar så är det mina privata åsikter.
Bilden ovan: Tobias protesterade mot otillgängliga bussar redan som 14-åring och fick gehör i Norrköpings Tidningar.
Han kommer säkert att märkas i debatten även i framtiden. Att få rubriker har han lång erfarenhet av. Som 14-åring tog han strid med Östgötatrafiken och krävde bättre tillgänglighet på bussarna.
Tobias ringde och mejlade trafikbolaget, tidningarna och politikerna. Norrköpings Tidningarna uppmärksammade det stort. Nu är nästan all kollektivtrafik i Östergötland tillgänglig.
Tobias gillar att påverka så efter viss tvekan var han ”tvungen” att nappa på förslaget om att bli ordförande för Unga Rörelsehindrade för snart två år sedan.
Och han är väldigt glad för det stora genomslag förbundet har fått för sina frågor. Inte minst internt inom funktionshindersrörelsen.
– På en debatt uttryckte jag åsikten att medelåldern i handikapprörelsen var alldeles för hög och att det var dags att börja göra saker om det inte ska dö ut. Det provocerade många, men många förstod också problemet.
Unga Rörelsehindrade går ibland på tvären i debatten genom att vilja backa från ”privilegier” som färdtjänst och andra särlösningar, inte minst i skolan.
– Många i funktionshindersrörelsen pratar bara om färdtjänst, inte kollektivtrafik. Men färdtjänst är bara vettigt så länge kollektivtrafiken inte funkar.
Just nu pågår en dragkamp med DHR om engagemanget i Pride-paraden i augusti. Unga Rörelsehindrade vill öka satsningen på Pride medan DHR drar ned.
– Vi måste se oss omkring och lära av andra rörelser som lyckas bättre i kampen mot fördomar och diskriminering. Priderörelsen är en stor inspirationskälla. Vi borde synas på ett annat sätt än idag – mindre som problem och mer som en rörelse för mänskliga rättigheter.
Att åsikterna om Pride går isär mellan DHR och Unga Rörelsehindrade är typiskt, menar Tobias.
– Det är en strid mellan äldre och yngre generationer. DHR har inte förstått vad det handlar, delvis för att de är gamla, en del väldigt gamla!
Samtidigt gör organisationerna ofta gemensam sak, som när Unga Rörelsehindrade stödjer ”Torsdagsaktionen” som drogs igång av DHR.
– Aktionen har fått genomslag för att den är så extremt uthållig. Det behöver inte kosta så mycket att få uppmärksamhet. Handikapprörelsen har både medlemmar och pengar, nu är det bara att börja göra saker!
