Karl Grunewald: Sverige bör ta upp bristerna inom EU:s handikappomsorg

– Sverige och Norge har unika erfarenheter av förbättra livsvillkoren för personer med utvecklingsstörning men framgångarna måste försvaras. Om man blickar ut över andra delar av Europa påminns jag om vårt eget 50-tal. Det borde den svenska regeringen ta upp när ordförandeskapet för EU övergår till vårt land.

Från idiot till medborgare

Det sa Karl Grunewald när han framträdde vid ett seminarium om hans nya bok ”Från idiot till medborgare”.

Många av de namnkunnigaste inom svensk handikappolitik var på plats hos Apotekarsocieteten i Stockholm när Gothia Förlag på tisdagen anordnade ett seminarium om Karl Grunewalds nästan 500 sidor tjocka bok om de utvecklingsstördas historia.

Karl Grunewald fyller snart 88 år men är fortfarande mycket aktiv som påtryckare och expert.

LÄS ÄVEN: Karl Grunewald: Att övertyga blev mitt livs innehåll

Bristande handikappolitik inom EU

Han var mycket tydlig i sin uppmaning till regeringen att uppmärksamma de allvarliga brister som finns inom handikappolitiken inom EU.
– Det borde regeringen ta upp när ordförandeskapet för EU övergår till vårt land, sa han.

Kenneth Johansson, ordförande i Riksdagens socialutskott, lovade på stående fot att vidarebefordra uppmaningen.
– Den handsken tar jag upp, sa Kenneth Johansson till Föräldrakraft.

Karl Grunewald, som i många år arbetat som chef för Socialstyrelsens byrå för funktionshindrade, beskrev de utvecklingsstördas tillvaro som präglad av sorg, förtvivlan och besvikelse.

Två underverk

Men han framhöll samtidigt att ”två under” har inträffat under hans levnad.

Det ena undret gäller antalet utvecklingsstörda. På 30-talet bedömdes tre procent av befolkningen var utvecklingsstörd och forskarna varnade för att antalet skulle öka i takt med moderniseringen.

Det blev tvärtom, sa Karl Grunewald och konstaterade att denna positiva utveckling stämde väl överens med att allt färre barn friskrevs från folkskolan på grund av fattigdom.

– Det andra undret är att vi inte längre har utvecklingsstörda med svåra beteenden, stumma, kontaktlösa, de som bands fast, de som aldrig fick något annat än anstaltsvård. Så är det inte längre. Idag växer nästan alla upp i sina hem och som vuxna bor de i egna lägenheter. Detta är inget mindre än ett under, menade Karl Grunewald.

”Utnyttjade regelverket fullt ut”

Karl Grunewald berättade att han som chef för Socialstyrelsens byrå för funktionshindrade ”utnyttjade regelverket fullt ut” i sin kamp för att förbättra livsvillkoren. Det kunde exempelvis handla om att återremittera ritningar över vårdhemsbyggen eller att skriva bistra inspektionsrapporter.

– Självklart stötte vi på patrull och jag blev uppkallad till ministern. Men han sa: fortsätt så, doktorn! Det var när jag nyss hade fyllt 40 år, mindes Karl Grunewald.

Har de inget samvete?

Han återgav minnet från ett besök på ett vårdhem i Söderköping 1969.
– Det är allvarligt när barn inte får vara barn eller när vuxna inte får använda sina händer, när kollektivet sviker de utsatta. I Söderköping kom jag till ett vårdhem, där det inte fanns någon inredning mer än väggfasta bänkar. Det fanns en enda toastol. Med personalens hjälp lyckades vi hitta några mycket slitna leksaker.

– När jag åkte därifrån antecknade jag mina tankar. Vilka föreställningar kunde de ansvariga ha haft om barns behov av lek? Har de inget samvete? Detta var i ett av de rikaste landstingen. Med ett enkelt knäpp med fingrarna hade de ansvariga kunnat ge barnen leksaker!

Föräldrar tystades

Karl Grunewald berättade att bekymrade föräldrar ofta tystades av auktoriteterna. Men hans inspektionsrapporter var offentliga och det ledde till uppmärksamhet i media.

– Via media väcktes en kollektiv skuld, sa Karl Grunewald som menade att TV spelade en viktig roll under dessa år för att uppmärksamma bristerna.

Kenneth Johansson: Lång väg kvar

Kenneth Johansson, socialutskottet, hyllade Karl Grunewalds bok och insatser i sitt anförande.

– När jag läste boken, under en tågresa, blev mina ögon mer än glansiga. Människor utnyttjades och framställdes som icke mänskliga. Hur tänkte man på den tiden? Och hur tänker man nu? Vad kommer mitt eget barnbarn att tänka om mitt arbete när det har gått 50 år till? Jag ska göra allt jag kan för att mina barnbarn inte ska behöva skämmas. Trots alla förbättringar har vi ingen anledning att slå oss för bröstet och säga att vi är klara. Vi har fortfarande lång väg kvar att gå, sa Kenneth Johansson.