LSS behöver inte göras om – men rätta till det här
HARALD STRAND: Idag är det många som kräver att LSS ska skrivas om från grunden. Men vet de vad de pratar om? Visst är det uppenbart att LSS inte fungerar som det var tänkt. Jag hävdar dock fortfarande att lagen är fantastisk, speciellt vad gäller mål och intentioner samt de styrande principerna!
Det är inte lagen det är fel på, utan hur den tolkas av personer med begränsad kunskap om berörda delar av lagen.
Det handlar om bristfällig kunskap om alla de förarbeten som är underlag till lagen och från vilka vi kan söka stöd om vi har svårt att tolka lagen – precis som för alla lagar.
Visst är förarbeten och lag skriven på byråkratisk svenska, vilket kan göra den svår att förstå, så här några decennier senare, då även svenskan förändras.
Ett problem, som är svårare att åtgärda, är att de som tolkar lagen idag har en mindre humanistiskt syn än den som genomsyrar LSS. Där har intresseorganisationer som FUB en viktig roll.
Det går naturligtvis inte att göra om LSS på något eller några år! Nuvarande lag påbörjades av Omsorgskommittén 1977, som la fram sitt slutbetänkande ”Omsorgerna om vissa handikappade” 1981.
Efter en häftig debatt tillsattes 1983 Omsorgsberedningen för att skriva propositionen som blev klar 1985, kallad 1986 års Omsorgslag.
Redan 1989 tillsattes Handikapputredningen, som lämnade ett antal delrapporter och ett slutbetänkande 1991, ”Handikapp – Välfärd – Rättvisa”. Utredningen hade elva ledamöter, 14 sakkunniga och tre experter! Dess cirka 2000 sidor var underlag till propositionen om LSS som blev klar 1993 och började gälla 1994.
Summerar vi den tid det tog från 1977 till 1993 (15 år), med ett stort antal personer involverade, så säger det sig själv att det inte går med en enmansutredare på ett, två år!
LSS är annorlunda för att lagen är individuell, vilket avviker från de flesta andra lagar. Det är naturligtvis svårt att ta till sig om man är van vid kollektiva lagar.
Den är också extra svår för att intentionerna med lagen är att den är en pluslag till den vanliga socialtjänstlagen, för att några personer behöver extra stöd för att uppnå rättvisa och kunna leva sitt liv precis som vi andra trots ibland omfattande funktionsnedsättningar. Det är inte lätt att förstå om man inte ser alla de olika individerna i personkretsarna. Ser man bara dem som visas upp ICA-reklamen, i Glada Hudik eller i Lerins lärlingar på TV eller filmer blir det naturligtvis fel. Inte heller de speciellt utsatta som visas i media för att pusha för personlig assistans speglar gruppen på ett bra sätt. Alla i LSS är olika individer med speciella behov som kommer av deras funktionsnedsättningar av olika svårighetsgrad. Det är därför LSS är en individuell lag.
Om man inte orkar läsa förarbetena till LSS kan man inte tolka lagen rätt
Orkar man inte läsa förarbetena till LSS, och inte förstår hur livet ser ut vid omfattande funktionsnedsättningar – då kan man inte tolka lagen rätt! Det är det vi ser när man fokuserar på kostnader, trots att detta inte är en giltig anledning att begränsa LSS. Om man inte förstått målen med lagen leder det till nedmontering av LSS.
Vi har ett litet antal HFD-domar i LSS som blivit prejudikat. Men samtidigt finns det ingen absolut regel att prejudikat måste följas. I en individuell lag som LSS, där den enskildes specifika behov ska styra lagens tillämpning, bör prejudikat ifrågasättas och inte slentrianmässigt följas! Detta är ett verkligt problem, men åter är det tolkningen av lagen som blivit fel, inte lagen i sig.
Alltför ofta används också domar från lägre instanser som ”praxis” av beslutsfattare. Det är naturligtvis helt fel, men felet ligger inte i lagen LSS.
Sju förtydliganden som behövs
Istället för en ny lag har jag en önskelista om förtydliganden till nuvarande lag, förtydliganden som kan göras av till exempel Socialstyrelsen, där den bästa kompetensen om LSS finns idag.
* LSS-handläggarnas kompetens måste bli bättre för att besluten ska bli rättssäkra.
* Kommunala styrande direktiv måste förbjudas.
* Uppföljning av beslut måste göras regelbundet.
* Vi måste ha kompetenta och närvarande chefer i LSS-verksamheter för arbetsledning och handledning av personal.
* Något måste göras åt den bristande kunskap som finns hos baspersonalen i LSS-verksamheter. Kraven på kunskap finns redan i LSS men de måste följas.
* Rättssäkerheten i förvaltningsrättens beslut måste bli bättre – idag tror snart ingen på att det lönar sig att pröva beslut i domstol. Även verkställigheten av beslut måste kunna överklagas och prövas i domstol.
* Generell rättshjälp måste äntligen in som en insats i lagen, det som Handikapputredningen föreslog redan 1991.
Dessa punkter är klart möjliga att genomföra på 1–2 år!
Sedan handlar det naturligtvis om att LSS verkligen följs upp och att man ser till att kvalitén på insatserna är bra. Det är i första hand upp till LSS-handläggaren att följa upp sina beslut. I andra hand är det IVO som följer upp. Först i tredje hand är det förvaltningsrättens ansvar.
Ovanstående text är ett utdrag ur LSS-skolan 2019 som medföljer Föräldrakraft nr 2, 2019 (ute omkring den 30 maj 2019)