LSS-skolan 2025: 19. Sammanfattning

Jag skrev förra året en fråga:

Varför tycker myndigheter inte att det är viktigt att deras kommuninnevånare mår bra och får en bra omvårdnad?

Hur gick det 2024?

Under det senaste året tycker jag att vi fått klara svar. Man saknar empati och inlevelseförmåga. För myndigheterna är inte gruppen som omfattas av LSS intressant. Den är dessutom liten till skillnad mot den grupp jag tillhör ”pensionärer” som kompenseras med tillägg för jobbskatteavdrag genom motsvarande skattereduktion. Det med den lite märkliga motiveringen ”att de har ju jobbat”?

Att LSS-gruppen inte får någon kompensation och usel uppräkning av inkomst (bidrag) speglar nuvarande regerings inställning till ”bidragstagare”. Tyvärr kan vi inte hoppas på oppositionen heller.

Men det handlar kanske förhoppningsfullt inte bara om problem med etiken utan faktiskt på grund av att funkisgruppen är liten jämfört med pensionärsgruppen när det gäller potentiella väljare.

Dessutom har ju nästan alla politiker kontakt med äldre i sin närhet. Jag sa i en tidig intervju på HejaOlika ”att en statsminister med barn eller barnbarn med LSS skulle vara bra för lagen”.

Även kommunpolitikerna

Men problemet med inställningen till funktionsnedsatta finns inte bara i regering och riksdag. När det i slutet av oktober blev känt att utförare av LSS-insatser i Stockholm bara får uppräkning med 1 procent i Karin Wenngårds budget för 2025, trots att lönekostnader beräknas stiga med 3–5 procent för 2025. Då uttalade socialborgarrådet Alexander Ojanne ”att det var tack vare en kommunal skattehöjning som vi kan höja med 1 procent”.

När han då fick frågan hur äldreomsorgen kan höja med 5 procent kom svaret ”äldreomsorgen är inte mitt bord”. Och fortsatte att den låga höjningen beror på att regeringen inte höjde statsbidragen?

I en intervju med Magnus Tideman i HejaOlika ger han en dyster bild an funktionshinderpolitikens utveckling.

Han säger också att funktionshinderrörelsen har tappat politisk pådrivanskraft. Mycket på grund av att samhället blivit individualiserat. Att vi måste bli duktigare på hur systemet fungerar. I det senare ger jag honom bara delvis rätt. Jag vet personligen att det inte räcker, så länge myndigheterna kan negligera lagen.

Vad händer nu?

Vi har en regering som knappast prioriterar LSS. Intresset bland övriga partier är också ljummet.

Vad kan funktionsrättsrörelsen göra? Kan man verkligen på verka mer som Magnus Tideman påstår?

Den externa uppföljning av FN:s funktionsrättskonvention blev mycket kritisk. Men bryr sig regering och riksdag? Att göra svensk lag av konventionen hör jag inget om.

Det är svårt att vara optimist – men att ge upp går inte!

Text av Harald Strand

Författare till LSS-skolan, expertsvar och opinionsartiklar. Tidigare ordförande för Riksförbundet FUB.