”När barnen blir sedda kan föräldrarna slappna av”

Elisabeth Lundström har träffat föräldrar till 13 barn med olika funktionsnedsättningar, främst Downs syndrom. Hennes rapport visar att det vilar ett tungt ansvar på föräldrarna i mötet med skolan.

– I många fall sviktade förtroendet för skolan, åtminstone under någon period. Upplevelsen hos många var att skolsituationen behövde bevakas. När barnen blev sedda, lärarna upplevdes kompetenta, låg i framkant vad det gällde teknik och hade idéer – då kunde föräldrarna vara mera ”laid back”, då behövde de inte agera själva, säger Elisabeth Lundström.

En av de stora frågor är vilka mål man kan ha för barnets utveckling i skolan.

– Det var det som var så svårt, att veta hur högt ribban kunde läggas eller vilken placering som var den bästa. Det ansvaret upplevdes ligga på föräldrarna: Att veta vad som var rätt och hela tiden arbeta med det.

Något enkelt svar finns inte. Man måste pröva sig fram.

– För många föräldrar blev kontakten med skolan väldigt krävande, eftersom de fick vara talespersoner för sina barn hela tiden, särskilt om barnets egen kommunikation inte var så utvecklad.

– Det var väldigt tydligt att flera föräldrar ville att skolan skulle utveckla barnets kommunikation. Flera skolor tyckte att det var något som habiliteringen skulle jobba med, och habiliteringen hänvisade till att det var skolans ansvar, enligt flera av föräldrarna.

– Flera familjer såg inget annat alternativ än att själva anlita logoped för kommunikationens skull. Många hade erfarenhet av att habiliteringens insatser avslutats när barnet börjat skolan.

– Flertalet föräldrar uttryckte att de ville ha hjälp av habiliteringen i skolfrågor. När de inte fick det, hade ansvaret för föräldrarna ibland upplevts bli gigantiskt.

 

Foto: Linnea Bengtsson.

 

Hennes forskning visar att det finns många områden som skolor behöver utveckla – det gäller såväl kommunikation och hjälpmedel som attityder.

– Det gjorde mig väldigt förvånad att en skola inte var beredd att ta emot ett barn med Downs syndrom. Föräldrarna ville att barnet skulle följa med kompisarna från förskolan till grundskolan, men de kände att motståndet var så stort, att det inte var värt att kämpa för. Att något sådant kan hända idag är väldigt beklagligt.

De föräldrar som hade valt grundskola hade gjort det utifrån barnets förutsättningar och de såg det också som en demokratisk fostran, att det är bra att alla barn får uppleva olikheter.

Bland dem som valt särskolan fanns de som såg grundskolan som en omöjlighet och de som menade att det bara var i särskolan som barnet kunde blomma ut.

Ett par föräldrar som valt särskola hade känt ett tryck från andra: att man numera ska välja grundskola, att man ska se det som en rättighet. Trots detta valde de att stå emot och bestämde sig för mindre klasser i särskolan.

Att särskolan ibland missgynnas genom att den ”glöms bort” vid olika aktiviteter, eller får hålla tillgodo med sämre lokaler, upprör Elisabeth Lundström.

– Särskolan blir styvmoderligt behandlad och räknas ofta inte på samma sätt. Det behövs en integrering av särskolan i grundskolan.

– Inom särskolan finns många mycket kompetenta lärare, men troligen också de som lever på gamla meriter och inte uppdaterar sig inom lärande och undervisning. Jag blev illa berörd över att höra hur undervisningen i särskolan kunde beskrivas i vissa fall. Ett exempel var några föräldrar som fick kämpa för estetiska ämnen. Nu är huvudregeln, att för att vara behörig att undervisa i särskolan måste man ha en speciallärarexamen med inriktning mot utvecklingsstörning, och det är bra.

Hur ska man tänka kring barnets framtid i samband med skolvalet?

– Om man vill att barnet ska kunna fortsätta studera efter grundskolan är den vanliga grundskolan det självklara valet, eftersom särskolan begränsar möjligheterna. Men en del barn har inte förutsättningar för fortsatta studier, och då kan särskolan vara det som ger optimal utveckling. Men man ska inte hindras att gå i grundskolan bara för att skolan har en attityd att barnet passar bättre i särskola.

– Lika förfärligt är det också när särskolan inte fungerar bra, vad har man då? Det behövs en utveckling av särskolan, och samtidigt en mer öppen attityd från skolan i allmänhet.

Det ska inte ligga någon värdering i vilken skolform barnet går i – alla barn har olika behov och det viktigaste är att varje barn blir sedd utifrån sin potential.

Vad anser du om allmänna trenden för skolan?

– Det är bra att det satsas på speciallärare både i särskolan och grundskolan.

Utbildningen i specialpedagogik behöver generellt sett mycket större utrymme inom de allmänna lärarutbildningarna. Samtidigt tror jag att en av de tuffaste utslagsmekanismerna i skolan är de stora grupperna. När man redan i förskolan har uppemot 30 barn kan det bli väldigt svårt för många barn att ta plats, säger Elisabeth Lundström.