Nyheter | Skolfrånvaro

”Nu sitter vår dotter hemma igen”

De fokuserade bara på oss som föräldrar, och frågade om vi ansåg oss vara bra föräldrar.

Fotocollage med ungdom.
ANNONS
Annons för HEA
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

I denna artikel

Kampen för en skola som funkar. Här berättar sex familjer om hur de kämpar för att få sitt barns skolgång att fungera och hur problematisk skolfrånvaro hade kunnat undvikas om skolan bara tagit dem på allvar från början.

Ur tema ”Problematisk skolfrånvaro” i Föräldrakraft nr 4, 2019.

 

Föräldrar till 10-åring, Skåne

Vår dotter är 10 år och fick för ett år sedan diagnosen ADHD och därefter även autism typ 1, eller asperger. Förskol­an flaggade tidigt och gjorde anpassningar och när hon började förskoleklass märkte vi att hon inte trivdes. Hon sa saker som: ”Nu när jag är sjuk är de glada i skolan att de slipper mig”. Hon började också kissa i sängen, varje natt, vilket var en rejäl alarmklocka.

Vi kontaktade skolan som bjöd in till ett möte med biträdande rektor och tre andra i personalen. De fokuserade bara på oss som föräldrar och frågade om vi ansåg att vi var bra föräldrar och var vårt ansvar för hennes mående fanns, med mera. I första klass mådde hon uselt hemma, och sängvätandet fortsatte. När vi hämtade henne efter skolan hade hon hemska vredesutbrott, hon slogs, svor, skrek och kastade saker. Vi föräldrar var så otroligt ledsna och fick inget stöd av skolan. Vi började läsa på om lågaffektivt bemötande och använde det hemma. Lov och helger var okej, men skoldagarna var tuffa eftersom hon var så slut när hon kom hem.

I andra klass började hon ha lite ströfrånvaro, hon sa att hon hade ont i halsen eller magen och fick vara hemma. På sommarlovet mådde hon uselt, och vi kontaktade BUP för vi kände att vi inte kunde göra mer som föräldrar och vår familj höll på att krascha. I början av trean kontaktade vi skolan igen och sa att vi var oroliga och att vår dotter mådde väldigt dåligt.

Skolan svarade att de inte märkte något alls. Vår dotter slutade gå i skolan, först bara några dagar här och där, men ganska snart hela veckor och förra hösten gick hon bara strödagar.

De fokuserade bara på oss som föräldrar, och frågade om vi ansåg oss vara bra föräldrar.

Nu gjorde skolan en pedagogisk utredning, men eftersom vår dotter klarade alla lärandemål tog rektorn beslut om att inget särskilt stöd behövdes. Skolan bad oss om ett läkarintyg eftersom hon inte var i skolan och vår dotter sjukskrevs på 50%.

Parallellt hade BUP påbörjat en utredning och när hon i december fick sin ADHD-diagnos fick hon medicin för sina koncentrationssvårigheter, sin ångest och sina sömnsvårigheter. I maj i år fick hon även diagnosen autism och kom in på habiliteringen. Vi fick tillbaka henne i skolan vissa dagar under våren och då var hon i skolan i 40 minuter med en fritidspedagog.
I samband med skolstarten i höstas var hon otroligt motiverad och positiv. De första tre veckorna gick hon varje dag till lunch, sen orkade hon inte mer. Skolan har inte gjort några anpassningar och när vi påtalade att de måste göra något så svarade de ”vi väntar”. Nu sitter hon hemma – igen – och de senaste två veckorna har hon bara varit i skolan två timmar, tillsammans med mig.

Jag har anmält skolan till Skolinspektionen, diskrimineringsombudsmannen, utbildningschefen i kommunen, ansvarig nämnd för skolan i kommunen och till kommunstyrelsens arbetsutskott.

Skolan har nu gjort en ny pedagogisk utredning, eftersom Skolinspektionen trycker på, och de har fått till några anpassningar.

Vår dotter känner sig misslyckad – igen. Hon har massa ångest och vi har fått höja hennes mediciner. Hon vill ingenting, hon orkar ingenting och hon mår otroligt dåligt.

Skolan försöker få oss att sjukskriva henne igen, men vi vägrar för hon är inte sjuk.

Skolan försöker få oss att sjukskriva henne igen, men vi vägrar för hon är inte sjuk och det är ett sätt för skolan att undkomma sitt ansvar. Rektorn menar att hon måste sjukskrivas för att hon inte är i skolan, men vi anser att det är skolan som inte är anpassad och därför kan hon inte vara där.

Klassassistenten har mer eller mindre blivit vår dotters resurs och han är superbra och hon trivs med honom, jag anser dock att han inte får det stöd han behöver för att kunna göra ett bra jobb. Kommunikationen med lärare och fritidspedagoger har vi alltid värnat eftersom vi vet att det inte är deras ”fel”. De har ett uppdrag som de inte har kunskap att lösa.

Lärarstudenter måste få utbildning i vilka elever de kommer att möta, diagnos eller inte. På utbildningen finns det idag vad jag vet bara en valbar kurs om NPF, samtidigt som det är lärarens ansvar att göra extra anpassningar.

Det viktigaste en skola behöver göra är att se varje indikation på frånvaro som akut. Några dagar här och där signalerar om något. Skolan behöver ta reda på varför och sluta uppmuntra föräldrar att sjukskriva sina barn. De är inte sjuka.

 

Beställ HejaOlikas nyhetsbrev

Sidor ur Föräldrakraft nr 4

Beställ senaste numret av Föräldrakraft

Bli expert på LSS med hjälp av LSS-skolan!

Skip to content