Osanningar om ”miljardfusk” används för att ifrågasätta assistansen
ANALYS. Minus minus blir plus! Så är det i matematiken, men ibland undrar jag om inte detsamma gäller när en osanning som upprepas tillräckligt ofta blir till en sanning? Som att assistansfusket är 3-4 miljarder per år!
Sedan Billums ”fuskutredning” 2011 har dessa siffror upprepats av både media och av olika företrädare för regeringar samt av ansvariga på Försäkringskassan vid ett oräkneligt antal tillfällen, för att ifrågasätta assistansersättningen.
Det intressanta som bevisar att det är ett ”mantra” är att beloppet varit lika i nu 5 år! Man vill genom upprepningar att just att det skall sätta sig i lyssnarnas minne. Vi ska övertygas om att fusket är 3-4 miljarder.
Att det upptäckta fusket under dessa 5 år, när Försäkringskassan haft särskilt fokus på assistansersättningen, inte har uppnått ens 0,1 miljarder per år, har sopats under mattan.
I media har under samma tid rapporterats om ett antal fall av ”fusk i assistansen” där beloppen, förutom det i Södertälje (som gällde perioden 2005-2012) och det interna bedrägeriet (dom från 2007) i Försäkringskassan, på ca 30 miljoner vardera, rört sig om ett mindre antal miljoner. Långt ifrån miljarder!
Naturligtvis är fusket, eller ska vi kalla det felutbetalningarna, större än de knappt 0,1 miljarderna per år man lyckats hitta. Det normala i alla bidrags- och avdragssystemen är att fusket är några procent. Lägre ju bättre kontrollen är.
I Riksrevisionens granskningsrapport från juni 2016 kan vi läsa att de uppskattat att 16 miljarder utbetalades felaktigt av Försäkringskassan i bidragssystemen. De bidragssystem som nämndes var assistansersättningen, bostadsbidrag, sjukersättningen och föräldraförsäkringen.
Bedömningarna var att:
• År 2005 bedömdes 6-7 % vara felaktiga utbetalningar
• År 2010 var denna siffra sänkt till knappt 4 %
• Hälften av dessa 4 procent var oavsiktliga fel av endera parten
• Kvar var således knappt 2 % som skulle kunna vara bidragsfusk
Två procent är ingen märklig siffra i något förmånssystem! Det tål att vara tydlig med.
Sedan fortsätter dock rapporten med nya siffror för felaktiga utbetalningar i de fyra berörda systemen år 2015. För assistansersättningen och föräldraförsäkringen uppskattas de till ca 1,8 miljarder vardera samt för sjukersättning och bostadsbidrag till ca 1,3 miljarder vardera. Observera att det är bruttosiffror och inte uppskattat bidragsfusk.
En annan intressant siffra i rapporten är att i Försäkringskassans kontrollerade ärenden år 2015 (totalt 203 309 ärenden), så upptäcktes felaktigheter i 3 %, oavsett orsak, dvs. även rena administrativa felaktigheter som ”fel attest”, ”brister i underlag”, ”fel belopp jämfört beslut”, ”fel kontonummer” etc. ingår i de 3 procenten. Antalet kontroller för misstänk bidragsfusk som avslutades år 2015 var 16 771 ärenden. 5 870 av dessa ledde till någon åtgärd. Återkraven av felaktigt utbetalda bidrag var ca 300 miljoner per år för åren 2010-2015. Antalet ärenden som ledde till polisanmälan var 1215 ärenden för år 2015. Observera att alla siffror i detta stycke avser totaler från Försäkringskassans alla bidragssystem!
Vad gäller återkrav så utgör de ovan fyra nämnda bidragssystemen bara en del! För år 2015 gäller att återkrav för assistansersättningen var 34 miljoner, för bostadsbidrag 46 miljoner, för sjukersättningen 45 miljoner och för föräldraförsäkringen 105 miljoner.
Det är siffror långt från de ”uppskattade”! Och de innehåller mer orsaker än fusk. Det tycker jag är viktigt att upplysa allmänheten om. Men det tycker uppenbart inte Försäkringskassans ledning eller regeringens ministrar.
Något som också som allmänheten borde upplysas om är att assistansersättningen utgör 2,5 procent att statens utgifter. Om assistansersättningen ökar med 1 miljard innebär det en ökning på 0,1 procent av statens utgiftsbudget.
Men det är knappast det intryck som våra ministrar och media ger av utvecklingen, de framställer snarare ökningen som ett hot mot statens finanser och vår allmänna välfärd!
Det kan därför vara klädsamt av media och politiker att jämföra med annat fusk i bidrags- och skattesystemen:
• Skattefusket (benämnt skattefelet) uppskattas till 130 miljarder per år.
• Fusk i A-kassan uppskattas till 1 miljard per år.
• Fusk i sjukersättningen uppskattas till 300 miljoner per år.
• Fusk i föräldrapenningen uppskattas till 230 miljoner per år.
Att dessa system har högre siffror beror naturligtvis på att fusket i alla systemen är några procent och att det är betydligt mer pengar i dessa system.
I en annan statlig utredning ”Vem fuskar och varför” från november 2007 står att läsa vad fusket beror på:
• Moralen är dålig.
• Politiker och företagsledare fuskar.
• Vi har blivit giriga – allt är pengar – vi ser inte kopplingen till allmänna välfärdssystemet.
• Attityderna mot eget fusk är tillåtande.
• Att fuska med allmänna medel är ok – ”alla gör det”.
Vem fuskar?
• Det finns en kulturell skillnad – att gruppen man tillhör är tillåtande.
• Det finns en större risk om du är ekonomiskt utsatt – bidragsfusk är inte lika allvarligt som stöld i allmänhetens ögon.
• Men även rika och politiker – personer i alla samhällsklasser fuskar.
• Privatiseringen av vård och omsorg har ökat fusket – dvs. företagen fuskar.
Den sista punkten, om privatisering, är intressant i aktuell pågående debatt. Det finns många privata assistansbolag, men bara några få är stora. Dock jämfört med privata läkarmottagningar, vårdcentraler och tandläkarmottagningar är assistansbolagen få. Det politiker och media talar tyst om är att privatisering är kostnadsdrivande. Nästan alla privata företag har som mål att gå med vinst, gärna stor sådan. Förhoppningsvis driver de fram bättre kvalité. Men det är fel att dölja att detta kostar.
Privatläkare och privata tandläkare har funnits så länge, så att vi inte funderar på hur mycket extra de kostar, dvs. hur mycket de tar av våra skatteinbetalningar.
Bara när det gällt privata friskolor har jag sett någon ordentlig debatt om kvalité och vinstmarginaler på senare år. Ett exempel är från tidskriften Intra nr 2, 2015. Där visar man ett antal exempel på privata specialskolor och HVB-hem med vinstmarginaler från 20 % till 70 %.
Vinstmarginalerna för assistansbolagen har inte diskuterats lika tydligt. Att de flesta som är små inte har hög marginal vet vi dock och att de stora flyttar runt vinsten även utomlands vet vi också. Det hindrar både beskattning och insyn.
Att flytta fokus för att slippa en besvärlig debatt är just nu högaktuellt i USA, men jag undrar om det inte pågår även här hemma i Sverige. När LSS-gruppen och främst assistansen regelbundet pekas ut för att ”kosta för mycket” och ”hota den allmänna välfärden” känns det precis som en fokusflytt. Det elaka med fokusflytten här är det drabbar en liten grupp som inte har kraft att försvara sig! Media och ansvariga politiker borde avhålla sig från sådan retorik.
