Pia Steensland förlorar sin riksdagsplats

En av de mest aktiva riksdagspolitikerna inom funktionshinderfrågor försvinner ur riksdagen.

Pia Steensland (KD) meddelade idag att KD Sörmland har tappat sitt riksdagsmandat, och därmed står det klart att hon själv inte blir kvar i riksdagen.

”Jag är stolt över att jag har bidragit till lagändringar och fått stöd av en majoritet i riksdagen för flera förslag, som när de blir verklighet kan bidra till att stärka rättigheter och stöd för människor med omfattande funktionsnedsättning och deras familjer”, skriver Pia Steensland på Facebook.

Hon skriver även att hon vill tacka ”representanter ifrån olika intresseorganisationer och professioner som genom samtal har lärt mig massor och på olika sätt har bidragit till att jag har kunnat göra ett bättre jobb i riksdagen”.

Inom riksdagens socialutskott har Pia Steensland varit en av de allra tuffaste pådrivarna när det gäller förbättringar inom personlig assistans, omvårdnadsbidrag och många andra funktionshinderfrågor.

I olika riksdagsdebatter har hon utkämpat flera dueller med socialminister Lena Hallengren om personlig assistans, och med socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi om omvårdnadsbidrag. Och hon har kämpat hårt för att genom personval få sitta kvar i riksdagen.

Sedan tidigare är det känt att Bengt Eliasson (L) också lämnar riksdagen och socialutskottet. Han har också varit en av de mest pådrivande politikerna inom funktionshinderfrågor.

En kommentar

  1. Det är såklart oerhört tråkigt att de engagerade personerna försvinner, det är så få som tänker på de funktionshindrade.

    Vi är några som upplever att för mycket fokus ligger på just assistans. Visst det finns de som verkligen behöver det, men tyvärr finns det fortfarande en del (vem vet hur många) som fortfarande har sin assistans trots att deras behov går att tillgodose på andra sätt. Det finns en hel del stackare där ute som hade behövt assistans men kommer nog aldrig att få. De får hoppas på lite ledsagning eller korttids någon kväll i månaden, kontaktperson kan man glömma att få. Man är hänvisad till gruppboende och där är man mestadels inne på sitt rum när man som en ung vuxen helst hade velat åka till stan, se något jippo eller äta ute, att inte prata om att få åka till simhallen eller skogspromenad, eller bara åka buss genom stan…

    Den gruppen är större, de lider mer, okunskapen bland personalen är enorm, det serveras sötsaker och andra onyttigheter, man tvingas ligga i sängen längre än man vill men värst av allt – man är så ensam.

    Det är så orättvist att vissa får assistans och dessutom kan familjemedlemmar försörja sig på den, medan andra med liknande svårigheter får bo på ett boende och anhöriga kör slut på sig själva av allt arbete de lägger ner som boende borde sköta. Att få ledsagare är jättesvårt och blir man beviljad är det inte många som vill jobba för den lilla timlönen.

    Någon borde belysa dessa bekymmer och den verkligheten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.