Seglarteamet har landat i OS-hamnen

– Vill du segla med mig i Paralympics? Om åtta månader?

Rösten i min mobiltelefon är bekant. Men budskapet overkligt, den där nyårsdagen 2008 när jag just hoppat ur duschen och i rullstolen. 

 

Jag har nyligen tagit paus från ett chefsjobb på heltid på Sveriges Radio, för att fundera över fortsättningen. Hur mycket skulle jag arbeta som ryggmärgsskadad, förlamad och rullstolsburen 53-åring? Vad ville jag prioritera?

Nu var det som om livet självt tog kommandot. Ville jag segla för Sverige i Kina? Ville jag visa att det går att domptera vågorna på Gula havet, trots att kroppen sviker mig på land?

 

Naturligtvis sa jag JA, direkt, där inne i duschen.

Sen rullade jag ut till man och tonårsbarn vid frukostbordet, för att fråga om de var med på noterna. Självklart morsan, sa sonen, och tittade på mig med helt nya ögon. Häftigt!  

 

Nu är jag här, i seglarnas OS-hamn Qingdao på den kinesiska östkusten, 60 mil sydost om Beijing. Snart börjar tävlingarna. Och jag omger mig av människor som valt att säga ja till livet, trots att deras kroppar bråkar.

Jag glömmer aldrig den filmstjärnelika, muskulösa mannen som var en av de första jag träffade på bryggan, brunbränd i shorts, ett kritvitt leende och med famnen full av segel. Av en slump föll min blick på hans ben. De var utbytta mot två tunna pinnar i stål i ett par gymnastikskor storlek 48. Och inget tycktes mindre intressant för honom.

 

Eller israelen vid frukostbordet som fått både armen och benet bortsprängt av en mina i kriget mot Libanon. Han tyckte att alla arabländer, inklusive Libanon, borde finnas med i Paralympics, för att tävlingarna skulle få den betydelse för världsfreden som de borde. Här saknas fortfarande arabvärlden och alla de fattiga länderna i Afrika, Asien och Latinamerika, påpekade han glömsk om sin egen kropp.

 

Eller Nick, amerikanen som är bäst av alla världens seglare i vår tvåmans-klass, Skud18. Han lider av en mycket allvarlig form av ALS, och många av oss undrade om han skulle överleva fram till tävlingarna. Men här är han, tunnare och sjukare än någonsin. Men han seglar ifrån oss allihop, när han väl kommer i båten.

 

Eller kineserna som skickar den största truppen någonsin till Paralympics. I vår klass tävlar en ung, otroligt söt och benamputerad tjej som gör samma jobb som jag ombord.  Jag undrar om hon någonsin hade fått den här chansen om inte Kina varit värdland i år. Knappast.

 

Eller Gustaf som jag seglar med, som är en flerfaldig världsmästare, också mot fullt friska medtävlare. Han har en mycket allvarlig muskelsjukdom, som försämrar hans koordination hela tiden. Sedan ungdomen har han vunnit alla tänkbara mästerskap i segling. Nu gör han sitt fjärde Paralympics och han påminner mig ständigt:

-Medaljen är inte så viktig egentligen. Dagen efter allt ståhej hänger den där på väggen och ingenting har egentligen förändrats. Men det gäller att ta vara på livet, Birgitta. För tjugo år sen hade vi legat på långvården. Nu seglar vi på Gula Havet!

 

Å jag ser blickarna när vi rullar runt på marknaden bland de vanliga, lite slitna kineserna. Några stirrar ohejdat. Som om vi kommer från yttre rymden. Som om vi inte har där att göra. För deras släkting har gömts undan från samhället, sedan förlamningen slog till, längst in i lägenheten.

Å här kommer vi. Vältränade och glada. Vi syns i tidningarna och TV-reportagen, som en plötslig självklarhet. Där kan Paralympics få betydelse. Där, om ingen annan stans, kan de mänskliga rättigheterna få en liten skjuts framåt i Kina.

 

Birgitta och Gustaf tävlar den 8 – 13 september. Läs mer på teamets hemsida.

 

Handikappidrotter presenteras på Centralen den 6 september

Stjärnor kan locka ditt barn till idrott