”Ska du verkligen dricka den där ölen?”

Anders berättar hur välmenande  medborgare ofta ”pratar över huvudet” även på honom. Häromdagen var det en herre ute på stan som stannade till och hade synpunkter på att han inte hade något regnjacka på sig. Foto: Linnea Bengtsson.

Intervju ur Föräldrakraft nr 6, 2013.

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för durewall.se

Efter skidolyckan försökte Anders Westgerd fokusera på något som han KUNDE, trots att känslan var att han inte kunde NÅGONTING. Idag, som verksamhetsledare på ett kollektiv för personer med assistans, känner han inga sådana gränser.

”Här är det omöjligt att sitta still utan vilja göra något åt diskriminering och dåligt bemötande.”

Anders Westgerd och hans tanke­smedja inom assistanskooperativet Göteborgskooperativet för Indepen­dent Living, GIL, driver en annorlunda kamp mot diskriminering och bristande tillgänglighet. CP-dockan, spårvagns­ockupation, CP-öl är bara några exempel.

Det påminner om gerillakrigföring, men med ett stort mått av humor. Det är oväntat och provocerande. Och med inspiration från filmer, mode och nöjesliv.

Anders var den där ”coola killen” som en gång hade siktet inställt på en karriär i modevärlden.

Den planen gick upp i rök när Anders 20 år gammal råkade ut för en skidolycka, som gjorde honom förlamad från bröstet och ned. Och med det följde en livskris:

– Jag valde mellan att välja mellan att leva ett pissigt liv – eller göra något åt det.

19 år senare är Anders en av landets främsta opinionsbildare. Basen är Gil, som huserar på Jaegerdorffsplatsen i Göteborg och vars aktioner har uppmärksammats internationellt av BBC, Le Monde och Fox News. Aktionerna har lyfts fram som internationella förebilder.

Kanske har vi bara sett början. Anders vill krossa bilden av personer med funktionsnedsättningar som ”mysiga individer i mjukiskläder” eller ”superhjältar som är hjältar bara för att de kan köpa mjölk i affären”.

Gil har som mål att bilda opinion och bekämpa diskriminering. Personlig assistans är bara ett medel för att medlemmarna ska kunna bli självständiga och fullvärdiga samhällsmedborgare.

– Många kan inte förstå hur livet är för oss, det ligger så långt från deras egen verklighet. Därför är det så viktigt för oss att upplysa om hur samhället ser ut. Det har ett allmänintresse eftersom det kan drabba vem som helst, när som helst och i alla samhällsklasser.

Startpunkten var år 2008 då Anders blev verk­samhetsledare för GIL. Han kom ”från ingenstans” till en verksamhet med 160 assistansberättigade, 900 assistenter (idag 200 respektive 1 500).

Något år senare var det dags: Krogar som var otillgängliga hängdes ut, därefter butiker. En spårvagn ockuperades med polisutryckning som följd. Nattlig invasion av gamla kylskåp på Göteborgs gator. CP-dockan lanserades. Och CP-ölet.

Uppkäftigt och ofta omstritt – men framförallt uppmärksammat. Tidningar, tv, debatt­forum gick varma. Restauranger, trafikbolag och butiker kunde knappast missa budskapet.

Många butiker och krogar har skärpt till sig.

– 30 procent av de butiker vi hängde ut som otillgängliga har åtgärdat hindren.

Aktionerna slog också hål på myten om att personer med funktionsnedsättningar är passiva, inte är så intresserade av att delta i samhälletslivet och nästan aldrig går på krogen.

Envishet är en av Anders styrkor – snart är det dags för nya aktioner. Vi närmar oss valet 2014 så tajmingen kan inte vara bättre.

– Jag tycker att handikapp­organisationerna varit lite bleka, man behöver ta sig i kragen och utmana i större utsträckning. Det primära är ju att påverka. Kliv ner från politikernas knä!

Anders och Gil har hittat en modell som gör avtryck, även utanför landets gränser.

BBC beskrev CP-ölet som ”något av det mest kreativa som gjorts” och hyllade kopplingen till certifiering av tillgängliga krogar. Ett norskt företag har hakat på och vill  lansera ölet även i Norge.

Men varför öl?

– Öl är ett sätt att komma till tals i samhälls­debatten. Samtidigt är kombinationen alkohol och funktionsnedsättning så ifrågasatt. ”Ska du verkligen dricka den där ölen?” får vi höra.

– Andra tror att de vet hur vi ska leva våra liv, säger Anders, på en och samma gång upprört och uppgivet. Han suckar:

– Visst är det lite tragiskt att det ska behövas en CP-öl?

Att göra en egen öl med ett provocerande budskap var ett enkelt beslut.

– Vi hade redan fokus på krogar som ofta har en otillgänglig miljö men också ett taskigt bemötande många gånger, både från dörrvakter och andra gäster. Många tycker att vi ska leva asketiskt och inte vistas på krogen.

CP-ölen har fått en strykande åtgång. De första 220 litrarna gick åt redan innan Leva & Fungera i april 2013 avslutats. Det var där ölen lanserades officiellt.

Ytterligare 1 600 liter sålde slut på några veckor på krogar i Göteborg. Ölet har blivit permanent och ska säljas till tillgängliga krogar runt om i Sverige, i Stockholm kan den smakas på Lydmar och Scandic Malmen.

Förfrågningar från krogar fortsätter att dugga in till Gil, men restauranger som är otillgängliga nobbas. CP-öl ska vara en värdefull certifiering.

Ja, Anders och hans idéer är efterfrågade på många sätt. Men det fanns en tid när han knappt ville gå ut. Skidolyckan fick honom att ifrågasätta meningen med livet.

Sju månader efter olyckan lämnade Anders sjukhuset och kom hem. Det fick honom att må ännu sämre.

– Det var en käftsmäll att inse att jag själv var en av de funktionsnedsatta och jag blev riktigt deprimerad. Det var som att dunka huvudet i golvet. Skulle jag leva ”pissigt” eller skulle jag göra något åt det? Var det mitt fel att jag inte kom in i butikerna eller att jag inte kunde åka spårvagn. Jag började ifrågasätta. Det är inte mej det är fel på, utan samhället, den fysiska miljön och det taskiga bemötandet.

Han höll sig hemma, ville knappt gå ut. Han ville inte ha någon hjälp utan kämpade själv för att hitta tillbaka till banan, men först sedan han ”gått till botten” med situationen. Det gällde att fokusera på möjligheter.

– Men det går ju att leva i stort sett som vem som helst, säger Anders idag. Kanske inte på en gång, men det mesta går. Jag ville plugga, skaffa jobb, leva på ett sätt som jag var till freds med. Jag ville ha utmaningar.

Anders fick tillbaka sin framåtanda, tack vare en inre kraft. Drömmen om en modekarriär la han åt sidan. Men ekonomi är nog bra att kunna, tänkte han, så det blev en utbildning till civilekonom. Sedan följde anställning på bland annat Volvo PV.

När han började på Gil blev det en ny smäll. Men en konstruktiv sådan.

– Då träffade jag många som dagligen fick dåligt bemötande. Här kunde man inte sitta still på kammaren utan måste göra något åt bemötandet. Vi är lite anarkistiskt lagda så vi kör hårt.

– Att erövra stoltheten är en viktig del. När man har funktionsnedsättning är man automatiskt i klorna på myndigheter. Men för att inte hela tiden bli ifrågasatt måste man vara påläst.

– Det finns en kollektiv rädsla mot kommuner och Försäkringskassan. Vi stöttar våra brukare så mycket som de själva vill. När man möter handläggare kommer man alltid i underläge. Man måste orka böka.

Trots det sprider sig myndighetsrädslan.

– Detta är väldigt farligt. Det är för jäkligt att det ska vara så i en rättsstat.

Myndigheterna ska ju stötta medborgarna. Men nu räcker det med ett brev från en myndighet så går hjärtat igång.

Hur kommer man till rätta med detta?

I mångt och mycket handlar det om beslutsfattarna befinner sig alltför långt från verkligheten. Och handläggarna får allt tuffare direktiv från högsta ort. Förhoppningar om att vända utvecklingen till det bättre har hittills grusats – men Anders tror envist på framgång.

– Vi måste få politikerna att förstå hur verkligheten ser ut, hur kommuner och Försäkringskassan arbetar. Det visar sig ofta att politikerna inte har en aning om hur mycket tuffare det har blivit.

Men hur behåller man stoltheten när man ”kläs av” när man ansöker om assistans?

– Det är för jävligt att man ska behöva bli så otroligt kränkt och förminskad som individ. Det krävs mod och styrka för att klara det. Inga andra individer i samhället är lika granskade och utsatta. Det gäller att se bortom det och inse att man kan påverka och göra skillnad.

– Det är viktigt att hitta styrkan inom kollektivet av personer som behöver assistans och stötta varandra, säger Anders.

Nu på senhösten har Gil planen i stort sett klar för 2014 års socialpolitiska aktioner.

Vad som står på programmet vill Anders inte avslöja ännu. Alla pusselbitar är ännu inte på plats.

– Men det är ett viktigt år, ett valår. Och våra frågor står inte högt på dagordningen. Assistans­en blir allt mer nedmonterad, man bedriver häx­jakt på assistansberättigade, hela kollektivet utmålas som fuskare. Man beskriver sällan de positiva sidorna.

Hur går det till när ni planerar aktioner?

– Vi har en tankesmedja som bollar idéer, en handfull personer som möts löpande. Vi vet vad vi vill belysa, sen gäller det att hitta effektiva sätt att nå ut och få media att skriva. Vi jobbar strategiskt.

Anders är fortfarande den coola killen. Men han avböjer att berätta om sitt privata liv, utöver att avslöja att han har två barn.

– Jag har alltid varit ifrågasättande och har alltid gått min egen väg. Det gör jag även i det socialpolitiska arbetet. Jag vågar stå på mig, vågar konfrontera och har nog en gnutta idioti.

 

Publicerad:
2013-12-10

Av: Valter Bengtsson

Nyckelord:
Anders Westgerd, Gil, Intervjuer, tillgänglighet


ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Etac