Solidaritet

Jag undrar om solidaritet fortfarande lever? Alla (nästan) är med munnen överens om alla människors lika värde. Och att vi ska hjälpa de som har det svårt och att de med störst behov ska prioriteras av samhället.

För mig som flyttade till Stockholm 1968 och bildade familj under 1970-talet är detta inte bara munväder!

Det var en tidsanda av engagement och framtidstro. Med solidaritet kunde vi bygga en rättvisare värld. Begreppet välgörenhet hade bytts mot solidaritet. Bakom låg en medvetenhet om de signaler orden sänder. Ordet välgörenhet påminde om en tid då den fattige fick ”stå med mössan i hand” och vara tacksam för rikare människors välvilja.

Idag är välgörenhet tillbaka i vårt språkbruk med välgörenhetsgalor, försäljning och aktioner där vinsten skänks till ”välgörande ändamål”.

Risken är att orden styr tanken och att personer i utsatta situationer blir objekt för andra människors välvilja igen. Att utsatta ska vara tacksamma för de ”gåvor” de får. Långt från solidaritetstanken.

Arbetslinjen är en orsak, där tanken är att du ska ta jobb för att inte bli fattig. Och hur många (få) av LSS personkrets 1 har eller kan få ett arbete?

Ego-samhället är en annan orsak, där vi ställer ofta frågan ”What´s in it for me?”, vad ger det mig? Andras behov glöms bort eller prioriteras lägre.

Valfrihet är ytterligare en orsak, speciellet en valfrihet som bara finns till namnet, som i LSS (lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade). En annan skribent menar att det är politikers feghet som ligger bakom alla våra valfrihetssystem. Att politiker överlåter ansvaret till de som väljer när valen misslyckas. ”Det är ditt eget ansvar, du valde ju själv!”

Vi kan beskriva det jag kallar Ego-samhället mer positivt, som att vi lever i ett samhälle vilket är stark individualistiskt, det vill säga att vi ser individen före kollektivet.

Paradoxen är att tjänstemän och politiker i kommuner, liksom jurister i förvaltningsrätter, behandlar LSS-personerna som ett kollektiv, i någon sorts anpassat rättvisetänk, trots att LSS är en super-individualistisk lag.

Det är då de personer som har mest behov blir förlorare!