Nyheter

Hade hotat föräldrar med vite – sedan drabbades egna familjen


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




”Hur kan man vara skolchef och inte få iväg sitt barn till skolan?” Det är en enorm vanmakt och ensamhet som förälder.

Christian och Maria Persman. Foto: Anna Pella.

Christian och Maria Persman. Foto: Anna Pella.

 

Skolgången hade varit skör och kantats av ströfrånvaro i flera år, och en dag slutade deras äldsta son att gå till skolan helt. För pappa Christian, på den tiden grundskolechef i kommunen, och mamma Maria, specialpedagog, började en resa de aldrig ska glömma.

Vi förflyttar oss tillbaka till en regnig onsdagsmorgon i oktober 2015. Christian Persman minns fortfarande den morgonen i detalj. Maria hade åkt till Stockholm på utbildning och han själv gick till skolledningsmötet hemma i Arvika med en obehaglig känsla i magen.

Efter en stund skickar han ett sms till sin äldste son, som nu går i åttan, för att kolla att han kommit iväg till skolan.
Inget svar. Han skickar fler sms. Fortfarande inget svar.

Vid kaffepausen säger han till sina medarbetare att han behöver bryta upp. Ingen av hans medarbetare reagerar nämnvärt, han är ju grundskolechef och har många åtaganden.

När han kommer hem till lägenheten är dörren öppen, lamporna tända och skolväskan står kvar i hallen. Nu ringer han, men får fortfarande inget svar. Efter ytterligare ett sms med frågan var sonen är får han äntligen kontakt.

”Skogen.”
”Vad gör du?”
”Jag orkar inte längre.”

Christian kastar sig i bilen och kör planlöst innan han till slut hittar honom stående på en grusväg åtta kilometer hemifrån, genomblöt i t-shirt och jeans.

”Jag sa att nu blir det bättre, istället blev det tvärtom”

Egentligen hade nog varningsklockorna funnits där ända från början. Så länge sonen gick på förskolan hade allt fungerat bra. Han var ganska blyg, jovisst, men i övrigt en trygg pojke som mådde bra. I samband med att han skulle börja förskoleklass flyttade familjen in till stan och han började i en skola där han inte kände någon. Det var en klass med många behov och han uttryckte aldrig att det skulle bli roligt att gå till skolan. Efter en termin fick de veta att han tillbringade mycket av sin tid i en soffa i klassrummet. ”Men han är ju så duktig, så det är inga problem”, menade skolan.

Under lågstadiet kände han sig ofta trött och ville ”vila” från skolan någon dag då och då. Han orkade inte heller vara på fritids utan gick hem direkt efter skoldagen. På mellanstadiet gjorde föräldrarna upp med skolan att han kunde vara hemma en dag i veckan eller var 14:e dag för att vila. Upplägget fungerade.

Christian och Maria Persman. Foto: Anna Pella
Christian och Maria Persman. Foto: Anna Pella.

Samtidigt kämpade föräldrarna med motstridiga känslor, särskilt Christian. Han hade svårt att förstå, tjatade och pressade på, vilket han idag ångrar starkt.

– Maria var mer inkännande. Jag ställde krav och sa saker som att ”det gäller att förhålla sig till det tråkiga” och att ”det går över när man vänjer sig”. Inför högstadiet sa jag ”Nu kommer allt bli bättre”.

Istället blev det tvärtom. Sonen kämpade sig igenom sjunde klass. Han klagade ofta på huvudvärk, magont och andra fysiska symtom, och ströfrånvaron eskalerade. På slutet av vårterminen var han hemma en eller ett par dagar varje vecka. Motivationen sjönk allt mer.

Efter möten med skolan gjordes en del anpassningar inför starten i åttan. Han skulle få lite kortare dagar, börja senare. Men ströfrånvaron fortsatte och nu var han hemma två eller tre dagar varje vecka.

Ända till den där regniga morgonen i oktober:
När sonen klivit in i bilen åker de hem. Efter en varm dusch och lite mat går sonen och lägger sig och sover i sex timmar. Efter den dagen går han aldrig mer till skolan. Så småningom förstår föräldrarna att han fått en panikångestattack den här morgonen, och att han hade sprungit så långt bort från skolan han orkade.

Drabbades åter av panikångest, och sprang därifrån

Christian läste allt han kunde hitta om ”hemmasittare” och fann bland annat att det kunde bero på dysfunktionella familjer med separationsproblem från moderns sida. Med mera. Inget av det han läste tyckte han stämde.

Familjen anlitade privat psykologhjälp som med hjälp av KBT skulle försöka få sonen tillbaka till skolan. Han fick träna på ”exponering”, att sakta men säkert närma sig skolbyggnaden. Den dagen han slutligen, i psykologens sällskap, skulle gå in i skolbyggnaden, drabbades han åter av panik­ångest och sprang därifrån.

Christian och Maria kontaktade nu BUP för att försöka få hjälp. Även här föreslogs KBT. I efterhand kan de tycka att det är märkligt att som första insats erbjuda denna metod till någon som uppenbart är utmattad – om vuxna blir utbrända får de väl inte börja med KBT första veckan? BUP genomförde, när behandlingen inte gav resultat, också en autism- och ADHD-utredning och menade att den ”indikerade” på autism (asperger), men eftersom deras son var under sådan stress var det inte helt enkelt att avgöra. Christian, och även Maria, som nu var färdigutbildad specialpedagog, ställde sig frågande till autism eftersom det inte funnits några tecken på detta tidigare i sonens liv.

Christian och Maria Persman. Foto: Anna Pella
Christian och Maria Persman. Foto: Anna Pella

– Under uppväxten hade allt funkat bra på hemmaplan och han hade haft en aktiv fritid. Vi såg hans mående mer som en stressreaktion som uppstått som en blandning av blygsel och social oro och därefter total utmattning. Han hade bitit ihop så länge att han drabbats av psykisk ohälsa, och stark ångest. Men i skolan hade han alla diagnoser man kan ha, säger Maria.

I mötena med skolan märkte Christian av sina dubbla roller. Han var chef över sin sons rektor, och ändå kände han tydligt att han i föräldrarollen befann sig helt i underläge.

– Vi mötte så mycket missförstånd från omgivningen och fick höra saker som ”Ni måste ställa högre krav och göra det tråkigare hemma” och ”Hemmasittande elever är ett arbetsmiljöproblem för oss lärare”. Någon sa ”Hur kan man vara skolchef och inte få iväg sitt barn till skolan?”. Det är en enorm vanmakt och ensamhet som förälder. En ständig känslomässig berg- och dalbana, en blandning av stor oro men också glädjerus när saker går bra och en nästan överdriven tacksamhet när någon lärare gjort något extra för vår son.

”Alla undrar vad det är för fel på barnet, inte på skolmiljön”

När sonen skulle börja nian sa han att han inte orkade försöka gå dit mer. Han tentade i stället av ämnena hemma. Maria och Christian märkte en tydlig lättnad den dagen det var skolavslutning. Nu kände han sig som alla andra.

– När man inte är i skolan är man så jäkla annorlunda. Alla undrar vad det är för fel, både lärare, släkt och vänner. Alla har fokus på barnet, inte på skolmiljön, säger Maria.

Idag går deras son på Nobelgymnasiets program ”Myschool”, där eleverna inte behöver vara närvarande fysiskt i skolan om de inte vill, och alla elever får ett sina upplägg helt anpassat efter deras individuella behov. Det funkar bra.

Christian konstaterar att deras son ändå växt upp i ett resursstarkt hem där han och Maria kunde turas om att gå till jobbet utan att ekonomin raserades. Trots detta brottades de med jobbiga känslor, och hade behövt både samtalsstöd och hjälp med stressreducering.

– Man känner sig värderad och rannsakar sig själv, är vi dysfunktionella? Är vi för hårda eller för mjuka? Vi kände oss som ett problem eftersom vi kom till skolan och ställde krav. Jag har fått jobba mycket med min ilska och hur jag ska härbärgera alla känslor. Ett tag funderade jag på om jag ens kunde fortsätta arbeta med det jag gör.

Både han och Maria har kommit fram till att de vill jobba kvar i skolan, men med frågor som främjar skolnärvaro för elever i liknande situation. De är också ute och föreläser om sina erfarenheter. Maria arbetar idag i ett nystartat skolnärvaroteam, och Christian är numera skolutvecklingsledare med ansvar för att bygga en helt ny högstadieskola som ska stå klar om ett och ett halvt år.

”Vi började rannsaka viteshotet och dess brist på effekt”

I backspegeln rannsakar han sig själv och sina första år som grundskolechef, där han vid ett par tillfällen skrev under brev med hot om vite till vårdnadshavare som hade barn som inte var i skolan utan giltig anledning.

– Jag gjorde det några gånger kan jag påminna mig, och vi hade ingen diskussion i organisationen, varken om orsaker eller om hot hjälpte. Efter några år började vi ifrågasätta själva viteshotet och dess brist på effekt, samt olika etiska aspekter, och vi började diskutera att vi skulle ha elevers mående som utgångspunkt.

De sista fem åren, menar han, har det skett en förändring, och skolledningen har allt mer börjat fundera kring vilken skolmiljö man erbjuder eleverna.

– Och mitt i detta hamnade vi som familj, som om det inte ändrade hela min syn, helt klart utmanade föreställningar hos mig. Snacka om att jag fick fördjupad insikt.

Vägen till en skola för alla är dock bara påbörjad. Maria möter fortfarande ibland oförståelse för eleverna hon stöttar i sitt arbete i närvaroteamet.

– Problemet finns i skolmiljön, när den inte är anpassad, inte hos individerna. Fokus borde vara på det omvända, på miljön, skolorganisationen och lärares förhållningssätt. Om skolan tror att det är föräldrarna som brister så borde de ju vara ännu mer angelägna om att sätta in resurser till den eleven. Vi måste höja lägstanivån i skolan, den är fortfarande för låg, och det räcker tyvärr för vissa elever med att bara en lärare inte håller måttet för att skolmiljön ska bli undermålig och i längden skapa utanförskap och psykisk ohälsa.

Maria Persman. Foto: Linnea Bengtsson
Maria Persman. Foto: Linnea Bengtsson

Skolnärvaroteamet – så funkar det

Teamet, som startade 2017, består av en specialpedagog och två lärare som arbetar mer ”nära” hemmet än traditionellt. Teamet kopplas in av en skolas rektor när en elev i grundskolan börjar få långvarig skolfrånvaro, men används även för handledning av personal.
Närvaroteamet hjälper elever med undervisning, men också med social träning och coachning för att stärka deras mående. Sam­arbete finns också med BUP och socialtjänsten där det är aktuellt.
I första hand arbetar teamet i nära samarbete med elevens elevhälsoteam på respektive elevs skola, men ibland enbart genom hemundervisning, undervisning i annan lokal, eller i lägenheterna där teamet har sin verksamhet.
Varje elev kartläggs utifrån behov som styr hur arbetet läggs upp; några behöver ”vila” från skolarbete, träna på sociala kontakter och stärka sitt mående, några arbetar med skola och för att få betyg för gymnasiestudier som viktigaste mål. Målet är att komma tillbaka till den ordinarie skolmiljön, men med individuellt tempo och krav.

Christian och Maria Persman

Bor: Arvika
Familj: Två söner, 18 och 16 år. Hunden Delta.
Bakgrund: Christian Persman var tidigare grundskole­chef men jobbar nu som skolutvecklingsledare i Arvika och bygger en helt ny högstadieskola med fokus på stressreducering.
Maria Persman är specialpedagog i Närvaroteamet i Arvika och stöttar elever som har problematisk skol­frånvaro.
Vill: Att frågan om problematisk skolfrånvaro lyfts nationellt och att fokus ska ligga på skolmiljön och lärares förhållningssätt, inte enbart på eleven.

Fler artiklar om detta ämne

NPF
Drygt fem procent av barn och ungdomar i Sverige uppskattas ha någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Personen på bilden har inget samband med artikeln.
”Oerhört glada” att alla lärare ska få NPF-kompetens
Regeringen vill ta ett steg bort från dagens skrämmande verklighet där föräldrar ofta lämnas ensamma med ett stort skolproblem
Skolfrånvaro
”Att vara förälder till en hemmasittare är otroligt ensamt”
Hur orkar du? frågar många. Vad ska man svara på det? Vad är alternativet?
Skolfrånvaro
”Jag försökte lirka, muta – och till slut hota att bära ut min son till bilen”
Myndigheterna skjuter gärna över ansvaret på någon annan.
Skolfrånvaro
”Stödet har sett väldigt olika ut”
Som förälder går man kurser om sina barns diagnoser – sedan blir man misstrodd när man ber om det stöd barnet behöver
Skolfrånvaro
”Frånvaron sågs som ett problem kopplat till mig som mamma”
Han kände att han misslyckades om och om igen, och vägrade till slut gå till skolan
Skolfrånvaro
”Nu sitter vår dotter hemma igen”
De fokuserade bara på oss som föräldrar, och frågade om vi ansåg oss vara bra föräldrar.
Skolfrånvaro
”Vår dotter försökte gå till skolan första veckorna men gav sedan upp”
Pedagogerna närmast henne ville väl, men fick inte resurserna
Skolfrånvaro
Ju mer hon missade i skolan
Fyra elever om sin skolfrånvaro: Vad behöver de för att det ska funka?
Allt fler skolor uppmärksammar situationen för ”hemmasittare”, men fortfarande finns en stor okunskap. Här berättar fyra elever.
Hemmasittare
Annelie Karlsson. Foto: Anna Pella.
Guide: Vägar till skolnärvaro
”Jag har aldrig mött en enda elev som hellre vill sitta hemma och spela än att vara i skolan.” Ur Föräldrakraft nr 4, 2019

 

ANNONSER
  • Annons för Mo Gård
  • Annons från Myndigheten för tillgängliga medier
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
ANNONSER
  • Annons för Fremia
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för JAG
  • Annons för STIL
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Primass
  • Annons för Tidvis
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för HD Motion
  • Etac R82 Caribou tippbräda

   

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *