Spara oss inte tillbaka till institutionsboenden
DEBATT. Klockan två varje natt kommer nattpatrullen. Rolf ska vändas. På grund en muskelsjukdom är Rolf nästan helt orörlig och behöver hjälp med en rad saker för att klara vardagen. Det är kallt ute och ofelbart händer det. En kall hand på ryggen.
– Jag får nästan som brännsår efteråt på huden. Jag har försökt ta upp detta problem med dem tusen gånger. De kan ju värma händerna på elementet…/…/Men det hjälper inte. De fortsätter år ut och år in, att väcka mig med sina kalla händer.
Pockettidningen R nr 1/1991 handlade om Rolf Carlsson och beskriver hans beroende av hemtjänsten. Det är en berättelse om att ständigt möta ny personal, kampen för att få personalen att lägga undan uridom och kateter i sovrummet som förstör trivseln i hans hem, olusten över att leva i en enkönad värld med enbart kvinnlig hemtjänstpersonal.
Rolf var i yrkeslivet en ansedd och respekterad byrådirektör. Men i sitt hem kände han sig som luft och aldrig sedd.
Tre år senare genomfördes assistansreformen som gav den enskilde att bestämma vem som skulle ge det nära stödet som var nödvändigt för att klara vardagen. En revolution i många människors liv. Och som också skapat sociala förändringar.
En vanlig fråga från turister är om vi har många ”handikappade” i Sverige? I det offentliga rummet i Sverige finns de som i andra länder är undangömda på institutioner och i hemmen. De med omfattande funktionsnedsättningar. Trots att Sverige fram till 1960-talet var ett av de länder som hade flest institutionsplatser.
Men sedan inleddes en avveckling. I en studie av EU från 2007 var Sverige det enda land med siffran 0 i kolumnen ”Andel institutionsboenden per 100 000 invånare”. I dag debatteras intensivt kostnaderna för LSS och personlig assistans. Det är sant att det i delar av LSS finns kvalitetsproblem, det är sant att det finns assistansföretag som utnyttjat systemet för egen vinning och det är sant att det finns inbyggda utmaningar i systemet, som att vara barn och bli självständig och att ha anhörigassistans.
Men det är också sant att ”assistansmarknaden” i praktiken skapades av den socialdemokratiska regeringen som 1997 införde en schablonersättning i stället för en ersättning av de faktiska kostnaderna, att signalpolitiken i direktiv i utredningar och regleringsbrev fokuserar på generella besparingar och att staten inte har gett den enskilde alternativa möjligheter till t ex juridiskt stöd, än det som assistansbolagen erbjuder samtidigt som juridiska kunskaper idag i praktiken är nödvändigt för att ansökningar om LSS-insatser inte ska bli avslagna per automatik.
Den nuvarande politiken och blinda jakten på besparingar riskerar att strypa hela assistansreformen och att vi får tillbaka ett institutionsboende som vi trodde att vi hade lämnat.
Det vore förödande!
Lars Lindberg
ordförande S-föreningen funktionshinder och jämlikhet