Jurister: Stoppa den fortgående urholkningen av rätten till assistans
Kommuner och domstolar måste sluta med att ytterligare urholka rätten till personlig assistans och andra LSS-insatser, utöver vad som skett genom ny praxis från HFD. När assistans nekas trots att det finns flera grundläggande behov strider det mot FN:s funktionsrättskonvention. Just nu är det påtagligt att kammarrätterna inskränker rätten till assistans utöver praxis. Det skriver Christian Källström och fyra andra jurister på God Juridik.
Vi på God Juridik kan inte mer än instämma med Vilhelm Ekensteen mfl. angett i sin artikel i Heja Olika (200831).
Fortsätter att urholkas
Vi ser att rätten till assistans urholkas av kommunerna och av domstolarna. Ett fenomen som är påtagligt är att beslut tas med hänvisning till avgöranden från kammarrätten, där kammarrätterna har inskränkt rätten till assistans utöver praxis från Högsta förvaltningsdomstolen, HFD.
Högsta förvaltningsdomstolen har bland annat i RÅ 2009 ref 57 och HFD 2018 ref 13 fastställt rätten till assistans. I HFD 2018 ref 13 anges följande:
”Högsta förvaltningsdomstolen har tidigare behandlat frågan om omfattningen av hjälpbehovet i RA 2009 ref 57 och uttalade då bl.a. följande. Någon bestämd undre tidsgräns för att ha rätt till personlig assistans låter sig inte uppställas. Det är samtidigt uppenbart att någon som bara i mycket begränsad omfattning har behov av hjälp med något av de grundläggande behoven inte utan vidare kan anses berättigad till personlig assistans. Även om själva tidsåtgången inte är påfallande stor måste en samlad bedömning göras bl.a. med hänsyn tagen till om det stöd som behövs är av mycket privat och integritetskänslig karaktär eller om det förutsätter någon specifik kompetens. Såväl kvantitativa som kvalitativa aspekter måste beaktas. Hur ofta hjälpen behövs framstår också som en viktig faktor. …
Det som nu ska prövas är om hans behov av hjälp om tre timmar i veckan med det grundläggande behovet personlig hygien är av sådan karaktär och omfattning att det berättigar till personlig assistans.”
HFD nekade assistans i det här målet.
Om HFD:s praxis
Vad som kan utläsas av HFD:s praxis är att när hjälpbehovet enbart avser ett (1) grundläggande behov så är ett hjälpbehov om tre timmar inte tillräckligt. Det framgår också att när hjälpbehovet avser flera, mer än ett, grundläggande behov så har den tidsmässiga omfattningen ringa betydelse.
Alla inskränkningar utöver detta, där kammarrätterna ibland angett att sex timmar inte är tillräckligt för att bevilja assistans (trots att hjälpbehovet omfattar flera olika grundläggande behov), borde uppenbart vara otillåtna.
Det är varken moraliskt eller juridisk rimligt att en kammarrätt inskränker rättigheter som ges genom lag.
Strider mot LSS
Vi anser att inskränkningar av en rättighet bara kan ske genom lag (och möjligtvis genom att HFD tolkar lagen). Att inskränka rätten till assistans ytterligare genom att sätta högre krav för att bevilja assistans får således anses strida mot LSS och dessutom vara oförenligt med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
”Artikel 4 Allmänna åtaganden – Punkt 1
(d) avhålla sig från alla åtgärder och all praxis som är oförenliga med konventionen och att säkerställa att samhällsorgan och institutioner handlar i enlighet med konventionen”
Det torde vara oförenligt med konventionen att försämra befintliga rättigheter. Det är således direkt olämpligt att kommun eller domstol tillämpar avgöranden från kammarrätterna som inskränker rättigheterna i LSS, utöver de inskränkningar som redan skett genom HFD:s praxis.
Alla avgöranden där det nekas assistans trots behov av hjälp som föreligger med fler, än ett enstaka, grundläggande behov strider således mot konventionen. Likaså när det nekas assistans trots att den tidsmässiga omfattningen, avseende hjälpbehovet med de grundläggande behoven, överstiger 3 timmar.
God Juridik
Christian Källström
Karin Ståhlnacke
Linda Bergstrand
Ann-Marie Stolberg
Maria Sjöblom