Storasyster ut i fingerspetsarna

Försök att göra tid åt varje barn, säger Frida Blomgren. Det behöver inte vara en semester, det kan vara att prata fem minuter varje kväll. Foto: Anders Lindström.

Frida Blomgren berättar om en annorlunda barndom

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Särnmark

Det är inte alla åttaåringar som kan steka pannkakor och köra tvättmaskinen. Men Frida Blomgren kunde:
– Jag blev en storasyster ut i fingerspetsarna, det gällde att skapa sig en plats och göra sig oumbärlig.

Det är inte alla åttaåringar som kan steka pannkakor och köra tvättmaskinen. Men Frida Blomgren kunde:
– Jag blev en storasyster ut i fingerspetsarna, det gällde att skapa sig en plats och göra sig oumbärlig.

Så berättar Frida om att växa upp i ett annorlunda syskonskap. Hon arbetar idag i första hand som IT-konsult, men är också författare och föreläsare.

Hon har skrivit två böcker, den ena ”Syster sällsynt och jag och livet” innehåller mest dikter medan ”Annorlunda syskon”, som hon skrivit tillsammans med Maria Wanker, bygger på intervjuer med nio syskon till vuxna med funktionsnedsättningar.

– Jag har förstås också växt in reflektioner om mina egna erfarenheter, förklarar Frida när Föräldrakraft träffar henne efter föreläsningen på Anhörigriksdagen i Varberg.

På Anhörigriksdagen har Frida berättat om en stundtals kaotisk barndom där hennes syskon täckte in ett stort spektrum av behov.

Hon var två och ett halvt år när hennes lillasyster Sara föddes, så det har hon inget minne av. Sara visade sig ha Retts syndrom, en sällsynt sjukdom som ger en rad svåra funktionsnedsättningar.

När hon var sju år föddes hennes lillebror Viktor. Då var hon väl medveten om vad som var på gång, och delade föräldrarnas längtan efter ett nytt syskon. Men inget gick som det skulle, lillebror var nära att dö vid förslossningen.

– Han fick ligga flera månader i kuvös, och syskon fick inte komma in i den salen. I stället för att hålla honom i famnen så fick jag stå utanför rummet, till och med utanför byggnaden, och se på honom genom en glasruta.

Det är tungt för en sjuåring att inse att ingenting är säkert, att alla kan dö och försvinna. Nu gick det bra för Viktor, men han hade väldigt mycket överskottsenergi och var väldigt fysisk, och när han började skolan fick han diagnosen adhd. 

Så här i efterhand kan Frida inse hur viktigt det är att föräldrar som hennes får hjälp och stöttning så att de i sin tur orkar stötta även de friska barnen. Men när hon var själv var barn fick hon ta hand om allt själv, även sina inte alltid så vackra känslor.

Inte minst när hon kom upp i tonåren insåg hon att alla familjer inte levde som hennes:

– Jag älskade mina syskon väldigt mycket, min ilska var riktad mot mina föräldrar, jag trodde inte att de märkte mig överhuvudtaget. När ilskan inte får komma ut så blir man som en tryckkokare, beskriver Frida.

 

Foto
Frida Blomgren berättar om hur det är att bli storasyster ut i fingerspetsarna. Foto: Anders Lindström.

 

När hon var 15 år kom hon till BUP, och det kändes som om psykologen där var den första som överhuvudtaget lyssnade på henne.

Lösningen blev att flytta hemifrån: när hon var 17 flyttade hon de tre milen från föräldrahemmet in till Uppsala, och två år senare flyttade hon till Skottland.

Det blev en jättebra tid, det kändes skönt att kunna släppa det tunga syskonasvaret. Hon blev kvar i Skottland i fem år, och hade det inte varit för det ständiga skotska regnet och saknaden efter syskonen så kunde hon ha stannat längre där.

När hon kom hem valde hon att flytta ihop med sin syster och bli personlig assistent för henne, en roll hon hade i tre och ett halvt år.

– Jag gick in i det med stor ambition, vi gjorde mycket saker, åkte utomlands och så vidare, men jag förstod att det kanske inte var vad hon behövde mest. Jag fick också en förståelse för Saras liv och en relation till henne som vuxen.

Frida säger att hon idag har en bra relation med sina föräldrar, som skildes medan hon var utomlands, och att tiden som assistent för Sara också lärde henne att förstå sin mamma bättre. Sina syskon träffar hon numera någon gång i månaden. Hennes bror Viktor hade en tuff skolgång och stökiga tonår, men har numera ett ordnat liv med tjej, hus och barn.

Själv är Frida idag ensamstående mamma till en treårigson. Hon har gått igenom en skilsmässa och konstaterar så här efteråt att hon nog var väldigt mycket storasyster även i den relationen.

– Jag har påverkats jättemycket av mina erfarenheter och av att få klara mig själv. Det positiva är att jag har blivit drivande och ambitiös, och har fått en god självkänsla.

– Jag vill leva dubbelt så mycket, eftersom min syster inte kan, sammanfattar Frida Blomgren.

   

Publicerad:
2014-05-23

Av: Anders Lindström

Nyckelord:
Anhörigriksdagen, anhörigfrågor, böcker, syskon


ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Egen assisans