Studier som leder till jobb

Det finns hjälp att få för studerande med olika funktionsned­sättningar, även i högskolevärlden. På Chalmers i Göteborg är det ungefär 250 av de runt 11 000 studenterna som får olika former av stöd, och den största gruppen är personer med dyslexi.

När höstterminen startade på Chalmers tekniska högskola i Göteborg så var det också starten för en ny heltidstjänst som samordnare för studenter med funktionsnedsättning.

Annelie Karlsson är den första på denna nya tjänst. Hon har tidigare arbetat som lärare, specialpedagog och rektor, mest inom särskolan, i Göteborg, och har tillbringat 14 år av sitt yrkesliv bland människor med olika funktionsnedsättningar.

– Det är spännande att arbeta med så många olika människor med olika behov, säger Annelie.

Hon betonar att hon inte börjar från noll, utan hennes uppgift är att samordna och utveckla en verksamhet som på många sätt redan fungerar väl.

Vilka är det då som kan få stöd? Jo, från början var det mest fråga om studenter med dyslexi som på olika sätt kunde få stöd i sina studier, men verksamheten har utvecklats så att det nu omfattar studenter med allt fler olika diagnoser.

Där finns också en rad olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, asperger och annan autism, där finns psykiatriska funktionsnedsättningar som posttraumatiska stressyndrom, bipolära sjukdomar och selektiv mutism (att man ibland inte kan tala).

Här finns också studenter med olika former av rörelsehinder, syn- och hörselnedsättningar och kronisk värk.

En ny diagnos för Chalmers är narkolepsi, som tydligen följer med åldern för de som drabbades av denna svåra biverkning vid vaccinering för snart fem år sedan.

– Det är absolut ett genomslag, det är en liten grupp om fem studenter, kommenterar Annelie.

En ny grupp med nya behov är en utmaning, men Annelie menar att det är fantastiskt att de kommer till Chalmers och att få ge dem stöd.

Hon förklarar att det är viktigt att det stöd som ges till olika studenter är en kompensation men inte ge någon fördel, det ska inte kunna upplevas som fusk. Rent konkret handlar stödet förstås om olika saker, men en vanlig insats är förlängd tentatid.

Det gäller för personer som har dyslexi, som behöver mer tid för att läsa, förstå och formulera sig, men det kan också bli aktuellt för studenter med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

För en dyslektiker kan också anteckningshjälp behövas. I en del fall kan det bli aktuellt med någon form av alternativ examination, och en dyslektiker kan om det bedöms som rimligt också någon gång få göra redovisningar på svenska i stället för engelska.

Anneli betonar också värdet av mentorer, en funktion som växer i betydelse överallt i högskolevärlden, och som har fått ett ökat stöd av Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM.

En mentor är en person som studenten träffar, i regel en gång i veckan, för att få stöd att strukturera sina studier. Det kan vara en lärare eller doktorand, men ännu oftare en äldre och mer erfaren student.

– För studenter med neuropsykiatriska eller psykiatriska funktionsnedsättningar kan en mentor ofta vara avgörande för om man skall klara sina studier, understryker Annelie.

Ofta kan det också vara aktuellt för henne att ge intyg om behovet av extra stöd på biblioteket, att få tillgång till ett resursrum eller till datorer med speciella program, som ibland också kan tankas över till studentens egen dator.

Inläst kurslitteratur är en annan form av kompenserade hjälpmedel som kan vara aktuellt. Hjälpmedel vid rörelsenedsättningar omfattar också ett brett spektrum, med till exempel alternativ styrning av datorn, och för den med nedsatt hörsel kan det bli aktuellt med teckentolkning. Kontakt med lärarna är också en viktig faktor:

– Det brukar oftast fungera bra, men när man börjar för en ny lärare kan det kännas bra om jag från början, oftast tillsammans med studenten, talar med läraren om vilka särskilda behov som studenten kan ha.

Det är viktigt att slå fast att de diagnoser som hanteras i studentstödet inte handlar om någon nedsatt intelligens. Ofta kan det vara tvärtom, och Annelie Karlsson säger att hon rentav tror att andelen neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, diagnosticerade eller inte, är högre bland professorer och doktorander än bland människor i allmänhet.

Där kan delar av diagnosen vara till fördel, som förmågan till fokusering och till att djupdyka i ett ämne.

– Det är viktigt att vi inte ser män­niskor med funktionsnedsättningar som ett problem utan som en resurs, de har mycket att tillföra. Om du till exempel är van att dubbelkolla allt så har det också den effekten att du blir mer noggrann med allt, det borde vara en tillgång för en arbetsgivare, framhåller Annelie.  

Hon vill gärna sammanfatta sitt arbete som att hon inte hanterar något kollektiv:

– Det är ingen enhetlig grupp som jag arbetar med. Det är viktigt att komma ihåg att varje student är framför allt en person, med en egen personlighet!