”Tack mamma Jennie för att du delar med dig”

Jag läser nya numret (5) av Föräldra­kraft. En artikel fångar mig på ett mycket speciellt sätt. ”Tyra finns inte längre” – mamma Jennies berättelse om kampen, kärleken och sorgen efter dottern Tyra berör mig på djupet.

Jag känner igen mig i så mycket. Min dotter Jennie föddes 21/4 1991 och lämnade oss 11 år och 338 dagar senare.

Mamma Jennie beskriver känslan av att något är annorlunda, något är inte rätt. Vår Jennie var inte första barnet. Jag hade en dotter som var 12 år och Pappa Anders två barn sen tidigare äktenskap 14 och 10 år gamla.

Jennie var vårt kärleksbarn och vi blundade nog för de tecken som fanns. Precis som Tyras mamma saknade vi ögonkontakten och väntade länge på det första leendet.

Oron som växte inom oss bekräftades mycket abrupt vid tre månaders kontrollen då läkaren tyckte att hon såg konstig ut, vår fina Jennie. Därefter följde en serie av provtagningar och när det togs ett kromosomprov visade det ett extra tillskott på femte kromosomen. Det an inte vara så farligt intalade vi oss och kämpade vidare, precis som Tyras föräldrar.

Det visade sig dock att detta tillskott förorsakade att Jennie var multihandikappad. Precis som för Tyra medförde det epilepsi och personliga assistenter. Hemmet blev en arbetsplats.
Jennie fick en lillebror Ludvig vid 1,5 års ålder. Något som medförde hennes första riktiga skratt när han skrek.

Vår Jennie var precis som Tyra infektionskänslig, vilket medförde att Ludvig och hans syskon helst inte fick bli förkylda eller ta hem snuviga kompisar.

Våra resor mellan hem och sjukhus/ intensivvård blev många.

Vi lärde oss precis som Tyras mamma att vakna när andningen ändrades hos Jennie. Vi undrade också många gånger, hur mycket orkar hon. Jennie var en kämpe, precis som Tyra.

Var vi fick kraften ifrån har jag undrat många gånger.

Jag vet att den kom ur kärleken till varandra och till Jennie, men vi byggde också upp och drev ett framgångsrikt företag och försökte även att finnas till för våra ”stora barn” och för lillebror.

Tidningen blev väldigt våt av mina tårar när jag läser om Tyras sista dagar. När personalen ringer från Jennies avlastningsboende 25/3 2003 och berättar att Jennie hämtats i ambulans efter ett andningsstopp packar jag snabbt för sjukhusvistelse, som så många gånger förut.

Jag hann aldrig fram, Jennie dog i ambulansen påväg till sjukhuset.  

Tyras mamma beskriver så fint hur de är tillsammans med Tyra efter att respiratorn stängts av.

Detta är något som ingen förälder borde behöva uppleva, så fruktansvärt.

Jag minns så starkt hur Jennies hand, som jag höll timme efter timme fortfarande var varm, men övriga kroppen kallnade. Minns hur vi samlades runt henne, hon var så fin! Såg ut att sova så gott, utan hosta eller annat som besvärade henne.

Att lämna henne och gå därifrån var ett av de svåraste ögonblicken i mitt liv.

Jag förstår Tyras föräldrar som valde att stanna kvar.

Tack mamma Jennie för att du delar med dig. Känner en väldigt stark beröring med dig och Tyra.

Jag trodde att Jennies pappa och jag skulle klara allt tillsammans eftersom vi klarat alla de svåra åren så bra, men 2005 valde han att gå en annan väg.

Vi bearbetade sorgen väldigt olika, vilket kanske är ett skäl.

Jag valde att skriva, vilket förutom att det bearbetade sorgen, resulterade i en bok ”När livet stannar, 11 år och 338 dagar med Jennie” .

Jag tror på kraften att dela med sig, precis som Tyras mamma Jennie.

Stort tack!

Anette Stoltz
mamma till Jennie