Tre parter, olika rättigheter. Varför prövas assistansrätten bakom ryggen på de berörda?

DEBATT. Försäkringskassans anser att beslut om minskad eller indragen assistansersättning endast gäller framåt i tiden.

När myndigheten sedan riktar återkrav mot assistansanordnare görs en ny prövning av när rätten till assistans faktiskt upphörde, ofta utan att den berörda personen ens är part i processen.

Livsavgörande beslut fattas i skuggprocesser utan insyn eller möjlighet till försvar.

Återkravens stora konsekvenser

Inspektionen för socialförsäkringen har alldeles nyligen kommit med rapporten ”Rättsliga brister i återkrav?” Rapporten belyser ett flertal och allvarliga brister i Försäkringskassans handläggning och beslut rörande återkrav av sjuk- och föräldrapenning. Det finns inte något som tyder på att bristerna skulle vara färre eller av mindre allvarligt slag inom andra socialförsäkringsförmåner.

I ljuset av denna rapport känns det aktuellt att lyfta upp och försöka beskriva något som under en längre tid har bekymrat mig rörande återkrav av assistansersättning. Assistansersättningen är annorlunda jämfört med övriga socialförsäkringsförmåner och det får stora konsekvenser.

Dessutom får assistansens särdrag en avgörande betydelse när det gäller vilka frågor som bör bedömas i ärenden om minskad eller indragen assistansersättning respektive vilka frågor som bör bedömas i återkrav.

Jämförelse av sjukersättning och assistansersättning

Försäkringskassan kan fatta beslut om minskad eller helt indragen förmån som t.ex. sjukersättning och assistansersättning. Ett sådant beslut riktas alltid till den person som en gång beviljades förmånen (”den försäkrade”). Det finns förstås regler som beskriver under vilka förutsättningar Försäkringskassan får besluta om en sådan minskning eller indragning och från vilken tidpunkt detta ska gälla.

Det finns en särskild anledning att jämföra just sjukersättning och assistansersättning eftersom de skiljer sig åt i väsentliga delar.

Ifråga om sjukersättning är det den försäkrade själv som mottar ersättningen och har anmälningsskyldighet ifråga om förändringar som kan påverka förmånen. Om det skulle aktualiseras en återbetalningsskyldighet riktas ett sådant beslut mot den försäkrade. Det är alltså den försäkrade som är huvudpersonen oavsett vilket ärende om sjukersättning som Försäkringskassan avser att utreda och bedöma.

När det gäller assistansersättningen är det på ett helt annat sätt. Denna ersättning kan den försäkrade be Försäkringskassan betala ut direkt till den kommun eller det privata företag som utför den personliga assistansen (”anordnaren”). Anmälningsskyldigheten för ändrade förhållanden gäller likvärdigt för den försäkrade och dennes anordnare. När det blir aktuellt för Försäkringskassan att ompröva assistansersättning är beslutets adressat alltid den försäkrade. För återbetalningsskyldighet av assistansersättning har det däremot närmast blivit huvudregel att Försäkringskassans vänder sig mot anordnaren. Ärendetypen avgör om den försäkrade eller anordnaren är i fokus för Försäkringskassan.

För assistansersättningen finns alltså ett trepartsförhållande – den försäkrade, assistansanordnaren och myndigheten – som saknar motsvarighet i någon annan socialförsäkringsförmån.

Den avvikelsen får stor betydelse vid en eventuell återbetalningsskyldighet, eftersom reglerna om detta i 109 kap. SFB är desamma för de flesta socialförsäkringsförmåner. Samma regler, men stora olikheter i partsställningen, gör att rättssäkerheten kan ifrågasättas för såväl de försäkrade som för assistansanordnare.

Minskad eller indragen rätt till en socialförsäkringsförmån

Sjukersättningen kan omprövas om arbetsförmågan förbättras. Om detta leder till en minskning av förmånen ska ändringen gälla från månaden efter när ändringen uppkommit (36 kap. 19 och 28 §§ SFB). Enligt min uppfattning bör reglerna leda till följande.

Anna har hel sjukersättning och Försäkringskassan får uppgifter om att hon trots detta arbetar halvtid. Saken utreds och det kan konstateras att Anna har arbetat i denna omfattning sedan mars 2025. Försäkringskassan kan nu, i november 2025, fatta sitt beslut om att minska den beviljade förmånen från hel till halv sjukersättning. Samtidigt kan (och ska) fastställas att Anna endast har haft rätt till halv sjukersättning från och med april 2025, dvs från månaden efter att Anna började arbeta halvtid.

Rätten till assistansersättning ska omprövas när denna rätt har minskat på grund av väsentligt ändrade förhållanden. Omprövningen kan leda till minskad eller helt indragen förmån, och ändringen ska gälla från den månad när anledning till ändringen uppkom (51 kap. 12-13 §§ SFB). Enligt min uppfattning bör det ske enligt följande.

Anna har beviljats assistansersättning dygnet runt och Försäkringskassan får uppgifter om att hon har flyttat till gruppbostad i mars 2025. Försäkringskassan kan nu, i november 2025, fatta sitt beslut om att Annas rätt till assistansersättning upphörde helt från och med mars 2025, dvs den månad då hon flyttade till gruppbostaden.

Ovanstående exempel stämmer dock inte med Försäkringskassans tolkning och tillämpning av reglerna. Inom Försäkringskassan finns en bestämd uppfattning att en minskning eller indragning av en förmån endast kan ske framåt i tiden. Detta får till följd att beslut om minskad och indragen rätt till en förmån som regel gäller från Försäkringskassans beslutsdatum – inte från och med den tidpunkt då ändringen faktiskt inträffade.

För egen del utgår jag ifrån att lagstiftaren hade en avsikt med att reglera från och med vilken tidpunkt olika förmåner kan minskas eller dras in. Om lagstiftaren hade avsett att en minskad eller indragen rätt till en förmån endast skulle kunna ske framåt i tiden borde detta ha tydliggjorts i regelverket. Så är inte fallet.

Det finns ytterligare möjligheter för Försäkringskassan att minska eller dra in en socialförsäkringsförmån i 110 kap. 52 § SFB. En sådan minskning eller indragning kan göras baserat på att det medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnats oriktig eller vilseledande uppgift. Till denna regel finns det inte någon kompletterande regel som tydliggör från vilken tidpunkt en sådan ändring ska gälla. Det naturliga är att Försäkringskassan i en sådan prövning utreder och beslutar om när de oriktiga eller vilseledande uppgifterna lämnades. Vi tänker oss att de oriktiga uppgifterna lämnades redan när den försäkrade ansökte om den aktuella förmånen. Då kan Försäkringskassan enkelt klargöra i ett indragningsbeslut att förmånen aldrig skulle ha beviljats, om det hade lämnats korrekta uppgifter vid ansökan. Vid denna sorts prövning blir tidpunkten för lämnandet av de oriktiga eller vilseledande uppgifterna avgörande. Det är från denna tidpunkt som beslutet skulle ha varit annorlunda om korrekta uppgifter hade lämnats.

Problemen när en återbetalningsskyldighet aktualiseras

Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2025 ref 8 I konstaterat att återbetalningsskyldighet kan utgå ifrån vad som följer av ett indragningsbeslut som vunnit laga kraft. För den som har fått sin sjukersättning minskad eller indragen saknar det närmast betydelse att Försäkringskassan anser att sådana beslut endast kan vara framåtsyftande, samt att den retroaktiva tiden därför i sin helhet får hanteras separat i ett ärende om återbetalningsskyldighet. Detta eftersom parterna är desamma, både i ärenden som rör minskad/indragen sjukersättning och som rör återbetalningsskyldighet.

Försäkringskassan kommer, ifråga om återbetalningsskyldighet för sjukersättning, hantera och bedöma att rätten till sjukersättning upphörde vid en långt tidigare tidpunkt än den som normalt följer av minsknings-/indragningsbeslutet (som endast är framåtsyftande). Den försäkrade har trots allt samma möjligheter i återkravsärendet som vid tidigare minsknings-/indragningsbeslut att med medicinska underlag och annat motbevisa Försäkringskassan i denna del. Detta just för att den försäkrade är part i båda ärendetyperna.

Ifråga om återbetalningsskyldighet av assistansersättning är läget ett helt annat. Kammarrätten i Jönköping har redan haft anledning att fundera både på domstolens roll i mål om återkrav och på olikheterna i partsställningen i mål om indragen assistansersättning och återkrav (mål nr 4112-21). Däremot är det fortsatt osäkert vad olikheten i partsställning ska få för betydelse.

När Försäkringskassan utan rättsligt stöd för sin inställning fortsatt beslutar om minskad/ indragen assistansersättning endast från beslutsdagen och framåt, ställer det till problem ifråga om vad som verkligen ska prövas i ett mål om återbetalningsskyldighet. Själva regeln, 109 kap. 2 § SFB har följande lydelse.

Försäkringskassan eller Pensionsmyndigheten ska besluta om återbetalning av ersättning som den har beslutat enligt denna balk, om den försäkrade eller, i förekommande fall, den som annars har fått ersättningen har orsakat att denna har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp genom att
1. lämna oriktiga uppgifter, eller
2. underlåta att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet.
Detsamma gäller om ersättning i annat fall har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och den som fått ersättningen har insett eller skäligen borde ha insett detta.

Den första och helt avgörande frågan är om det faktiskt har skett någon felaktig utbetalning. Om så inte har skett kan det heller inte bli aktuellt för Försäkringskassan att återkräva någon ersättning. För det fall Försäkringskassan ifråga om minskad eller indragen assistansersättning skulle ha följt reglerna och fastställt från och med vilken tidpunkt minskning/indragning har skett blir även frågan om felaktig utbetalning klarlagd.

Tänk att det finns ett föregående beslut om att rätten till assistansersättning har upphört från och med mars 2018 pga. de väsentligt ändrade förhållanden som inträffade vid denna tidpunkt, 51 kap. 12-13 §§ SFB. Detta beslut har också vunnit laga kraft. Enligt HFD 2025 ref. 8 I ska detta beslut nu läggas till grund för prövningen av återbetalningsskyldigheten. Eftersom det inte har funnits någon rätt till assistansersättning sedan mars 2018 är all ersättning som har utbetalats därefter att betrakta som felaktig.

Om Försäkringskassan och förvaltningsdomstolarna följde exemplet ovan skulle de flesta ärenden om återbetalningsskyldighet huvudsakligen handla om tillämpningen av de övriga kriterierna i 109 kap. 2 § SFB.

När Försäkringskassan istället vid prövningen av återbetalningsskyldighet för assistansersättning väljer att göra en helt ny prövning av när rätten till förmånen faktiskt har upphört ställer det till problem. Frågan är enbart relaterad till den försäkrade, och inte alls till dennes assistansanordnare. Ändå förutsätts det att anordnaren, som part i ärendet om återbetalningsskyldighet, ska ha möjlighet att motbevisa Försäkringskassans påstående om att rätten till assistansersättning har upphört vid en viss tidpunkt.

Även om assistansanordnaren i vissa fall har tillgång till underlag om den försäkrade har anordnaren inte någon rätt att förfoga över sådan bevisning i en process där den försäkrade inte ens är part. Partsställningen, och frågan om vem som har förfoganderätt över bevisningen rörande den försäkrade och dennes rätt till assistansersättning, är en förbisedd rättssäkerhetsfråga.

Om förvaltningsdomstolarna mot förmodan skulle anse att det står varje anordnare fritt att använda sina kunders medicinska underlag i en domstolsprocess kan anordnare som pliktskyldigt följer bestämmelserna om gallring ändå sakna tillgång till sådana handlingar.

Dessutom framstår det som en besynnerlig ordning att, i ett ärende om anordnarens återbetalningsskyldighet, fastställa ett helt nytt datum för när den försäkrades rätt till assistansersättning minskade/upphörde.

Många assistansberättigade skulle uppleva det som problematiskt om de kände till att en sådan sak, som direkt och påtagligt rör dem, bedöms i en process helt utanför deras kontroll och oftast utan deras kännedom.

En mer rättssäker ordning

Avslutningsvis: Det är svårt att se några starka argument som talar för Försäkringskassans inställning att en minskad eller indragen förmån endast är framåtsyftande. Särskilt när detta synsätt försvårar för de försäkrade själva att ha insyn i och kontroll över frågor som direkt berör dem, som när assistansersättningen faktiskt minskade eller upphörde.

Inte heller skulle handläggningen och utredningen hos Försäkringskassan försvåras om myndigheten redan i beslut om minskad eller indragen assistansersättning klargör från och med vilken tidpunkt rätten till förmånen har förändrats. Försäkringskassan skulle få mer renodlade ärenden och processer, om alla frågor som direkt berör den försäkrade hanteras och avgörs i beslut om minskad eller indragen assistansersättning.

Därefter står det Försäkringskassan fritt att vända sig med återkravet mot den försäkrade eller mot dennes anordnare. Oavsett om Försäkringskassan då vänder sig mot anordnaren kan indragningsbeslutet läggas till grund för att det har skett felaktiga utbetalningar.

Ärendet om återbetalningsskyldighet mot anordnaren kommer då inte innehålla rättsfrågor som påverkar någon annan än just anordnaren. För egen del anser jag detta vara en ordning som har stöd av lagen och som dessutom är mer rättssäker för såväl den försäkrade som för dennes anordnare.