Upprörande att kommunen tvångsflyttar den unga kvinnan
Marika Jardert är upprörd och arg över fallet med den unga kvinnan som tvångsförflyttas av sin hemkommun. I denna krönika beskriver hon sin reaktion på nyhetsartikeln i Föräldrakraft nr 6 – och tankarna kring situationen för sin egen son.
Jag har en 24-årig son, Rasmus, som har sjukdomen Angelmans syndrom. Det innebär att han utvecklingsmässigt befinner sig på en två-tre-årings nivå. Men han är som ett normalt litet barn (även om han är 1.80 lång); han leker ihärdigt med sina saker, han älskar överraskningar – och nu är det snart jul! I väntan på årets julkalender, letar han upp DVD-skivor med gamla sådana!
Och han vet vem han tycker om; han längtar och han kramas och han berättar vad han känner med hjälp av teckenspråk och sina bilder!
Efter några tunga år, med ständiga konflikter med kommunen, har allting ordnat sig! Rasmus har sedan några år en egen lägenhet med egna assistenter, varav jag är en. Flera av assistenterna har varit hos honom i många år, och det betyder oerhört mycket för min son! Han känner dem, han tycker om dem, han är trygg med dem!
Han lever ett bra och innehållsrikt liv!
Häromnatten drömde jag:
Jag stod ute på en äng. Det var människor omkring mig. Jag hade upptäckt att det stack upp en bit av ett huvud ur en grop i jorden. Jag blev förskräckt; grävde och grävde runt omkring för att få huvudet fritt. Men det var svårt; hur mycket jag än grävde, hände nästan ingenting!
Jag tänkte: ”Hur kan hon/han andas? Så hemskt att vara helt fastlåst i jorden; inte kunna röra sig!
För personen levde. Jag tänkte: ”Hur är det möjligt?”
Men en ung, glad, mörkhårig kille sprang omkring i närheten. Han sade att det gjorde ingenting!
Jag sa: ”Men det är inte tillåtet att göra så!” (Gräva ner någon.)
Men så insåg jag plötsligt att den där mörkhåriga killen som sprang omkring, var samma person som den som låg fastkilad där nere i jorden…
Jag tänkte: ”Men hur kan det vara så? Hur är det möjligt…?
Först frampå förmiddagen nästa dag, mindes jag plötsligt vad jag drömt på natten.
Och jag förstod direkt. Killen var förstås Rasmus! (Han är mörkhårig…)
Han är ”fastkilad”; han kommer alltid att vara beroende av andra människor; han kommer aldrig att själv få bestämma över sitt liv…
Men samtidigt är han en glad kille som springer omkring!
Och han sade ju själv i drömmen: ”Det gör ingenting!”
Rasmus är faktiskt rätt cool. Han gör inte alltid som jag säger; väljer själv fast jag protesterar…
Han trivs med livet och lever i nuet!
Jo. Så är det.
Så läste jag senaste numret av Föräldrakraft (6, 2012); läste om en 29-årig kvinna med en funktionsnedsättning. Läste om domen i Högsta förvaltningsdomstolen, där domstolen gav kommunen rätt att tvångsförflytta denna unga kvinna från ett särskilt boende, där hon bott i många år, till ett helt annat, nytt boende, med helt ny personal!
VAD ÄR DETTA?
Jag kan föreställa mig vad som skulle hända med min son, om han plötsligt tvingades flytta – och få helt nya assistenter!
Det hade inneburit en katastrof för honom!
Tala om att den här unga kvinnan sitter ”fastkilad”; med munnen försluten och armar och ben fastlåsta…!
Högsta förvaltningsdomstolen (för att inte tala om kommunen!) måste bestå av personer som är totalt utan empati! De måste tänka att bara hon får mat och en säng att sova i, så räcker det som ”goda levnadsvillkor”. De måste tänka att samma regler kan gälla för ”utvecklingsstörda” som för djurhållning…
Att denna kvinna skulle ha KÄNSLOR – det verkar otänkbart för dem.
Är det 2012? Eller lever vi fortfarande på 1800-talet????
Men något måste man kunna göra!
Vad då hemkommun? Hon har bott i många år på boendet. Det är hennes hem. Hon är 29 år. Var föräldrarna bor, kan väl inte påverka vad som är hennes hemkommun? Det måste väl vara den kommun där det särskilda boendet ligger?
I annat fall; kan man inte skriva henne hos någon i den kommun där ”hennes” boende ligger?
Eller göra uppror – jag skriver gärna på en protestlista!
Om ingenting annat hjälper måste man kunna överklaga till Europadomstolen – Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter!
En upprörd och arg
Marika Jardert
0418-66 03 02